Det är nog många som undrar vad det är man hamnat i om man börjar ändra sitt beteende och börjar följa sanningen. Märk väl; något man gör av egen fri vilja! För det finns ingen förening eller medlemsskap kring Livets Bog TT. Och inget tvång på någon gemenskap med andra som kanske studerat dessa böcker. Man är helt fri att komma och gå som man vill och har lust. Och den lusten har jag, som aldrig dragits till någon föreningsverksamhet eller ideologi överhuvudtaget, inte ens politiskt. Den enda gruppverksamheten jag har hållit på med är att sjunga i två körer och där behöver man inte heller umgås med någon utom på övningskvällen . Nej, det är skönt att kunna gå sina egna vägar - fri som fågeln. Gerner Larssons tankar nedan skriver jag under på. Men han måste ha haft det lite mer besvärligt med folks undringar eftersom han var i så nära samarbetare med Martinus. De bodde ju t.o.m. i samma hus för det mesta. Men han förklarar sin inställning på ett bra och tydligt sätt:

"Inte någon förening men vad är det då?

Artikel av Erik Gerner Larsson (Martinus serkreterare under många år)

Såsom jag själv otaliga gånger har upplevt det, tänker jag också, att Ni har ställts inför frågan om vad det är för en sekt som har "fångat" Nr. Praktiskt taget alla människor har den uppfattningen, att när man intresserar sig för andliga problem, har man blivit "fångad" av en etter annan form för religiös fanatism.

Att försök att leva ett i både direkt och överförd bemärkelse bättre liv, får omgivningen ett skaka på huvudet, är egentligen ingenting att säga om. 
Men därför är det ändå egendomligt, att tron på att dessa förändringar endast kan äga rum med hjälp av en religiös sekts tvång och inte genom ens egen fria vilja, är så stark, att man gång på gång i stället för ett "Javisst, Ni äter inte kött", får höra "Javisst. Ni får inte äta kött". Detta "att man inte får", låter så obehagligt likt det barnsliga tvång, som är så vanligt inom det religiösa känslolivet, att men inte kan låta bli att reagera.
Om man försöker att så vänligt men kan förklara, att man verkligen företagit denna förändring efter absolut egen önskan, blir nästa fråga oundviklig: "Ja, men är det då inte en förening, som Du har blivit medlem av?" Också här ställs man inför detta, att det verkar nästan otroligt för ens omgivning, att man verkligen kan företa en ändring av sina egna, dagliga levnadsvanor helt och hållet på egen hand. Man måste nödvändigtvis ha blivit medlem av ett eller annat, vars lagar nu påbjuder en att göra si eller så. När man då slutligen fått ge uttryck för detta, kommer man ofta att slutligen ställes inför det inkvisitoriska: "Ja, men vad lever då den mannen av?" Med mannen menas naturligtvis Martinus, vars namn nödvändigtvis har nämnts åtskilliga gånger i ett sådant samtal. Att jag själv ofta i sådana sammanhang har känt en uttalad "yrsel", nämner jag endast för fullständighetens skull, då vi, också här upplever det på sitt vis tragiska, att den uppfattningen att en människa uppoffrar sig för andra, har så ringa sannolikhet, att det nödvändigtvis måste dölja något.
Detta outtalade misstänkliggörande utlöser en reaktion, som ungefär kan uttryckas som följer: 
"Jag har mött denne mans arbete på min väg och jag har med stort intresse läst hans verk, som har upplyst mig om, att jag på åtskilliga områden levt på dåraktiga och för mig själv ytterst farliga övertygelser, varför jag av absolut egen fri vilja har ändrat min tillvaro så mycket som jag tror mig om att kunna klara av. Med hänsyn till Martinus själv kan jag endast säga Er, att han inte har bildat någon förening och att man således inte kan bli medlem av någonting hos honom och att jag varken under den ena eller den andra formen stöder honom genom annat än att köpa de av hans alster, som har mitt intresse." 

Detta kommer inte som någon speciell överraskning, eftersom dessa korta meningar verkligen i ett nötskal uttrycker sanningen om den enskildes anknytning till denne mans arbete. Ty även om det är sant, att en rad ideellt inställda människor har varit Martinus behjälpliga från den dag då livet bröt hans anonymitet och tvingade honom att låta utomstående få del av hans tankevärld, så är det dock sant, att var och en av dessa människor har gjort detta av egen tillskyndan. Det kan kanske tyckas onödigt djärvt att säga det, men består inte denne mans arbetes djupaste värde däri, att det inte under någon som helst form berör den enskilde intresserades frihet? Den periferiske deltagarens tillgång till Martinus' analyser är lika djupgående som den s k "inre kretsens". Det försiggår i denna saks centrum absolut ingenting, som inte varje utomstående får bli upplyst om. Att denna Martinus' inställning paradoxalt nog har givit anledning till bildandet av den starkaste "förening" som tänkas kan är en sak för sig, ty inget medlemskort, ingen lag eller dylikt bildar här "bindemedlet". Endast kärleken till den sanning, som LIVETS BOG innehåller, binder oss samman. Utan yttre ramar och utan medlemsavgifter utgör vi, var och en på sin plats, de delar av vilka denna både synliga och osynliga sammanslutning består. Inte genom lagar och inte med tvång, men däremot uteslutande genom våra försök att vara kärleksfulla och toleranta, bildar vi gemensamt det försvar för de sanningar, som denne man bringade oss, vilket gör, att dessa sanningar kommer att växa och leva i den framtid, av vilken vi evigt är en del. Att dessa betingelser inte verkar inbjudande på den människotyp, för vilken en förening endast är en slags trappstege till eget förhärligande, är en sak för sig. För den sanna demokraten är de helt enkelt den luft, utan vilken han inte kan leva. För första gången i världshistorien står vi här inför en man, som i intellektualiserad form ger uttryck för, att en människas verkliga värde uteslutande står och faller med summen av den kärlek, som hon utan något dolt egoistiskt motiv förmår att utlösa i förhållandet till sin omgivning. Personligen vet jag, att Martinus aldrig har tolererat någon människas ingripande i sitt eget liv, liksom jag också lika personligen vet, att han aldrig har ingripit i någon annan människas liv annat än med kärleksfull och djupt förstående vägledning. Att vi, som har lyckan att stå honom nära, efter bästa förmåga försöker göra detsamma, utgör i sig självt endast ett bevis på, att kärleken och toleransen till sin natur är lika smittsam som hatet.
"Bilda en förening för sanningen och den förste, som kommer att anmäla sitt utträde, kommer att vara sanningen själv." Månne inte dessa ord täcker den inställning, som den verklige sanningssökaren bör vara besjälad av? Det tror jag! Och dessutom vet jag, att om denne man hade skapat en förening med lagar o s v för sitt arbete, skulle jag aldrig ha blivit medlem av den!

Från Br. 81, 24 november 1944 och Kosmos 1/1989
Översättare: A-L.S.

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved