Min väg till kosmologin

Efter en period av intensiva och inspirerande studier av Livets Bog, småböcker och gamla Kosmos i min egen ensamma kammare i början av nittiotalet, fick jag av en händelse veta att det fanns ett Martinus Center i Varnhem dit människor som läser kosmologi kan åka och fördjupa sig i ämnet.
Jag hade på en utbildning till Andningspedagog sett en broschyr om Martinus Kosmologi på ett bord och efter att bara ha läst den halvvägs fick jag en djupgående reaktion i mitt inre om att här var något som jag ville veta mer om. Jag frågade min lärare om denne man hade skrivit något mer om reinkarnation, som jag alltid innerst inne trott på, och hon sa att det hade han visst det, och hon hade de flesta av hans böcker. 

Jag åkte hem med "Kosmiska lektioner" i väskan. Vid varje kurstillfälle bytte jag bok och när jag hade läst färdigt Livets Bog VI kunde jag inte längre vänta till nästa möte utan jag åkte nio mil till Göteborg och köpte Livets Bog VII. I ett antikvariat fann jag samtidigt ettan till ett lågt pris, så glädjen visste inga gränser när jag på tåget hem förväntansfullt tänkte på stunderna i min läsfåtölj, där jag tillbringat mången lycklig och omskakande stund. 
I dessa böcker fann jag svar på varför mitt liv hade varit som det varit, varför mina "kärleks"-relationer hade misslyckats, varför jag ofta kände mig som en ensam främling och att jag inte var konstig eller "missanpassad" som kvinna, utan tvärtom var på rätt väg mot frigörelse och självständighet. Varje bokstav lyste som guld och varje rad utandades en visdom som jag slukade med en hunger som inte kunde få en mättnad. Från att livet hade varit tungt och svårt började jag se en mening med allt. Den största upplevelsen av salighet fick jag, paradoxalt nog, när jag insåg att jag själv var orsaken till mitt elände och att jag från och med nu kunde börja skapa min egen framtid - och då till något bättre. Jag återtog därmed makten över mitt eget liv och det var en befrielse att se att det inte hade varit "de andras fel" att mitt liv hade blivit som det hade varit. Jag tog till mig kosmologin med hela mitt hjärta, även om det fanns saker som jag inte riktigt kunde förstå. Men de kunde ju vänta, skrev Martinus.

Lycklig över att få träffa likasinnade, anmälde jag mig direkt till alla tre veckors kosmologikurser i Varnhem, 1994. Jag var säkert en "plåga" för många med min entusiasm och frågvishet, för min energinivå var hög. Till min förvåning upptäckte jag dock snart att alla inte hade tolkat innehållet i böckerna på samma sätt som jag. Men så småningom förstod jag att det berodde på våra tidigare erfarenheter – vad vi har med oss i bagaget från tidigare liv med mera — och att män kommer, så att säga, från "motsatt" håll i sin polförvandlig och att vi kommer att mötas i "mitten" så småningom.
På Kosmosgården i Varnhem fick jag också höra talas om Martinus Center i Klint.
Viljan var större än reseångesten för att ge sig iväg ensam så långt bort som till Danmark — jag förstod ju knappt vad de sa i detta land – men med lite nybörjarövningar i bönekonsten ordnade Försynen ressällskap från Köpenhamn i form av en "ängel" som lotsade mig vant från tåg till tåg. 

Året skrevs 1995 när jag för första gången från bussen blickade ut över havet i Klint och möttes av en glad Bertil Ekström som önskade oss välkomna, och med sin kärra körde vårt tunga bagage till receptionen. Jag tyckte jag hade kommit till paradiset.

Jag kastade mig med liv och lust in i studieverksamheten och gick på allt som centret hade att erbjuda. Studiegrupperna var en glädjekälla för en som i sin ensamhet inte hade haft någon att diskutera denna omvälvande lära med, och som inte genast visade sig förenkla livet utan som tvärtom skapade nya värderingar och tankar, vilka möttes med oro och skepsis från familj och vänner. 
Samtidigt hade mina erfarenheter av Frigörande andning föranlett en omvärdering av min verksamhet som Andningspedagog. Både jag och mina klienter hade haft märkliga och skrämmande upplevelser under dessa andningsövningar och rykten kunde berätta att människor även hade blivit psykotiska av denna andningsteknik. Martinus varnade ju "bara" för yoga, felaktig meditation, pendelsvängning, automatskrift, spiritism (kanalisering) och konstlade vägar till invigning. Jag höll ju inte på med dessa saker, trodde jag i min okunskap, tills jag efter en resa till Indien, 1993, började förstå att andningsövningar är en del av yogaläran. Jag köpte en mängd böcker i Indien och började parallellt med kosmologin läsa om de indiska lärorna om att väcka upp den så kallade kundalinienergin, som anses ligga sovande i människan och som — när den vaknar – menas befria människan från återfödelse och förena denne med en universell Allsjäl.

Under min första rundvandring på Klint blev jag presenterad för en kvinna som, på grund av egna negativa erfarenheter i yoga och andningsövningar, tillsammans med andra drabbade hade grundat "Kundalini Nætverk og Information i Danmark". Av henne fick jag en ansenlig hög med artiklar om denna energi som kan utplåna hela nervsystemet om man utlöser den genom andliga övningar såsom yoga, meditation som t.ex. TM, Frigörande- och Holotropisk andning och andra andningsövningar, olika former av healing, Reiki, kanalisering och alla nyandliga övningar som har medvetandeförhöjning som syfte och mål. Risken för besättelse av diskarnerade väsen var också stor genom att man objuden försökte tränga in i den andliga världen, och genom att släppa kontrollen under dessa övningar, vilket man utan förbehåll uppmuntras att göra.
Efter läsningen av dessa dokument blev bilden klar; allt vad Martinus — och även andra författare — varnar för visade sig stämma. Jag blev kontaktperson och startade Kundalini Nätverk & Information i Sverige. Sedan dess har jag skrivit artiklar om riskerna med andliga övningar och har sedan 1998, tillsammans med min sambo — som jag mötte en solig och inspirerande sommar i Klint  — en informationssida på Internet på svenska http://kundalini.se/ och engelska http://kundalini.se/en/, som den intresserade kan läsa.

Till min stora förvåning visade det sig att var och varannan människa på centret i Klint sysslade med någon form av nyandlig eller österländsk verksamhet eller "åt" av det enorma "smörgåsbordet" som numera breder ut sig i Norden och runtom i världen. I diskussionsgrupper och på Terrassen försökte jag delge mina erfarenheter, när andliga övningar kom på tal, och berätta om alla de hundratals människor som skrivit till mig från hela världen och som med ljus och lykta söker efter någon eller något som kan befria dem från deras långa svåra psykiska lidanden och "bränder" som rister i deras kroppar efter att ha kommit i kontakt med det som Martinus kallar för ett "högspänningstillstånd", och vilket de inte var färdiga till. Många av dessa olyckliga vacklar på gränsen till självmord. Men jag upplevde att jag talade för döva öron. 
Orsaken kom jag på först senare. Jag förstod så småningom att många inte har läst Tredje Testamentet, utan kommer på sommaren och går på föreläsningar och deltar i studiegrupper utan att ha kunskaper om vad Martinus egentligen skriver. Sakliga samtal är därför ofta omöjliga att föra.

Så småningom började jag känna en slags tomhet efter att ha deltagit i dessa studiegrupper, som blev mer och mer påtaglig allteftersom somrarna gick. Jag upplevde inte att man diskuterade vare sig föredragen eller videofilmerna ur kosmologisk synvinkel, som jag så hade längtat efter att få göra. Förberedelserna med att ha läst "läxan" kvällen innan kändes meningslös till slut, för det blev inte någon fördjupning i den kosmologiska synpunkten av "livets direkta tal" som jag gärna hade velat fördjupa mig i. Kosmologi för mig handlade ju om hela livet och min förhoppning var att vi kunde "befrukta" varandra med våra erfarenheter i de studiegrupper jag hade valt. Ofta kände jag mig som om jag störde ordningen i en "tebjudning", med mina försök att få in det kosmologiska perspektivet i debatterna, där man endast skulle prata lite lättsamt och ha en trevlig samvaro på semestern utan någon större saklighet. Samtalen gled allt som oftast in på nyandliga eller österländska tankegångar och terapier, som stred emot det som Martinus menar skall gälla enligt Samarbetsstrukturen:
"Inom Institutets ramar skall undervisningen endast vara undervisning i analyserna, och den skall försiggå på ett sådant sätt att analyserna inte kan förväxlas med andra uppfattningar." 

