Har Martinus konkret pekat på esperanto som det kommande världsspråket?

Martinus nämner inte esperanto vid namns nämnande i sitt huvudverk, men vid en frågestund i Jönköping 1969 får han frågan: "Vi ska ju komma att tala samma språk i världen en gång. Vilket språk blir det?" ‑ Martinus svarar: "Esperanto! ‑ Det kommer vi att tala. Det är inte för att jag är esperantist, eller att det är mode, utan det blir mer och mer nödvändigt att man får ett gemensamt språk. Tänk om man hade ett gemensamt språk i dag! ‑ Då skulle man vara fri från alla översättningar. Alla böcker skall översättas, det är sällan att de vinner på det vid översättningar. Det är mycket ofta så att de tappar litet vid översättning. Tänk vilken besparing det skulle vara om man kunde samma språk. Överallt skulle alla människor kunna tala med varandra. Det skulle också skapa fred. Att man inte kan tala med varandra medverkar nu i hög grad till krigstankar. Det kommer att underlätta samvaron och kärlekens utveckling, när alla kan tala helt flytande med varandra."

Martinus om esperantos roll för spridningen av analyserna i en artikel från 1974:

”Jag tror att vi är lite tidigt ute med esperanto, men annars är det utmärkt. Men det kommer en gång, och det är storartat. Det skulle ju vara fint om det kom snabbt. Men det blir esperanto. Vad skulle det annars bli? Finns det andra språk som har kommit längre? Det är inget annat språk som är så humant. Man måste se till skaparen. Han var ju en oerhört human man. Man kan nästan se att han var satt till att göra det.”
(Från rådsmöte 30/4 1974); citerat i Samarbetsstrukturen kap 6 d)

Men redan 1939 började esperanto användas i Kosmos. I samband med det skrev Martinus bland annat dessa rader:

”Esperanto är ett konstgjort språk som har konstruerats av den polske läkaren L. Zamenhof (1859-1917), som offentliggjorde det under pseudonymen Dr. Esperanto (’en som hoppas’) med syftet att därigenom skapa ett internationellt hjälpspråk. I förhållande till andra liknande språk uppvisar esperanto obestridligt stora fördelar, och det är väl det enda konstgjorda språk som praktiskt har bevisat sin användbarhet (bl.a. på olika kongresser)…
Genom esperanto kommer många intresserade världen över att kunna få kontakt med mitt arbete genast, och de behöver alltså inte – som annars skulle ha varit nödvändigt – vänta till dess att det en gång föreligger översatt till de stora världsspråken.
Esperanto är således en bro mellan danska och alla främmande språk. Kinesen och ryssen, indiern och japanen, lika väl som vilken europé som helst, finner alla – med hjälp av esperanto – med samma lätthet väg till förståelse av det som vi eventuellt känner oss manade att skriva till dem här i tidskriften. Det är alltså ett första litet försök, men tillräckligt för att vi skall kunna göra oss hörda för tillfället, här och där ute i den stora världen…
Det är möjligt att om anslutningen blir stor nog, så kommer det att bildas esperantokurser inom Saken. Det skulle ha en enorm betydelse för Sakens utveckling, att så många som möjligt av dess vänner kunde tala esperanto.”
(Från Kosmos nr 1/1939)

Så skrev alltså Martinus 1939. Men 1965 var det dags för Martinus institut att förklara esperanto som institutets internationella språk. Då uttalade sig Martinus också:

”Beslutet om esperanto är också en kraftfull uppmaning till alla intresserade att om möjligt själva lära sig språket, och därigenom öka nyttan av det för andra och för nya intresserade. Det är dessutom en uppmaning att också på varje sätt stödja andras strävanden, och därigenom återigen öka nyttan av det för institutets syften och för den allmänna, medmänskliga förmedlingen av världskulturen.”
(Återgivet i Samarbetsstrukturen från rådsmötet 5/4 1965)