Gud lyssnar på böner. I sanning. Jag har sedan vi flyttade till östkusten pendlat 4-5 timmar per dag med tåget, på SLs skakiga och föråldrade skrothögar. Förseningar, inställningar etc har hört till vardagen, och jag har haft en arbetsdag på 12-14 timmar från dörr till dörr. Ingenting vettigt hanns med när man kom hem 18:45, och helgerna gick åt till vardagliga bestyr. 
När vi valde att flytta räknade vi med en pendlingstid på 1 timme enkel resa, men det blev mycket mer än vi räknat med. På västkusten, där vi bodde innan, fanns inga arbeten att få, och efter att ett år hade gått efter min färska magisterexamen i mjukvaruutveckling var det dags att göra något drastiskt. Annars riskerade utbildningen att "mögla", dvs. dess "bäst före datum" skulle gå ut, vilket går fort i den här branschen.

Så jag sökte till ett stort "drakföretag" i Stockholm med 130 000 anställda över hela världen, som rekryterade direkt från högskolorna sade de. Kändes bra, och jag fick det! Men – som sagt – det blev inte mycket tid över att leva, bara överleva. Jag ställde frågan till Gudomen om detta verkligen var Hans Högsta Vilja, och om jag verkligen var till gagn, glädje och välsignelse för levande väsen – när jag knappt gick att känna igen som ett levande väsen själv!

Men nu har det hänt något!

Jag har för en månad sedan fått ett jobb som bara ligger 5 minuters cykelfärd bort, jag kan utöva livgivande, lätt motion  på lunchen i frisk luft och har både kvällar och helger tillgängliga! Arbetet är dessutom stimulerande och intressant, och är inom min bransch dessutom. Jag har fått allt jag bett om! 

Livet har återvänt, och jag kan avdela tid till att ägna mig åt andliga studier och skriverier – istället för att ständigt vara på resa, på väg någonstans. Och bäst av allt: Jag får tid att pyssla om min livskamrat, vilket jag tror är det viktigaste av allt för min motsatta pols och därmed min inre mänsklighets tillväxt! 

Anders


© 2006 Anders Silverfall All Rights Reserved