Det är inte alltid så lätt att vara medarbetare och sprida en ny världslära, det blev Erik Gerner Larsson, Martinus sekreterare, trädgårdsmästare, allt-i-allo m.m., helt klart varse om.
Han blev utsatt för många människors ifrågasättanden och baktaleri när han arbetade för Martinus sak i Klint. Detta fick Martinus nys om och han skrev därför en artikel i Kosmos för att inge Gerner Larsson mod och fortsatt ork, och kanske få tyst på elakheterna som högmodiga människor spred om honom. Jag läste alldeles nyss hela artikeln och rekommenderar den varmt: ERIK GERNER LARSSON - 25 år i åndsvidenskabens tjeneste

Jag fann själv en förklaring, vägledning och nytt mod i en artikel av Gerner Larsson i en svensk Kosmos nr. 5 1987, en gång när jag vacklade och tyckte mig stå framför en avgrund istället för en väg framåt i min informationsverksamhet om riskerna med konstlade andliga övningar. Det är som att ständigt gå i stark motvind i ett hårt och kallt klimat, speciellt bland dem som menar sig vara intresserade av Martinus andliga vetenskap, och orken tröt just då. Som parantes kan sägas att det är väldigt vanligt förekommande att "kosmologer" försvarar praktiserandet av konstlade andliga övningar, trots alla varningarna i Livets Bog, Tredje Testamentet, av Martinus.
Hållningen från Martinus Institut och Kosmosredaktionen är gentemot min informationsverksamhet att man inte skall kränka "de millioner af mennesker verden over, som har ladet sig inspirere af og har glæde af almindelig yoga og yogalignende metoder i deres mange forskellige former." De glömmer att det är Martinus som varnar och har skrivit om riskerna i hyllmetrar och jag bara citerar honom. Man skjuter alltså på budbäraren för att man inte tycker om budskapet i Livets Bog. Se fotnot(1)

Några månader tidigare - innan jag läste Gerner Larssons artikel om livet med Martinus - när jag en kväll satt och såg ett dokumentärprogram om besatthet på TV, brast jag ut högt till Gud i mitt vardagsrum att; "NEJ, du kan inte begära av mig att jag skall skriva och berätta för folk om sådant här, för jag tycker ju t.o.m. själv att det här låter för magstarkt, det är bara för mycket begärt! Jag klarar det inte! Jag kommer ju att bli betraktad som en dåre!"

På natten upplevde jag i en klardröm att jag stod vid en avgrund, ett högt stup, och Martinus stod bredvid mig. Han sade bara: "Hoppa"! 

"Nej", sa jag, "det gör jag inte, jag slår ju ihjäl mig"!

"HOPPA", sa han igen med en så myndig röst så att jag bara hoppade rätt ut.

Jag landade långt ner i ravinen på hård grusmark, och jag hade bara precis landat, så kände jag Martinus landa på min rygg! Ingen av oss hade blivit skadade och vi rullade runt i gruset med armarna om varandra och skrattade glatt och uppsluppet. På morgonen kände jag mig glad och skrattade gott åt den nattliga upplevelsen, det var ingen vanlig "dröm", som gav mig ny styrka. Han visade mig att jag skulle inte vara rädd och fega ur, utan våga fortsätta göra det jag börjat med mitt informationsarbete! (Typ: "Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv!") Och jag minns den nattliga upplevelsen som det varit igår. Det är skillnad på drömmar och upplevelser, de senare är "verkliga"!

Men det kom fler små tvivel och därför läste jag Gerner Larssons artikel med stor förvåning, men också med stor glädje, några månader senare i Klint när jag bläddrade i gamla Kosmos i biblioteket, som jag höll på att göra i ordning för säsongen. Den kändes som tydligt adresserad till mig just då, bara några månader efter Martinusupplevelsen. Jag hittade ju artikeln "som av en händelse" , fast jag vet ju egentligen att det inte finns några tillfälligheter.
Innehållet och andemeningen är så belysande, så jag delar med mig av den. Gerner Larsson berättar i sin artikel "25 år med Martinus":

"Där har funnits yttre svårigheter att kämpa med, det är ni alla fullt medvetna om, men här, där jag står idag och ser mig tillbaka, vågar jag säga, att dessa yttre svårigheter över huvud taget är betydelselösa för mig i jämförelse med de svårigheter jag fann i min egen själ. Det är givet att en människa, som väljer den väg jag har valt - och som jag hoppas, tusenden och åter tusenden efter mig skall välja - kommer att leva under trycket av en bestämd oro: oron att inte räcka till. Oron för att inte räcka till för de uppgifter, som blir en anförtrodda. Denna oro har jag lidit under, det skäms jag inte för att tala om för er. De första åren gav mig ofta chocker. Man upplever tillstånd och saker, som man över huvud taget inte föreställt sig. Jag upplevde en situation - själva detaljerna i den är likgiltiga - men Martinus använde de orden om den till mig:

"Den plogbill, som skall vara med om att plöja den första fåran till förmån för en ny tankevärld, måste vara av en sådan hårdhet att den kan gå igenom, och har du inte den hårdheten, så är det bäst för dig själv, att du vänder tillbaka. Om du inte kan göra dig fri från andra människors meningar och föreställningar, från skvallret, så gå medan tid är"!
 
Jag hoppas för envar, som kommer i den situationen, att han är i stånd att väga och mäta baktalarens osannolika storhet mot detta att få lov att fortsätta med att växa. Det, som har hänt, och det som har tagit död på all oro hos mig - och skall komma att avliva varje oro hos var och en, som tar upp detta studium med hela sin själ, det är att den Gud, som andra människor talar om och använder många ord för att tala om han har blivit en verklighet, en underbar verklighet i min egen tillvaro. Jag vill med det inte antyda, att jag skulle ha fått kosmiskt medvetande, inte det minsta. Men det händer i det dagliga livet, i kampen för dessa idéers födelse i världen och speciellt i kampen för att få dem ut till människorna, att man åter och åter står vid en skenbar avgrundsrand. Jag kan minnas en gång, då det hela såg så mörkt ut, att jag inte kunde se någon väg åt någondera hållet. Jag sade då till Martinus, att för mig såg det ut som om vi stod vid avgrundens rand. Martinus såg då blott på mig och, sade: "Ja, men där har jag levt hela mitt liv. Det är det enda ställe, där jag känner mig trygg!" Då förstod jag att jag visst också borde vänja mig vid att ha mina tältpinnar nedslagna där. Och det gjorde jag, och jag har aldrig behövt ångra det." (min fetstil)

Inte jag heller! Det var på Martinus "hemmaplan" jag mötte honom i min nattliga upplevelse! 

För sanningen skall göra oss fria, och mörkret får ge vika. Och intet må därför förtigas!
Man skall tvärtom leva sitt liv så att det inte är nödvändigt att undanhålla andra sina kunskaper och upplysningar. Eller som Martinus en gång lär ha uttryckt det att ens liv måste kunna tåla dagens ljus! Hans eget liv var inte fördolt, utan han levde i överensstämmelse med stor öppenhet, enligt nära medarbetare till honom.

(1)Fotnot. Inte sedan 1990 har man i tidningen Kosmos publicerat något av Martinus varningar om konstlade andliga övningar. Tvärtom har man publicerat väldigt mycket positiv reklam för yoga, meditation m.m., av andra författare.

Men nu har man 2012, i senaste Kosmos nr 6, publicerat Martinus artikel "Döende kulturfaktorer", som jag haft på min hemsida sedan 1999.

Martinus skriver i den väldigt skarpt om österns andliga övningar och människor som håller på med sådant. Ja, man skulle ju faktiskt känna sig kränkt om man var en österlänning eller västerlänning som håller på med konstlade andliga övningar! Utan tvekan kommer dessa ord från Martinus ifrågasättas starkt av många ilskna yogautövare världen över. Det är jag övertygad om.

Varför man sedan av Kosmosredaktionen, direkt under artikeln, har lagt in ett pekpinne-citat från Livet Bog 1 st. 161, är mig en gåta. Det står nämligen så här:

"När det gäller att påverka andra väsen med sin kunskap, bör man visa stor hänsyn, omtanke och försiktighet, liksom det måste finnas en absolut mottaglighet hos de väsen man vill påverka - hur ädel och med sanningen överensstämmande ens uppfattning eller kunskap än är."

Bannar man verkligen Martinus för att han skrivit så hårda ord som att de österländska folken är t.ex. ointellektuella och håller på med onaturliga meditationsövningar? Och menar Kosmosredaktionen att han inte får kränka "de millioner af mennesker verden over, som har ladet sig inspirere af og har glæde af almindelig yoga og yogalignende metoder i deres mange forskellige former"? Ber man från Kosmosrektionens sida om ursäkt för Martinus hårda analys av verkligheten? Kan sanningen, skriven i svart och vitt, vara för hård? Hmmm… minst sagt märkligt…
Om intresse finns, läs om min mailväxling för några år sedan med Institutet och Kosmosredaktionen om deras ställningstagande i ämnet.
Jag börjar nu tro att de redan då tog fel på mig och Martinus  

Mycket fundersam
Marja 

© 2012 Marja Silverfall All Rights Reserved