Har du följt den filmatiserade TV-serien av Hanne Vibeke Holsts bok; "Kungamordet"? 
Är du kvinna säger du troligtvis: ja. Är du man säger du troligtvis: nej. Är du kvinna vars man bestämmer för det mesta över valet av TV-programmen säger du troligtvis också: nej. Kvinnor är mer intresserade av relationspräglade program än män. Visar statistiken. Efter det tredje avsnittet blev Kvinnofridslinjen nedringd.
Men ingen fara på taket; du kan låna eller köpa boken, för den berättar mer än TV-versionen. Jag läste den strax efter att den kommit ut, eftersom Holst hör till mina favoritförfattare! Hon återspeglar livet som sker just nu i sina böcker.

I lördags natt klockan ett (innan sista avsnittet visats på TV) råkade jag se ut genom fönstret när jag borstade tänderna för natten och såg hur en granne, som bara bott här några månader, bar ut lådor, enstaka bord, möbler och svarta sopsäckar och ställde dem på gången utanför sitt radhus, som gränsade till vårat. 
Det märkliga var, som jag reagerade på, att han la ut dem där människor skulle gå bort till bilparkeringen. Han blockerade m.a.o. vägen delvis med sakerna. Sedan gick han in och inget hände mer. Vi tänkte att det var "sopor" och att han kanske skulle köra iväg med sakerna på morgonen, men tyckte det verkade vara ett underligt förfarande.

Tanken att något var fel lämnade mig inte, för jag såg inte till hans sambo. Det hängde ner en julgransgirlang från en av lådorna. Innehållet verkade m.a.o. ihoprafsat i all hast. Jag tänkte också på att jag tyckt mig höra en del gråt från henne den senaste tiden, även om brandväggen isolerar ljuden väl mellan oss…

Klockan halv tre hör jag ett förfärligt väsen utanför. Tjejen har kommit hem och skriker och slår på dörren till huset. Det är hennes ägodelar han slängt ut och med dem tydligen även henne, visar det sig. De verkar ha bråkat tidigare på dagen och hon har tydligen inte fått ta med sig nyckeln.
Hon står sedan och talar med någon i mobilen. När hon åter bankar på dörren och skriker kommer han efter en stund och öppnar dörren. Hon ropar: "Vad skall du med röret till? Skall du slå mig? Är det det du har den till?" Hård ordväxlig sker och vi får uppfattningen att han drar in henne i huset och hör henne skrika därinne. Sedan blir allting helt plötsligt tyst.

Vad gör vi, sa vi och stirrade på varandra. Jag hade ju fått väcka sambon för att bevittna detta tumult.
Vi ringde polisen. Som sa att de redan var på väg. Det visade sig att tjejen själv hade ringt dem när hon hade sett sina saker utslängda ur huset - innan hon gick/drogs (?) in i huset. 
Gör inget, ligg lågt, sa polisen till min sambo i telefon.

Det kom fyra poliser i en piketbil. 
Tjejen kom ut, tack och lov. Tre poliser gick in till honom. En satt sedan och förhörde henne i polisbilen. Hon fotograferades, hon hade blåmärken att visa upp. Hennes hund sprang omkring på gården som en galning. Det gick inte att fånga in den. Efter 1½ timme sa en polisman att "han har lovat att bära in dina saker igen, så att du kan hämta dem senare." De tre poliserna hjälpte honom sedan att bära in dem igen och vi hörde en av dem säga till husägaren: "Det är väl inte det smartaste du har gjort? Hon är ju helt ren!" Hon var tydligen arbetslös utan någon inkomst.

Är inte detta en maktdemonstration från mannens sida om något? 
Är inte detta ett grymt sätt att "göra slut på"?
Det spelar ingen roll i sammanhanget vad som passerat dem emellan tidigare! Vad som har sagt eller vad som har gjorts! Det är en maktdemonstation utan någon som helst pardon! Mannens maktdemonstration.

