Allt är karma, skriver Martinus, men är det inte också så att man ibland börjar bygga på en ny karmavåg någonstans i livet, allt är alltså inte bara gammal karma? Man gör ju nya utspel mot livet och de sker ju under utvecklingens gång. Ofta p.g.a. okunskap visserligen, men ändå. Är det då inte bra om någon påpekar det för en att "nu är du visst på avvägar", så att man får en möjlighet att återgå till den rätta vägen?
Utveckling är detsamma som övervinnande och det skulle vara omöjligt om det inte fanns något att övervinna, skriver Martinus i Logik, och han fortsätter:
"Och då all skapelse, allt frambringande, endast kan vara identiskt med förändring, och då förändring återigen omöjligt kan äga rum utan att man är överlägsen de realiteter som man förändrar, så skulle omskapelsen av ’djur’ till ’människa’ aldrig någonsin ha kunnat äga rum. Ja vi skulle aldrig någonsin ha kunnat få uppleva oss själva eller något annat levande väsen, om det inte hade funnits något att övervinna. En absolut stillhet skulle härska överallt i universum."

Inte kan man väl sätta sig ner och tänka att ja, allt är karma och det är ingen mening att jag försöker göra något åt det för karma är karma. Det är många, som jag upplever det, som tror att karma i alla sina former, vare sig det upplevs obehagligt eller behagligt, är något statiskt som det är bara att tacka och ta emot. Eller att den förändras med livets gång av någon outgrundlig anledning utan att man själv behöver göra något åt det. Så har inte jag tolkat det.
Man måste ju förändra förutsättningarna i sitt liv och sitt tänkande för att komma närmare fullkomlighet. Och här är alla ansvariga för sina egna handlingar. Alla civiliserade människor har väl en inre önskan om att sträva mot en "godare" tillvaro, där livet inte gör ont?

All förändring av "djuret" inom oss sker p.g.a. att det får motstånd från livet och från dem det river med sina vassa klor. Och för att något skall förändras måste det motstånd till.
Om inte t.ex. vi kvinnor gör motstånd mot den behandling som vi blir utsatta för av många män och påtalar dem öppet och tydligt, kommer intet att ske på jorden, och inte för deras utveckling heller.

Jag är ingen kvinnosakskvinna som endast tar parti för alla kvinnor. Tvärtom kan jag ganska ofta tydligt se var vi kvinnor fortfarande travar i den feminina polens "privilegier" som inte alltid är så fagra, och jag kan också påtala dem. Och jag försöker jobba med mina egna så fort de har blivit synliggjorda.

Tyvärr får man ofta reaktioner från män om man tar upp kvinnors problematik med "kvinnofriden" att "du skall väl inte tro att du är så mycket bättre", eller "det är din karma". Det sänker samtalet till en polemik. Jag blir så trött på dessa försvarsattityder från män!
Vi män och kvinnor, som är intresserade av Martinus kärleksbudskap, måste väl för Guds skull komma till ett sam-förstånd någon gång och börja föregå med gott exempel i hur man beter sig mot varandra i polförvandlingens svåra tider.
Om man diskuterar den här frågan utifrån Martinus polanalyser så kan man uppleva ett framåtskridande istället för ett "könskrig", som är såååå tröttsamt.

Vi kvinnor följer då inte mottot "öga för öga, tand för tand" i vår frihetskamp mot den starkt enpolige och maskuline mannen, även om några kvinnor då och då överskrider vad som kan menas vara godtagbart självförsvar, t.ex. kvinnan som skar av sin mans penis för att han hade våldtagit henne gång på gång.
Det ligger inte i den feminina principen att förtrycka, misshandla och mörda sina motståndare. Men i kvinnans polförvandling kan ju den maskulina principen få övertaget i hotfulla situationer och löpa amok, det är ju lätt att förstå.
Även om jag förstår innebörden i att motstånd ökar kvinnors styrka, så kan jag bli oerhört trött av att "möta en vägg" så ofta som det händer i en mansdominerad värld. Det är obehagligt att behöva "höja rösten", men det är faktiskt nödvändigt ibland, för annars hör de oss inte! Och tro inte att vi vill ta makten över er män för det vill vi INTE! Vi vill samarbeta med er och göra något bra av vår samvaro här på denna planet!

Ofta tas Jesus korsfästelse upp av män som motargument och exempel för att vi skall förlåta allt och allting.
Men även Jesus sa ifrån när han såg orättvisor runt sig. Ta bara hans hårda dom över fariséerna, och orden mot stenkastarna som skulle stena en kvinna som tidigare antagligen hade tillfredsställt deras lustar.
Vi skall inte bli krypande slavnaturer som accepterar allt.
"Den som ger så han tigger ska man slå så han ligger", säger ett gammalt ordspråk, och det menar Martinus, att sådana skall vi ju inte bli.
Och han säger också att visst kan man förlåta människor för vad de gör mot en själv i sitt hjärta, men två parter har inte kommit till fullkomlig förlåtelse förrän den andre också har bett om förlåtelse och ångrat det den han har gjort. En kvinna som hela tiden förlåter en man som misshandlar henne gång på gång är ju "tossegod", dumsnäll, och inte kärleksfull - varken mot sig själv eller honom.

Vi kvinnor följer inte mottot "öga för öga, tand för tand" mot de maskulina männen för då skulle det vara ett långvarigt krig vi hade att se fram emot :-(.

Nu vill kanske någon hävda att karmalagen är lika för män och kvinnor. Den ger inte männen några fördelar som den inte också ger kvinnor. Att det härskar rättvisa i alla människoöden. Såväl mäns som kvinnors.
Javisst, men det får inte bli ett "slagträ" att använda i samtal där någon säger "kan ni sluta med ert beteende mot oss för det ni gör mot oss känns jobbigt och gör ont"! Och dessutom ger det männen som misshandlar, förtrycker, våldtar eller mördar kvinnor bara ny karma, så låt oss samtala om vad vi kan göra för att få slut på allas karma och försöka uppnå samförstånd mellan könen.

Jag ser fram emot sakliga samtal i framtiden kring problemen i den motsatta polens tillväxt hos oss, och då med kosmologin som förklaringsmodell och fundament. Några "könskrig" vill jag inte delta i!

Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved