Läser i Kurt Christiansens (KC) biografi om Martinus liv och verk, och har kommit till kapitlet om Helmer Fogedgard (HF) och hans tidskrift "Okkultisten". Kortfattat handlar det hela om att HF inte ville ingå i Martinus samarbete, utan startade en egen tidskrift där alla skulle få skriva och diskutera, från alla religiösa och andliga riktningar som var aktiva vid den tiden. 

KC lägger fram ett antal brev från HF till bl.a. Lars Nibelvang, där han lägger fram sina tankar och synpunkter om Martinus och hans Sak, samt den närmaste kretsen kring Martinus, som Erik Gerner Larsson. 

Det som slår mig är följande: I andra sammanhang har jag sett hur man har delat upp Martinus i en "Kosmisk" Martinus och en "Thomsen" Martinus, menandes att Martinus är den kosmiskt medvetne som ser genom tid och rum och lägger fram de kosmiska analyserna, medan Thomsen är den jordiska människan utan kosmiska förmågor eller tankar etc. (Se t.ex. Om illasinnade rykten om Martinus "Thomsen-sida") Denna uppdelning tillåter sig även HF att göra, och följande är min slutsats kring detta:

Så fort Martinus gör något som HF inte tycker om, eller håller med om, klassar han ner denna handling eller utsaga som varandes den jordiske Martinus, som är FEL och inte tillhör de kosmiska sanningarna. Han tillåter sig t.o.m. att gå så långt som att påstå att Martinus kosmiska medvetande är på väg att lämna honom!

Maken till högmod!

Det finns gott om liknande respektslöshet i kapitel 9, t.ex. sidan 48:

"Jag ser kosmiskt på det medan Martinus ser lokalt på det".

Samma sak tror jag gäller när man i övriga sammanhang delar upp Martinus handlande och tänkande i 2 sidor – en som man skall lära av och en som man skall ignorera.

Är det inte fantastiskt hur blind högmodet kan göra en?! HF t.ex. sätter sig själv högre än Martinus, och har åsikter, synpunkter och vill korrigera och rätta i det han gör och skriver, t.o.m. stilen Martinus använder när han skriver är fel enligt HF. Var och en med en gnutta förnuft kan väl inse att en människa som medvetet låter sig inkarnera från ett högre plan, är bättre rustad att se vad som är det rätt att göra och inte en av oss halvblinda jordmänniskor?

I sanning krävs det ödmjukhet för att lära sig något nytt, av någon som vet bättre, och det är inte konstigt att Martinus i symbol 33 skriver att högmodet är det sista som lämnar oss innan den kosmiska födelsen.

Nu är det ju primärt vi män som har detta problem, då vi av naturen skall vara störst, bäst och vackrast . Därför gäller det särskilt för oss, att vi i varje situation mobiliserar alla våra själskrafter för att genomskåda vad som kommer av högmod och vad som kommer från sanningssökaren i oss.

Men en sak är säker: Man kommer inte framåt i sin utveckling mot dubbelpolighet genom att göra mästaren till elev.

Funderar 
Anders