Jag vet det, för jag levde tre år med en man som visade sig ha stora maktbehov och kontroll över sin omgivning. 
Han var klinikchef på min arbetsplats och även fritidspolitiker och en OTROLIGT charmerande man - utåt. 
Men i hemmet förvandlades Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Hans vilja och ord var lag. Min energi gick ständigt åt till att pejla in hans sinnestämningar från ena stunden till en annan. Den kunde växla från lugn till ilsken på en sekund. Varför? Det gick inte att utröna.

På arbetet visade han aldrig något. Där jag var hans medarbetare och nära assistent. 
Ingen märkte alltså något, för han kunde ringa en läkarkompis, som kunde sjukskriva mig efter min sambos påhittade sjukdomsorsak. Dvs. han ljög ihop något när han varit för "hårdhänt". Och gråtit och bett mig om förlåtelse, att det ALDRIG skulle hända igen. 
Ju snällare och tystare jag blev, desto styggare blev han. Det har jag förstått först efteråt, för när man är mitt uppe i eländet kan man inte få rätsida på varken det ena eller det andra, för man förlorar sitt självförtroende helt med en man som kör ner en fullständigt i botten känslomässigt. Och han ser noga till att "krympa ens livsutrymme" genom att i smyg stöta bort både familj och vänner. Ingen av dem hör av sig till slut. Jag blev mycket sjuk av relationen och tappade helt livsviljan.

Till slut började jag tala om för en läkare vad som hände och fick hjälp och styrka nog att ta mig ur relationen. 
Då blev han ynklig och sjuk och ville ha min hjälp i sin terapi som han påbörjade. Men då hade jag fått nog. 
Och han som bedyrade mig alltid hur högt han älskade mig! Och gjorde det även många år senare; att jag var den enda kvinnan han VERKLIGEN hade älskat! 
Är det kärlek när man tar fel på sin sambo och en dörrmatta? Nej!
Han hade flera kvinnor efter mig, som han behandlade likadant. Har jag hört. När den sista lämnade honom gick han till vedboden och hängde sig. Han kunde inte leva ensam med sig själv, sa han en gång till mig när han hade hittat en ny kvinna efter mig. Han behövde tydligen någon att plåga, för att inte behöva möta sig själv.

Till kvinnor som på minsta lilla sätt känner av manligt förtryck i hemmet vill jag säga: GÅ! DET ÄR INTE KÄRLEK!!! GÅ OAVSETT VAD SOM HÄNDER! BE NÅGON OM HJÄLP! TALA ÖPPET OM DET! DET ÄR INTE DITT FEL!

Är då mannen en djävul och kvinnan ett helgon? 

Nej, kvinnor behöver inte vara varken snällare eller mer utvecklade än män.
Men vi kvinnor följer inte mottot "öga för öga, tand för tand" i vår frihetskamp mot den starkt enpolige och maskuline mannen, även om några kvinnor då och då överskrider vad som kan menas vara godtagbart självförsvar, t.ex. kvinnan som skar av sin mans penis för att han hade våldtagit henne gång på gång.
Det ligger inte i den feminina principen att förtrycka, misshandla och mörda sina motståndare. Men i kvinnans polförvandling kan den maskulina principen få övertaget i hotfulla situationer och löpa amok, det är ju lätt att förstå.

Har då utvecklingen gått snett någonstans?
Nej. Det är polförvandlingen vi måste lära oss att förstå och leva med. Även de femininas väg mot självständighet, frihet och tillväxten av den maskulina polen i henne!

För det är först när en kvinna på något plan börjar gå emot den maskulina normen och de allmäntrådande åsikterna och upplevs som ett hot, som hon får mannen som motståndare. Det finns en stark maskulin pol i mannen som inte tål en maskulin pol i kvinnan, som går emot honom och inte anser honom längre vara "hennes överhuvud". Den här problematiken är ny och har med polförvandlingen att göra. 
Det är inget som har varit ett problem mellan könen om man tittar bakåt i historien. Då var det naturligt att mannen hade makten och hon beundrade honom för det. Den instinkten är mycket framträdande hos de flesta män fortfarande och träder automatiskt i funktion - ofta även hos de mer utvecklade "mjukare" männen - om de känner sin "position" hotat av en kvinna. Vilken "position" det än månde vara.

Den maskulina mannen är ett "stridsväsen", enligt Livets Bog, och han lämnar inte frivilligt ifrån sig något, som han med makt och myndighet försvarar, till kvinnan. Varken ekonomisk rättvisa eller frihet. Det är maktens ansikte och den är bara sig själv närmast. Den fortfarande starkt maskuline mannen kan bara älska sig själv, enligt Livets Bog, och det visar även erfarenheter i livet. Och det är också en stötesten för kvinnor idag.

"Han går till hustrun, emedan han där får tillfredsställa sitt eget begär, får sin kärlek till sig själv uppfylld." Livets Bog V st. 1846 (min fetstil) 

Vi kvinnor kommer aldrig att få någon jämställdhet om vi bara tiger still och inte kämpar för det.

Hur skall vi annars kunna ändra på denna maktobalans? 
Det är inte kvinnors avsikt att skapa en ny obalans genom att försöka "sno åt sig hela makten". Det räcker så väl att få sin medmänskliga rättsliga del av den. Rätten till frihet, ekonomiskt oberoende och självständighet. Och det som en del kallar "tröghetslagen" står männen för. För att rubba på den måste vi höja rösten och kräva att få ta del av den lagliga rätten till skapelsens tillgångar och vår egen frihet. 

Det är den "mjuka linjen" vi kvinnor kör. Genom att synliggöra de orättvisor som finns: kvinnomord, frihetsberövningar, våldtäkter, åsiktsförtryck m.m. Majoriteten av oss kvinnor på jorden använder sig inte av mottot "öga för öga, tand för tand", för då skulle det inte bli så många män kvar på denna planet! Det framgår alltså med klar tydlighet att vi inte är stridslystet eller fientligt inställda!
Och intressant nog så stödjer Livets Bog en viss maktutövning om man vill uppnå befrielse och beskydd:

"Att förlåta sin nästa hans mörka handlingssätt emot oss betyder inte, att vi inte bör skydda oss emot honom. Tvärtom. Men skyddet behöver absolut inte vara av fientlig natur, även om det i vissa situationer måste ske genom maktutövning. Denna maktutövning får endast leda till befrielse från eller skydd mot det fientliga väsendet, men absolut inte till mord, dråp eller lemlästning." LB VII 2450.

Vi har rätt att kräva makten och rätten till vårt eget liv, och vi har rätt att kräva demokratisk jämställdhet.

Min förhoppning är att fler män som har kommit så långt i sin polutveckling att de inte längre har ett dominerande "stridsväsen" inom sig, som är i ständig beredskap och försvarsposition så fort något går deras åsikter emot, skulle kunna gå i bräschen och visa att "vi tolererar inte att våra ’bröder’ kränker kvinnor och barn". Man kan alltså vara ett föredöme själv och exempel på hur man skall bete sig mot dem som fortfarande ser ut som det motsatta könet, men som faktiskt redan har en starkt utvecklad maskulin pol i utveckling. Och vara föredömen för sina söner.

Om man vågar vara ett föredöme själv så vågar säkert fler män följa efter.
De som vågar, dem högaktar jag och så gör ock många andra kvinnor med mig. 
Jag lever med en man som redan törs, och han bemöts alltid med respekt av alla kvinnor han möter. 
Jag blev nämligen inte ett återkommande "nummer i statistiken" efter mina upplevelser av maktmannen, att en kvinna som blir förtryckt kommer att hitta en ny förtryckare igen och igen och…
Jag tittade på hur jag kunde undvika ett "återfall" under hela nitton års tid och resultatet av min självrannsakan blev att jag själv skulle sätta gränserna för hur jag ville bli behandlad. Jag kan nämligen lukta mig till maktbehovet hos män på mils avstånd. Det är det positiva resultatet av mina erfarenheter; att jag har kunnat ändra mitt liv genom att börja älska mig själv och sätta MINA gränser!

Marja