Vatten är ett mystiskt ämne som fortsätter att gäcka oss. Det beter sig inte som något annat ämne. Bara det faktum att det består av två gaser (väte, syre) men ändå blir ett flytande medium är konstigt i sig. Det sticker också ut som det enda ämne som har sitt tätaste tillstånd i flytande form, vid plus 4 grader, och blir därefter lättare ju kallare eller varmare det blir. Inget annat ämne beter sig så.

I boken Fältet - Jakten på universums hemliga kraft av Lynne McTaggart, som är grävande journalist, sammanställs långa rader av forskare och deras experiment som alla pekar mot det de kallar "nollpunktsfältet", eller vakuumet, tomrummet mellan partiklarna. Att detta vakuum inte är ett intet utan ett något. Man menar att partiklarna kan växelverka med detta nollpunktsfält och lagra information där, så även partiklarna i vatten.

Steget från vatten och mystiska informationsfält till homeopati är inte långt, och ett kapitel i boken fokuserar just på denna omtvistade alternativmedicin, där ett ämne skakas och späds ut i vatten tills det inte finns en enda partikel kvar - men effekten består. I boken används ett exempel med en allergen som orsakar infärgning av ett annat ämne. Här verkar vatten ha egenskapen att "minnas" eller "laddas med" det verksamma ämnets "signatur" och infärgningen sker trots att det är 100% bevisat att det inte finns en enda molekyl kvar av allergenet. 

Man fick exempelvis 66% infärgning när lösningen var utspädd så mycket som en del per 10⁶⁶. Men den största överraskningen låg ändå fortfarande framför dem. Även om potensen var som starkast vid utspädningsfaktor 1:1000 och sedan började avta med varje ny utspädning, precis som man rent logiskt skulle förvänta sig, gjorde experimentet en helomvändning vid den nionde utspädningen. Effekten började öka igen vid den punkten och fortsatte att öka ju mer man spädde ut den. Precis som man alltid hävdat inom homeopatin blev lösningen mer effektiv ju mer man spädde ut den. Benveniste (forskaren) slog sig ihop med fem olika laboratorier i fyra olika länder - Frankrike, Israel, Italien och Kanada - och samtliga lyckades duplicera hans resultat. De tretton forskarna publicerade sedan tillsammans resultaten av sitt fyra år långa samarbete i en av 1988 års utgåvor av den högt ansedda tidskriften Nature. Man skrev:

"...specifik information måste ha överförts under spädningsprocessen eller skakningarna. Vatten skulle till exempel kunna tjäna som mall för molekylen, genom ett omätligt vätebundet nätverk, eller elektriska och magnetiska fält... Detta fenomens exakta natur förblir ouppklarat."

Enligt känt mönster hotar ny kunskap alltid gammal och fyra dagar efter publiceringen i Nature anlände en vetenskaplig "bedrägerirotel" till Benvenistes laboratorium bestående av redaktören för Nature John Maddox, Walter Stuart, känd bluffgranskare, och James Randi, professionell magiker som ofta blev tillkallad för att avslöja vetenskapligt arbete som i själva verket åstadkommits via diverse trolleritrix. Med deras vakande ögon på sig upprepades experimentet framgångsrikt.

"Bedrägeriroteln" gav sig inte förrän den lyckats kullkasta experimentet, vilket de inte kunde göra utan att först förändra reglerna i experimentet, vilket var i högsta grad ovetenskapligt och vittnar om en dold agenda att skydda den gamla mekaniska världsbilden. Infärgningsprocessen var extremt känslig och minsta ändring av denna kunde göra att en del donatorblod inte påverkades ens av mycket höga koncentrationer av allergenet.

Den som har ögon att se med inser att här finns en dold kunskap som vore värd att utforska vidare och ge näring. Jag personligen litar mer på 13 oberoende forskare i fyra länder än på en partisk "bedrägerirotel" bestående av en journalist, en bluffpolis och en trollkarl.

Det finns mer mellan himmel och jord än partiklar och tomrum.

Anders