Längtan till Klint blev svagare och svagare när Sommarprogrammet damp ner i brevlådan, och sommaren 2000 fick bli ett uppehåll.
Men längtan vaknade dock igen och 2001 tillbringade vi en ny sommar på centret i Klint.
Jag delgav då en del av min känsla för avsaknad av Martinus kosmologi i studiegrupperna för en studiegruppledare, som jag kände förtroende för. Han svarade att detta var man mycket väl medveten om och nu skulle det ha blivit ändring på det. Resultatet av den gångna veckans studiegrupper skulle diskuteras bland gruppledarna varje lördag. Det verkade ju lovande och trots tidigare beslut att inte gå med i någon studiegrupp ändrade jag mig. Det blev videogruppen.
Första filmen som visades var en dokumentär, "Sjätte sinnet", som handlade bland annat om mediumism och telepati . Filmen visade på ett påtagligt sätt hur man missförstått ordet "intuition" och förväxlade det med "instinktstänkandet", en igenkänningsförmåga eller aningskänsla, som skall degenerera enligt Martinus, och baseras inte på vetande utan tro. 
Det visade sig att flera av deltagarna i min grupp hade jag redan träffat i andra studiegrupper tidigare somrar, eller i andra sammanhang. De visste alltså sedan tidigare att jag informerade om riskerna med andliga övningar. 
Jag vill inte gå in på några detaljer, men stämningen från dem var ganska hätsk från början. Och kritiken mot att man på centret i allmänhet försökte få nyandliga förmågor till att framstå som "lågpsykiska" blev grundtemat i samtalen och ifrågasattes av majoriteten. Varje försök att få in kosmologisk synvinkel i debatten misslyckades och blev nedklubbat som "fanatism" eller "sökandet efter perfektion", och att risken i att tro för mycket på Martinus lära kunde leda till "sekterism". Indierna hade förstått det mesta och stod för "kärlek", menade många. Jag fick också veta att det fanns andra studiegrupper att välja på om man, som jag, ville diskutera saker från kosmologisk synvinkel. Videogruppen var av lite lättare art, sa gruppledaren, och här skulle allas åsikter kunna läggas fram. I andra grupper, såsom föredragsgruppen och intensivstudier, kunde man fördjupa sig i kosmologin mer om man ville. Men jag ville ju diskutera det som händer nu i samhället och intensivläsa kosmologi kunde jag ju göra hemma. 
Vi var två som ville diskutera kosmologi, majoriteten - alltså sju personer - var som jag uppfattade anhängare till det som idag betraktas som "New-Age"- tänkande, dvs. man tar lite från olika andliga läror och blandar ihop dem till något som passar ens egen tro. 
Jag insåg att jag skulle skada kosmologin om jag stannade kvar, så efter moget övervägande valde jag att gå ur gruppen efter första dagens möte. För i grund och botten var det ju kosmologin som blev ifrågasatt, och vidare försök och förklaringar från min sida om Martinus syn på riskerna med andliga övningar hade ju kanske föranlett mer ökad fientlighet mot kosmologin. Flera av veckans videoprogram skulle även beröra frågor som hade med min informationsverksamhet att göra som har kosmologin som förklaringsmodell och fundament. Jag skulle alltså hamna i skottlinjen igen. 
Jag ställde mig frågan:
Om man inte kan diskutera Martinus kosmologi på ett Martinus Center, var skall man göra det då? Hör jag, och killen i min grupp som också ville diskutera ifrån en kosmologisk synvinkel, till en "minoritetsgrupp" även här på Martinus Center? Ja, det är upplevelsen av mina erfarenheter.
Jag stod ute på gräsmattan efter att ha delgivit gruppen mitt beslut att gå ur, och undrade: "Varthän nu? "
Svaret blev: 
"Jag går tillbaka till min egen kammare!"
Och där har jag hållit mig sedan dess och trivs alldeles utmärkt med det.

En intressant iakttagelse som jag har gjort under åren är att de mest vänliga och kärleksfulla människor jag har mött i mitt liv har faktiskt aldrig varit i kontakt med kosmologin. Inte heller har de läst någon new-agelitteratur eller andra utvecklingsböcker. De har läst livets bok, dvs. de har blivit som de är genom att lära sig av sina erfarenheter. Och som Martinus menar är det den enda vägen som leder mot ljuset. Vad är meningen med livet? Jo, att leva det och lära av det. 
Men för mig känns det gott att också ha facit till hands i form av Livets Bog, Tredje Testamentet, för jag vill helst inte längre trampa i dy om det inte är helt nödvändigt. Jag har redan förstått målet och har ingen lust att hamna på avvägar. Visserligen är vägen dit mycket smal och det krävs mod att våga gå på den, ibland alldeles ensam och även oförstådd, men det är det värt. Skönjer man ljuset i slutet av tunneln har man alltid ledljus. Och ber man om hjälp att inte snubbla, så får man vägledning. Men då gäller det att vara uppmärksam, för ibland kommer inte råden enligt "min vilja" utan "en högres vilja" ! Och förstår man inte "den högres vilja" första gången, så gör man det till slut - när man snubblat på samma sten ett antal gånger. Då lyfter man på fötterna över nästa sten och nästa… och slipper därmed "skrapade knän", som gör ont. 

Marja
© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved

2697 visningar
© Averbis förlag | Kontakt