Nu har vi firat midsommar, som enligt Livets Bog står för "middagstiden" och "värme på sin högsta nivå". 
Nu blev det inte så mycket av värmen utan mest kyla och regn. 
Inga förföriska grilldofter av kryddor - för det är ju kryddorna som luktar och döljer likdoften om man skall vara ärlig - spred sig i kvällningen utan alla satt inomhus och kurade. Vår grill har börjat rosta. Den står ute på altanen i ur och skur och den används sällan. Kan nog användas till blomkruka snart! Tända den för några vegetariska burgare och några grönsaksgrillspett känns inte så lockande. För mycket arbete och för lite utdelning. Grönsakerna blir alltför fort brända på grillen och burgarna smakar lika gott när de kryddats och vänts snabbt i stekpannan. Vi börjar lämna en del av den gamla lägereldens matlagningsritualer bakom oss. Känns inte så lockande längre trots "mysighetsfaktorn" och tillhörande de nordiska sommarritualerna. Inte gick vi heller och tittade på när man skövlade naturen på blommor och blader för att klä en hög stolpe med allt detta och sedan förvandla oss till "små grodorna" och hoppa runt den. Nej, det känns inte så angeläget längre med riter och ritualer. Och inte behövde jag längre få en massa fläckar under kudden av sju sorters blommor för jag vill inte längre drömma om några nya tillkommande. Har inga fler önskemål på den fronten. Nej, midsommaren blev lugn med lite skapande arbete och god vegetarisk mat som sambon hade fixat; vegetariska "köttbullar", marinerad tofu, dillpesto, vindolmar, färskpotatis, gräddfil, gräslök m.m. Och något som jag fortfarande brukar göra till jul, påsk och midsommar; vegetarisk inlagd "sill" av auberginbitar och slanggurka. Smakar precis som inlagd sill till färskpotatisen. Och till efterrätt har vi alltid Lime-cheesecake med jordgubbar. Allt var delikat och alltid lika uppskattat av både vegetarianer och blandkostare. 
Det är intressant att läsa Martinus förklaring av våra årstider, dygnkretslopp osv. och deras innebörd. Att midsommar står för det högsta av "det goda" är kanske inte svårt att förstå. Men för alla blev inte midsommar "det goda". För många blev det bråk, fylla och ond bråd död. Men det speglar ju bara vår utvecklingsfas just nu. Det speglar "det eviga livets äventyr" och "direkt om liv och död, men de berättar också att liv och död är de två kontraster som livsupplevelsen måste byggas upp av" skriver Martinus i följande artikel:

"Årstiderna och livets tal

av Martinus

Här på våra breddgrader åtnjuter vi det stora gudomliga goda att den fysiska naturens principer uppenbaras på ett sådant sätt att denna naturs skiftande scenerier blir en bild eller en symbol på själva det eviga livets principer. Vi upplever här att naturen uppenbarar för oss fyra stora kontrastrika avsnitt som vi kallar "årstider". Vi har vintern, våren, sommaren och hösten. Vid ekvatorn råder närmast en evig sommar och vid polerna en evig vinter. Men på våra breddgrader är varje årstid mycket starkt markerad. Och därför har vi här på våra breddgrader naturens eller livets allra största undervisning eller uppenbarelse av livets största, bärande principer för livets upplevelse. Vi ser hos oss vintern som ett tidsavsnitt, en liten epok där kyla och frost dräper och hindrar livets utveckling. Det är stillhetens eller dödens princip. Vi ser de bladlösa träden. Vi ser att det liv som från miljontals väsen utvecklades har stagnerat. Insekterna är borta, flyttfåglarna är borta. Markens blomsterängar är täckta av snö, som likt en svepning ligger över dessa. De spegelblanka sjöarna med sina små kluckande vågor har stelnat till is. Vintern är livets symbol på döden. Men tack vare livets eviga struktur måste vintern vika för en annan princip den princip som visar sig som "våren". En ny makt börjar göra sig gällande. Det är en begynnande förändring i klimatet. Det blir varmare. Isen och snön smälter. Upp ur snön börjar de allra första små blommorna att komma fram. Till sist är all snö och is borta. Flyttfåglarna kommer tillbaka och fyller luften med sitt tonflöde. Träden börjar få knoppar som efter hand utvecklas helt. Alla de små insekterna kommer också fram, och människorna får brått i mark och trädgård. Allt vaknar upp till liv och glädje över att vintern är förbi. "Våren" är sålunda symbolen på det vaknande liv som efter en viloperiod nu med förnyad kraft väller fram. Efter våren kommer "sommaren". Då är livet i sitt allra högsta framträdande. Allt kulminerar då i färgorgier. Sommarvärmen är den rådande. Blommor, blommor och åter blommor färgar dagens vita ljus i en mångfald färgkombinationer. Av den svarta mullen har en gudomlig kemi satt samman livets största konstverk i färger och dofter. Och människorna utvecklar också sitt liv. Det är semestrarnas och resornas tid. Alla lämnar de mörka rummen för att vara så mycket som möjligt i solljuset. Allt vad man tidigare måste värna och beskydda inom husens konstgjorda värme och ljus är nu framme i själva naturens eget strålande famntag av kulminerande ljus och värme. Dagarna är långa, nätterna korta. Vi befinner oss i livets domän.

Men vi är i den tids och rumsdimensionella världen, där allt har början och slut. Sommaren måste vika för nästa naturepok, den vi känner till som "hösten". Nu har mycket av blomsterfloret förvandlats till mogna och underbara frukter, och på många andra områden har livet gjort det moget som tidigare var omoget och hjälplöst. Säden och markens grödor skördas och förs inomhus. Lövet vissnar. Det börjar bli kallt. Ljuset och värmen försvinner. Snö och is vinner åter insteg, och vi är på nytt tillbaka till vår utgångspunkt, vintern. Vad är det vi har varit vittne till i ett sådant kretslopp? Vi har varit vittne till ingenting mindre än själva Guds uppenbarelse av livets eviga grundprinciper, utifrån vilka absolut allt i tillvaron ordnas och ges liv Vi ser samma princip i många andra variationer. Vad är ett dygn annat än en uppenbarelse av samma fyra stora principer? Är inte midnatt köldens och mörkrets domän? Ser vi inte här hur djur och människor har gått till vila och sover? Vad är morgonen? Är det inte detsamma som ljusets och värmens återkomst med dess främjande av livets uppvaknande? Motsvarar inte städernas rusningstid ungefär flyttfåglarnas liv? Alla har brått med att komma till dagens gärning, till livets utveckling liksom blommorna eller vegetationen om våren. Och vad är middagstiden annat än midsommartidens princip? Då är dagens ljus och värme på sin högsta nivå. Därefter kommer eftermiddagens eller aftonens princip. Alla skyndar tillbaka till vilan efter dagens verksamhet och skörd. Ljuset och värmen försvinner och natten eller vinterns principer breder åter ut sig över en sovande värld.

Om vi ser på vårt eget jordeliv från födelsen till graven, ser vi samma principer manifestera sig. Det lilla späda barnet representerar vinterns princip. Det är såsom det bladlösa trädet i skogen. Det är en inre livskraft som efter hand skall komma till uttryck i den yttre världen, liksom trädets inre livskraft efter hand fyller sina grenar med det underbara lövet. Barnets medvetande skall likaså komma fram. Och den epok i vilket barnets medvetande sålunda växer fram kallar vi "ungdomen". Denna motsvarar alltså våren. Så kommer mandomen. Det är inte svårt att se att den motsvarar sommarens princip. Här är människan i sin högsta fysiska utveckling. Härefter kommer höstens princip i organismen. Detta känner vi som ålderdomen. Och väsendets utvecklande stagnerar. Det kastar sin vissna lövkrona, organismen.

Men vad kan då alla dessa kretsloppsprinciper, dessa fyra årstider, berätta för oss? De berättar ingenting mindre än det eviga livets äventyr. De berättar visserligen alldeles direkt om liv och död, men de berättar också att liv och död är de två kontraster som livsupplevelsen måste byggas upp av. Om inte dessa båda kontraster fanns, skulle ingen som helst form av livsupplevelse kunna äga rum. Och då skulle en evig död ruva över vattnet i stället för Guds eviga ande, vilket vill säga Guds eviga medvetande. Till vilken som helst upplevelse behövs det absolut kontraster eller motsatser. Utan motsatser blir varje form av förnimmelse totalt omöjlig. Vad skulle det finnas att förnimma, om inte motsatserna fanns? Allt vad vi upplever eller förnimmer är motsatser till andra ting som vi har upplevt. Det som inte har motsatser existerar inte för sinnena. Därför måste det finnas ljus och mörker. Och därför måste det finnas såväl det så kallade "goda" som det så kallade "onda". Det är alltså de kontraster av vilka livet skapas. Men årstiderna visar oss inte bara dessa kontrasters nödvändighet för att kunna skapa livsupplevelse. De visar oss också vilken kombination som dessa båda kontraster skall vara i för att livet skall kunna utvecklas. Om vi t ex ser på nord eller sydpolsområdena, ser vi följderna av ett alltför överväldigande framträdande av mörkrets och köldens kontrast, och vi får endast is och snö och åter is och snö, ett evigt dödsbringande tillstånd.

Om vi ser på ekvatorn, ser vi en alltför överväldigande kontrast av ljuset och värmen. Det är riktigt att det på många ställen vid jordens ekvator finns en alltöverväldigande frodighet, men det behövs bara att några få värmegrader läggs till för att ekvatorområdena skall bli ett dödsbringande ökenområde. Det beror ju i själva verket på kylan från andra håll att det över huvud taget kan bli regn och därmed vegetation i ekvatorzonen, liksom det beror på värmen från andra håll att det över huvud taget kan bli snö vid polerna. Sålunda skulle jorden vara helt utan manifestation av liv, om den ena av dessa två kontraster helt saknades.

Att dessa principer också förekommer i själva väsendenas organismer och i deras livsupplevelse, beror ju på att det så kallade "onda" och "goda" likaså här är nödvändiga för att de över huvud taget skall kunna uppleva liv. Men här ser vi också att det blir polarklimat i mentaliteten där det är för mycket av den mörka kontrasten och ökenklimat där det är för mycket av ljusets kontrast. Inom våra breddgrader ser vi alltså fyra olika prov på kontrasternas sammansättning för att livet skall kunna upprätthållas. Vi ser att vinterprincipen utgör precis en sådan anpassning av mörkerkontrasten, att livet kan bevaras i ett slags sovande tillstånd utan någon verklig död. Och vi ser likaså hur ljusets kontrast åter får mer och mer makt och att det sker ett uppvaknande. Fruktbarhet och liv gör sig mer gällande till dess att ett särskilt bestämt förhållande mellan de båda kontrasterna har uppnåtts, och livet befinner sig då i sin rikaste och mest behagliga och glädjebefordrande utveckling. Då är livsupplevelsen i sin sommarprincip. Efter att sålunda ha kulminerat i livsupplevelse, behövs åter vila och stillhet. Och mörkrets kontrast tilltar och ålderdomen inträder med sin skröplighet och sitt bortvissnande. Det vi kallar "det onda" är i själva verket inget ont, om det förekommer i ett visst särskilt anpassat kombinationsförhållande till ljuset, liksom ljuset inte är ett "gott", om inte det likaså förekommer i en särskild anpassad form till mörkret.

Det vi kallar "det onda" och "det goda" är i själva verket endast de två stora kontraster som båda är lika nödvändiga och därför lika "goda" i livsupplevelsen. Att vi kallar dem "onda" beror bara på att vi inte har lärt kombinera dem i det rätta förhållandet till varandra i vårt medvetande. I en del fall har vi en alltför stor mörkerkontrast i förhållande till vår ljuskontrast. Det har vi mot dem som vi hatar. Och i andra fall har vi en alltför stor ljuskontrast i förhållande till vår mörkerkontrast. Det har vi när vi är förälskade, och det åstadkommer den olyckliga kärlek som flammar i form av dödsbringande svartsjuka och avundsjuka under förälskelsen.

Genom att studera sommarens kontrastförhållande ser vi alltså att denna uteslutande grundar sig på ett visst förhållande mellan värme och kyla, liksom vintern och de båda andra årstiderna, våren och hösten, likaså grundar sig på ett visst särskilt förhållande mellan dessa båda kontraster. Som ni här har sett är naturen alltså livets egen undervisning. Eftersom samma två kontraster bor i människans mentalitet, kan människan alltså kombinera sin ljus och mörkerkontrast så att det blir "vinter" eller "sommar" som hon visar mot sin omgivning. Nu skulle ni försöka göra upp med er själva och komma underfund med om ni skapar sommar eller vinter i ert förhållande till era medväsen. Den verkliga kärleken utan förälskelse är alltså sommarens princip, och överdimensionerat mörker är alltså hatets princip. Att blanda sina känslor med ljusa och mörka kontraster på ett sådant sätt att de utgör sommarens solljusa, värmande och livgivande princip, är alltså naturens egen undervisning. Om ni har för mycket mörker i er mentalitet i förhållande till ljuset, kan man lätt känna igen på om ni önskar något ont mot er nästa, önskar att han på ett eller annat sätt skall plågas. Då har ni alltför mycket mörkerkontrast i er mentalitet. Och ni måste absolut här, där
denna kombination råder i er mentalitet, framträda i ett dödsbringande vintertillstånd. Ert hat eller er antipati är detsamma som kyla och frost. Och här blir det riktigt att kalla det "det onda". Om denna er antipati eller överdimensionerade mörkerkontrast riktas mot en människa som har gjort er ont eller på ett eller annat sätt varit obehaglig mot er, är helt likgiltigt. Detta hans tillstånd upphäver inte verkningarna av er särskilda vintermentalitet. Om ni inte söker ändra på denna er vintermentalitet mot honom, kommer den ständigt att hålla er egen livsglädje innefrusen i er egen is och kyla.

Det gäller alltså att nå fram till att förlåta sin nästa. Men för att underlätta utvecklingen av denna förmåga är det nödvändigt att lära sig inse att han inte kan vara annorlunda än han just är. Hans blandning av kontrasterna måste ju representera det stadium, den "årstid" som han har nått fram till i skapandet av sin mentalitet och sitt uppträdande mot omgivningen. Efter hand som man genom utvecklingen lär sig detta, nänns man inte ha så mycket ont eller så mycken mörkerkontrast i sitt medvetande gentemot nästan. Och på detta sätt växer människan själv framåt mot våren och sommarens mentalitet, fram till den riktiga blandningen av ljus och mörker, den blandning i vilken varken ljuset eller mörkret blir ont, utan ingår som en gudomlig välsignelse, en överjordisk smekning, en ljusglimt från Guds åsyns strålflöde. Och det gör det ofelbart där vi älskar vår nästa som oss själva och därmed Gud, som är själva ljuskällan bakom båda kontrasterna inom oss."

Kosmos 2007 nr. 1

Från ett föredrag på Martinus Institut
söndagen den 27 maj 1956.
Senast införd i Kosmos nr 3 / 1995.
Bearbetat av Mogens Møller.
Bearbetningen godkänd av Martinus.
Översättare: RN
Copyright Martinus Idealfond 2007

Trevlig fortsättning på sommaren!
önskar 
Marja i semestertankar om sol, hav och lata dagar…


© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved