Martinus menar att vi är skyddsänglar för våra barn tills det är stora nog att gå på egna ben. Och då ligger det ju i vårt ansvar att uppfostra våra barn så gott vi kan efter vår egen moral och utvecklingsgrad. Och det är ju lyckligt om barn och föräldrar är på "våglängd" med varandra på utvecklingsstegen, för det kan också vara så att de inte är det. Då uppstår naturligtvis kollisionsstötningar.

Men man får inte klema bort sina barn, för som han skriver:

"Solen skapar öken om inte värmen regleras

Ofta förstår människorna inte att värmen måste regleras. Solen kan också bränna upp allting till en öken, och detta visas ju för att vi skall kunna se det. En kärlek eller värme skall vara intellektualiserad, annars skapar den öknar.
Människorna kan ju vara så oförnuftiga och känslobetonade att de inte nänns göra vad som bör göras. Det ser vi t.ex. inom barnuppfostran, där det finns föräldrar som inte nänns uppfostra sina barn. Då växer barnen upp vilt och blir till tyranner mot föräldrarna. Det är ju ett slags andliga öknar eller dödsbringande områden som då uppstår." 
Martinusartikeln "Sommarlandet" Kosmos 2004 nr.8

Kärlek är inte alltid att smeka medhårs. Kärlek är också att kunna vara bestämd och sätta gränser i situationer där någon försöker överskrida dem. Så är det i barnuppfostran och så kan det också vara i våra möten med vår nästa.
Men Martinus menar också att det inte går att "dressera" eller "civilisera" något barn till att bli något som denne inte har förståelseförmågor till.
Från boken "Logik" kap. 62:

"Man kan inte kultivera något som inte alls existerar 

Icke desto mindre ser vi faktiskt, att många väsen från primitiva steg underkastas högre stegs "uppfostran". Dessa väsen kommer alltså inte att därigenom tillhöra dessa högre steg. Men om uppfostrarna är mycket ihärdiga, använder maktmedel och våld, kan de tvinga dessa individer att visa upp ett slags yttre beteende, som kommer dem att verka som om de var i besittning av det högre stegets utveckling. Men detta yttre beteende har inget liv och har inga rötter i individernas verkliga förståelse och sympati, som ju nödvändigtvis måste behärskas helt av det som är deras verkliga, medfödda natur.

Ett sådant yttre beteende motsvarar i stort sett den företeelse vi bevittnar, när en dresserad hund lyfter tassen för att "hälsa goddag". Hundens "hälsning" saknar helt det inre liv som är grunden för en verklig hälsning. "Hälsningen" blir för hunden själv endast en genom tvång framkallad yttre handling, vars mening den inte har den ringaste aning om och som den bara utför för att undgå att få stryk eller, i bästa fall, för att få en liten läckerbit, socker e.d. En sådan "hälsning" har alltså inget med den verkliga, mänskliga hälsningen att göra. Den är och förblir bara "dressyr", dvs. ett tvångsexperiment. Och på samma sätt blir resultatet av ett högre utvecklingsstegs "uppfostran" endast ett yttre sken, ett falskt uttryck för detta steg, när det påtvingas väsen från lägre utvecklingssteg. En sådan felaktig uppfostran får alltså dessa väsen att omge sig med ett yttre, materiellt sken av en högre själslig kultur, som de alls inte äger. De är således endast "dresserade" väsen."

Han skriver mycket mer och intressant om föräldraprincipen i ovanciterade kapitel och bok.

Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved