"Man måste längta efter kärleken, innan den växer fram. En sådan längtan finns i miljoner människors sinnen idag, ja, den kan till och med uttryckas som en hunger efter kärlek"

Så skriver Martinus i artikeln "Mänsklighetens kärlekshunger" i Kosmos 2/07.

Ja, det skall gudarna veta att jag har längtat! Och ofta trott att NU har jag hittat den hos någon jag har mött, oftast då naturligtvis av det motsatta könet. Men ack icke! Alla har velat äga mig och göra om mig till något som de inte ens själva har vetat till vad. Jag har tappat intresset och lusten på kort tid för dessa förvirrande krav och maskulina maktdemonstrationer. Förälskelserna har varit många men korta.
Till slut sa jag till Gud: "Skicka mig inte fler karlar som jag måste överge, jag vill inte längre såra någon. Jag längtar efter någon som vill vara min vän och kompis och som vill göra samma saker som jag. Någon som älskar mig, som den jag är." 
Och tänka sig…

Då kom KÄRLEKEN in i mitt liv, för exakt tio år sedan . En HJÄRTEKÄRLEK, som inte ens är släkt med förälskelsen. Jag bokstavligen kastades in i famnen på den av en högre makt. Jag fick inte ens en chansen att "tänka efter före" om denna relation kunde vara OK ur alla synpunkter. Mina fördomar mot åldersskillnader kom fullkomligt på skam. Han var ju "för" ung! Men han var ändå mognare i tanke och handling än alla de många män tillsammans, i min egen ålder, som jag hade mött under mitt långa liv. Jag hade sagt "Ingen mer karl innanför mina trösklar"! Men han som kom var ingen "karl" han var en människa.

Vår kärlek är inte erotisk förälskelse. Han är fri att gå närhelst han så vill. Men han har stannat kvar. I tio år.
Jag känner mig inte heller ägd, utan tvärtom har jag friheten att vara den jag är. På alla områden i livet. Min maskulina pols uttrycksbehov får ett enormt stöd från honom. Liksom jag stöder hans feminina pols växt. Vi känner till och förstår den andras nya uttrycksbehov och lever i harmoni - alla fyra poler tillsammans . 
Vi är inte beroende av något "återgäldande" på det sättet som den erotiska förälskelsen är. Vi är två i anden fria individer, som väljer att leva tillsammans. Just nu. Vi går med varandra en bit på vägen. Hur länge? Det återstår att se. Just nu är vi på mental våglängd med varandra. Vi kan frossa i att vara snälla mot varandra, utan någon känsla av att bli "utnyttjade". 

En oerotisk kärlek utesluter inte heller någon, såsom den erotiska förälskelsen gör. Man kan känna den oerotiska kärleken till allt och alla. Men det är den "mentala våglängden" som avgör vem och till vad man känner sig dragen till, enligt Martinus. Den står för tilldragning och frånstötning. Och där ingår även familjemedlemmar och "vänner". Är man inte längre på mental våglängd, bör man "släppa fri" och låta dem utvecklas i den takt de kan och vill. Men "frisläppandet" bör ske med förståelse och kärleksfulla tankar. För man kan inte "dressera" någon att tänka och handla annorlunda än den gör för ögonblicket. Utveckling sker ju bara genom erfarenheter som är det enda "naturliga växandet". Som Martinus skriver:

"Att vara tolerant är inte detsamma som att ropa hurra för alla möjliga utsvävningar och primitiva tendenser, men att "förstå" alla sådana företeelsers absoluta nödvändighet som steg i passagen från primitivitet till fullkomlighet. Att kräva att individerna inte skall befinna sig på dessa steg, är att kräva att de skall hoppa från primitivitet till fullkomlighet utan erfarenheter eller naturligt växande. Och ett sådant krav är helt omöjligt att uppfylla för de levande väsendena. Ett tolerant väsen börjar därför aldrig att bearbeta ett annat väsen med analyser, ideal och begrepp som mer eller mindre ligger utanför detta andra väsens fattningsförmåga och undviker därigenom helt den mörka atmosfär som annars kan leda till vild intolerans, primitiv diskussion eller rent av gräl och våld. Det framlägger sålunda inte sina egna uppfattningar i tid och otid, utan endast där det i kärlek och sympati kan komma på en verkligt harmonisk mental våglängd med ett annat väsen. Endast denna metod för utbredning av den högsta formen för mentalitet kan vara i kontakt med kärlekslagen. Och om väsendet ändå råkar ut för att bli föremål för andras intolerans, ja, då kommer den sanna förståelsen av dessa andra väsen, som vi här har sett, endast att leda till att de på ett logiskt och kärleksfullt sätt går åt höger när de andra går åt vänster, eller går åt vänster när dessa andra går åt höger." Ur "Kring mitt skapande av Livets Bog". K 1-6/82, 1-3/42 (Ur K 1941 och 1942)

Nå, om nu människan i mitt liv skulle vilja gå åt höger och jag vill gå åt vänster? Ja, jag skulle inte hindra honom eller sluta känna kärlek, även om våra vägar skulle skiljas åt. Men det skulle ju inte ske utan sorg i hjärtat. Jag är ju inte fullkomlig ännu .
Men just nu går vi i kärlek och samförstånd på "den smala vägen", som inte alltid är så lätt när man har tagit steget in i den "nya världsimpulsen". Ofta krävs det mod att våga gå på den, för man blir inte alltid förstådd av sin omgivning.

Jag är lycklig "because I am worth it", som de säger i reklamen.

 Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved