Det påstås att någon lär ha frågat Martinus: "Vad ser du när du ser in i en kvinnas vackra ögon?"
Varmed Martinus påstås ha svarat: "Jeg ser lige ind i helvedet" (jag ser rätt in i helvetet).
Om nu ryktet talar sanning, så finns det faktiskt en djupare innebörd i det betraktelsesättet än i man i förstone kunde ana.

Om Martinus skulle ha sagt det, så förstår jag vad han menar. Helvetet är ju på jorden och en kvinna som inte har blivit ett självständigt suveränt väsen, "Guds avbild", speglar ju helvetestillvaron. Ett fortfarande starkt enpoligt väsen är ju ett "helvetesväsen", oavsett kön.

I LBV st. 1620 skriver Martinus om dessa kön:

"Sade inte Gud till detta speciella "honväsen", "kvinnan" eller "Eva": "Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig". Kvinnan är således bestämd till mörker, sorg och lidande, hon är dömd till att vara sin man "underdånig". Ett väsen med så mycken vedermöda och som är underställt ett annat väsen, som också är ofullkomligt, kan omöjligt vara "Guds avbild". Ett sådant väsen kan omöjligt äga den suveränitet eller fullständiga viljefrihet som den fullkomliga gudasonens tillvaro eller uppenbarandet av "Guds avbild" baserar sig på och som måste bli till vaken dagsmedveten kunskap och upplevelse hos "kvinnan", innan hon kan bli "Guds avbild". Men då kan hon inte längre uppfylla Guds bestämmelse för "kvinnan" och är då inte mera något speciellt "honväsen" utan har blivit ett väsen i vars mentalitet och levnadsart "ormens huvud (de egoistiska traditionerna) krossats," och "Kristi återkomst" eller "den stora födelsen" blivit uppenbarad."

Dit har vi inte kommit ännu.
Om jag med min ursprungsnatur som kamouflage, alltså min feminina kropp, skulle inkarnera på jorden och vara ett kosmiskt medvetet väsen, såsom Martinus och Jesus var, skulle jag nog reagera på samma sätt om jag såg in i ögonen på en snygg man. Sorry, pojkar!
Han är ju också ett "helvetesväsen" innan han har befriat sig ifrån alla följande egenskaper:

"1621. Vad beträffar Guds invigning av det speciella "hanväsendet", "mannen" eller "Adam", heter det i den bibliska berättelsen: "Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: "Du skall icke äta därav", därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter tilljorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall, du åter varda". Vi ser här huru "hanväsendet" eller "mannen" lika litet som "honväsendet" eller "kvinnan" kan vara "Guds avbild". "Guds avbild" kan inte ett väsen vara, som åtlyder ett annat ofullkomligt väsens uppfordran till lagöverträdelse och därigenom får jorden att vara "förbannad", vara en olyckssfär, en krigszon för individen, där egoismens "tistlar och törnen" florerar i kapp med de besvärligheter som betingar att man blott i sitt anletes svett kan skaffa sig sin föda. Och det gör inte saken bättre, att väsendet samtidigt behärskas av den övertron att man var "stoft", alltjämt är "stoft" och även i fortsättningen kommer att vara "stoft" och alltså tror på döden i stället för på livet. Hur skulle väl ett sådant kosmiskt dött eller själsligt obemedlat väsen, som endast kan förnimma "stoft", kunna vara "Guds avbild"? 

Så inte är vi så attraktiva för "utomjordingar" från kärleksriket inte. Vi är ju trots allt fortfarande halvdjur med kvarlevande förälskelsetendenser, som vill behålla vår "utvalda" för oss själva. Och ett fullkomligt kärleksväsen vill ju inte bli ägt av någon och kan ej heller favorisera några speciellt utvalda varelser. Ett fullkomligt kärleksväsen älskar alla utan undantag - oavsett kön. 

 Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved