Vår väg som kvinnor är att bli fria självständiga varelser och detta kan ingen stoppa. Men…

Det är den nya tillväxande maskulina polsidan i oss som stöter på patrull hos oförstående maktfullkomliga maskulina män, som försöker hindra vår utveckling och tysta oss. Sedan spelar det ingen roll att de har läst om feminina principer eller kvinnans polförvandling i Livets Bog, Tredje Testamentet. En sak är nämligen att ha läst i teorin om kvinnlig polförvandling, en annan sak är att förstå innebörden och hur den polförvandlingen kommer till uttryck rent praktiskt. 
Och rent praktiskt kan den nya sidan hos kvinnan kännas stötande för männen om de fortfarande är starkt maskulint präglade. Sedan får han tro hur mycket som helst på att han är långt kommen i sin egen polförvandling. Hans beteende och gensvar avslöjar honom nämligen. (Jag vet skillnaden, för jag har någon att jämföra med hemma som inte har dessa tendenser). 
Och det är sådana män som signalerar på olika sätt att kvinnor inte får ta utrymme eller lägga fram sina åsikter på ett för mannen stötande sätt. Han påstår att han inte har något emot en självständig, fri och kraftfull kvinna. Nejdå, det är vackert med kraftfulla kvinnor, hävdar han………………MEN så börjar restriktionerna komma… 
Hon får inte föra fram sina åsikter på ett "maskulint sätt" vilket innebär att hon får inte vara "för hård"... MEN samtidigt ondgör han sig över att kvinnors sätt att kommunicera ofta är bakslugt, manipulativt och insinuant, alltså hon har ett språkbruk som mannen inte förstår. 
SÅ…
Om hon är rak och bestämd i sin kommunikation så är det för hårt.
Om hon inte är rak, så är hon slug och manipulativ. Nej, hon skall naturligtvis vara mjuk och foglig och känna in när det passar sig att föra fram en åsikt. Och det får hon inte göra för länge eller för hårt. Hon måste alltså ge sig om någon annan tycker annat...
Det är lätt att bli "schizofren" om man umgås med sådana män! Hur skall man veta när eller om man får vara rak och när kan man veta om man är för hård eller manipulativ eller när han tycker att man inte får hävda sin egen åsikt längre eller………ja, gudvetvad.

Sådana män har jag umgåtts med! (Och jag skulle vilja hävda att de är i majoritet. Om de är över 40.)
Och jag försökte trycka ner mina åsikter och kunskaper för att inte såra männens självkänsla! Hur många gånger tänkte jag inte att om vi hade gjort som jag hade tänkt, så hade saker blivit mycket bättre gjorda. 
När jag började tillfriskna från denna medverkan av förtryck på mig själv, så började jag på ett försiktigt sätt, NATURLIGTVIS!, att lägga fram mina åsikter eller komma med förslag. De föll oftast inte i god jord om de gick emot männens förslag eller åsikter. Och om jag hade haft rätt, och det gick snett när vi gjorde det på mannans vis, inte vågade jag knysta om att "vad var det jag sa". Men när jag vågade propsa på att mitt förslag kanske var en möjlighet, så fick jag veta efter ett lyckat resultat att det egentligen var så han hade tänkt att göra från början. Det var alltså mannens idé!!! Minsann!

Ja, inte blev jag lycklig över detta förtryck och fördummande beteende hos mig själv. Och när jag bestämde mig för att inte tillåta det längre blev det ännu svårare.

Jag minns t.ex. en av de sista männen som jag försökte ha en relation med. 
Jag fick följa med honom och hans två barn på husvagnsemester till High Chaparall och Skara Sommarland.
En kväll tog hans dotter fram en bok i frågesport. Hennes far och jag skulle tävla emot varandra och hon skulle ställa frågorna. Bestämde hon.
Jag älskade frågesport redan i skolan, så jag gick in med liv och lust i leken. Som parantes skall det vara sagt att han var mycket sportintresserad, men jag hade noll koll på detta område.

Döm om hans förvåning när jag vann stort och t.o.m. hade kunnat svara rätt på flera sportfrågor!
Han surade hela kvällen! Men varför, det ville han inte prata om. Och jag förstod att jag "hade gjort bort mig". Eftersom jag vann hade han blivit "mindre" inför sina barn, trodde han, och det kunde han inte tåla. Och att hans ungar dessutom gillade mig skarpt var kanske inte heller ett plus i kanten just då. Jag blev less på hela situationen och kände att nu hade jag fått nog av karlsläktet.

Och när nästa sen inte kunde ta en politisk diskussion med mig, för det visade sig att jag hade rätt i sak, så brast det för honom. Och frustrerat skrek han utanför en restaurang: "Fy fa-an, du skulle vart född till karl". (Han föredrog mjuka fogliga thailändskor utan egna åsikter – tills hon också började få egna idéer. Då fick hon respass hem till Thailand igen :-/).

Och jag kommer ihåg en (som hade bett till Gud om att få en självständig kvinna i sitt liv!) som ansåg att jag skulle lägga mig samtidigt som han, klockan nio, för han kunde inte sova om jag satt uppe. Och om jag kom in i sovrummet när han hade somnat så utstrålade min aura felaktiga störande energier och han kunde inte somna om… och han var ju tvungen att få sömn för han skulle upp och jobba… och …och… och…han ville m.a.o. bestämma över mig. Där rök den självständiga kvinnan. Hon åkte hem. Och kom aldrig tillbaka. Och han som hade läst hela Livets Bog och allt.

Ja, efter det här och mer därtill av manlig maktutövning hade jag definitivt fått nog av machomän. Och det varade i 19 år. Sen kom en människa i min väg…. 

Vi ser på en dokumentär på TV2: "En fri kvinnas bekännelser" 

(Uppdatering 2013-03-19: Inslaget är tyvärr numera borta från TV2.)

Den är i sex delar och vi har nu sett fyra av dem. 
Jag måste erkänna att när jag såg avsnitt fyra nyligen så grät jag av trötthet av att vara kvinna. Och jag är ingen person som ofta gråter över livet. 
Jag kände så starkt med dessa kvinnor, som berättar om sina inskränkta liv med maktfullkomliga män, för jag har gått igenom allt det som de upplever nu. Och jag förstår hur mycket styrka, mod, slit, ensamhet och umbäranden som krävs av dem för att de skall ta sig framåt i stark motvind mot självständighet och frihet. Och jag förstod att en del av det livets motstånd, som de ännu inte känner till, upplever jag nu. Alltså det som de kommer att möta senare i sina liv, troligen först i nästa. 
Och att de inte vet om det i förväg kan de bara vara glada över, för många skulle nog duka under av bara tanken på att vägen framför dem är så kantad av hårda stenar och hinder. Och dessa hinder är alla av samma form och karaktär; någon vill äga dig, ha makt över dig, kontrollera dig och tysta dig på ett eller annat sätt. Du är inte fri! För du vet inte ens vad frihet är! Och kanske inte heller vill vara fri ännu! Utan känner dig kluven mellan dina instinkter, man och barn, och dina egna behov att utvecklas i frihet och skapande utanför det kvinnligt traditionella. Vilket leder till en inre kamp eller ansträngning i att försöka sy ihop dessa två begär till en påse. Med kanske utmattningssyndrom som resultat.
Utmattningssyndrom sägs vara en kulturellt betingat diagnos som är unik för Sverige, och är en "överväldigande ’distress’ (nödsignal) som individen kommunicerar genom ’symtomen’ och uttalat behov av socialstöd".

Naturligtvis finns det även kvinnor som blir "maktfullkomliga" under sin "primitiva" repetition av den maskulina polen. Dessa finns ofta med i militära sammanhang och jag tänker på de amerikanskor som skändade iranska fångar på ett kränkande sätt.

Men när vi nu har de kosmiska analyserna till hjälp i vår vardag så blir det ju lättare att ha överseende med dessa utvecklingsstadier. Eller? 
Jag ser inte ner på "mjukismän" utan förstår att de inte har "orken" längre att vara i sin maskulina kraft och roll. 
Och de flesta kvinnor är inte ute efter "makten" utan vi vill samarbeta och bli behandlade med respekt.

Psykologen Sven Åge Rossen menar i sin bok "Livets mening" att under en övergångsperiod kommer det att bli ombytta förhållanden mellan mannen och kvinnan. Mannens hårda sinne kommer att genom förälskelsen i en annan person få ett första känslomässiga genombrott och det uppstår en ny förmåga hos mannen: att tillbedja och beundra kvinnan. Tidigare har han ju bara velat ha tillbedjan och kunnat endast älska och beundra sig själv. 
Och kvinnan kommer att kunna utveckla en ny förmåga: att känna omsorg och vilja beskydda mannen.
Många män genomgår idag svåra känslomässiga prövningar - att det gör ont att älska någon och bli övergiven - just på grund av att de har börjat "känna sina känslor". Och det är ju ofta bara vi kvinnor som kan ge den karmautlösningen. Vi stannar inte längre kvar i en dålig relation, för vi har blivit mer självständiga och kan försörja oss själva och våra barn i dagens samhälle. Men ser man det lite "från ovan" så skulle ju mannens utveckling stanna av om de inte fick komma i kontakt med sin känsligare eller "mjukare" del.
Om man kan följa med i utvecklingen med hjälp av kosmologin så blir livet mycket lättare i vardagen. Men det krävs ju en del livserfarenheter också för att förstå vad det står i Livets Bog.
Tillsammans kan vi öka förståelsen för våra motsatta polers tillväxt och svårigheter genom att åtminstone börja lyssna till varandra, och kanske - genom att ta del av andras erfarenheter och på det sättet få fler insikter utan att hamna i krig med det motsatta könet.

Men jag kommer inte längre att tiga i några församlingar, om jag anser att jag har något av vikt att anföra, för att behaga vare sig män eller kvinnor. Det tillåter inte min maskulina hälft! Varken han inombords eller han hemma!

Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved