Många välutbildade i bl.a. Kina är ogifta.
De har god ekonomi, men i ett land som har kvinnobrist är de fortfarande trots det singlar högt upp i åren. Orsak:

”Det ligger i mannens natur att inte vilja ha en partner som är mer framgångsrik än de själva”, säger trettioåriga Hu Yiming i en intervju som publicerats i SvD. Hon är internationell marknadsföringschef för ett teknologiskt institut i Kina.
Det är ett problem som de flesta framgångsrika kvinnor känt till sedan decennier. Fenomenet är världsomspännande och handlar om manligt maktbehov och mindervärdskomplex.
Den som är självförsörjande med hög inkomst har man inte makt över på samma sätt som någon som är mer beroende.
Allt detta handlar om kvinnlig frigörelse och självständighet. ”Jag är hellre singel än gifter mig utan kärlek”, säger Hu Yiming. Trots trycket från omgivningen att producera barn och barnbarn.

Hennes väninnor är också väldigt självständiga med god ekonomi. De klarar sig själva.
Om tio år väntas 15 – 20 % av kinesiska män inte kunna hitta någon ung kinesisk kvinna att gifta sig med. Orsak: Kinas ett-barns-politik, ultraljud och aborter p.g.a. kön, trots att det egentligen är förbjudet!
Åter ett land som håller på att utrota sig självt, så som t.ex. Indien med sina flickaborter.

Män som anser att hans kvinna är hans egendom krymper hennes livsutrymme.
Eftersom kvinnor av män anses väcka mäns sexuella lusta och begär, anses de utgöra ett hot utanför hemmets fyra väggar. Därför får de inte i en del kulturer lämna hemmet, som bekant, om de inte har heltäckande klädsel och åtföljs av en manlig släkting.
Det innebär att män saknar förmåga att handskas med den frihet som de ser att många västerländska kvinnor redan har tagit sig rätten till. För det är inte något som de har fått, utan något som en och annan medsyster före henne har kämpat sig till genom stort motstånd från det patriarkala maktstrukturerna i samhället.

Den unga kvinnan i Indien, som våldtogs och misshandlades av ett gäng unga män, fick sätta livet till när hon ansåg sig ha den mänskliga rättigheten att röra sig ute i frihet. Och märk väl; trots att hon hade sin pojkvän med sig räckte det inte som skydd. Hon blev behandlad som ett lovligt byte för sex män som ansåg henne ha överträtt det begränsade utrymme som män i alla tider har fängslat sina kvinnor i. En ärbar kvinna håller sig hemma och visar sig endast för sin man. En lösaktig kvinna, en slampa är den som visar för mycket hud och försöker röra sig fritt i vår vackra värld.

Jag har varit i Indien och fick själv uppleva den kvinnosyn som fortfarande starkt präglar den indiska kulturen.
På den tiden gick ”Dynasty”, en amerikansk såpopera, på indisk TV. Och alla västerländska kvinnor ansågs vara lösaktiga slampor som var lovligt byte och kunde behandlas hur som helst.
För mig kom det som en överraskning att man i detta land, som menades vara befolkat av djupt andligt tänkande människor, kunde betraktas som hora. Utan något som helst skäl.
Vi gick alltid klädda enligt indisk sed med antingen sari eller indisk byxdress med byxa och tunika, köpta på ort och ställe.

En gång när jag var på väg till en restaurang i en indisk stad med mina två reseledare, en man och en kvinna, hände följande:

Vi fick känslan att vi hade gått lite vilse för vi kom in i en mindre upplyst smal gränd, där vi blev tvungna att gå efter varandra. Den manlige reseledaren som varit i Indien dussintals gånger gick längst fram. Efter gick den kvinnliga reseledaren som började visa och uttrycka stark nervös oro för vår belägenhet. Jag som gick bakom henne frågade varför. Hon svarade att man kan aldrig vara nog så försiktig när man går omkring i Indien. Speciellt om man är kvinna. Hon hade också varit där tidigare och bott en längre tid på ett center.
Jag svarade att jag inte kunde förstå hennes oro. Jag hade ju alltid rört mig fritt hemma i Sverige, gått hem mitt i natten från olika fester och evenemang, utan att det hänt något. Ja, jag hade t.o.m. gått i områden som jag hade hört om att där fanns risk för obehagligheter.
Det intressanta med Indien tyckte jag var att man ofta fick svar på sina frågor väldigt snabbt. Och ofta på ett mycket undervisande sätt.
Jag hade inte mer än uttryckt min sista meningen till henne om mina tvivel mot, som jag ansåg, hennes onödiga oro, så hör jag steg bakom mig närma sig. Och plötsligt känner jag hur en hård hand grabbar tag i min högra skinka, rått och brutalt, och klämmer till med en attityd så kränkande att det inte fanns ett uns av tvivel med avsikten bakom handlingen: Jag gör vad jag vill med såna som dig! Iskallt går han sedan vidare förbi mig, utan att överhuvudtaget öka på stegen.
Trots min totala överraskning reagerade jag blixtsnabbt med att drämma handflatan i hans ryggtavla så hårt att det brann i den efteråt. Och jag skrek samtidigt: ”You bloody bastard, don’t you ever do that again!” Jag visste inte att jag kunde sådana ord.
En liten indisk pojke som kom cyklande och såg vad som hände skrek: ”Kill him, kill him!”
Mannen, som är max 1.65 lång, gick även lugnt förbi min två meter långa manlige svenske guide, som vänder sig om för att se vad som händer.
Vi ökade själva på stegen för att komma bort från den skumma gränden och hittade till slut till restaurangen där våra tio andra reskamrater redan väntade på oss. Först då berättade våra guider om saker som hänt och varför man skall vara på sin vakt.
Den manliga guidens fru hade råkat ut för en indisk man som grabbade tag i hennes bröst och klämde hårt när hon klev av en buss. Trots att det fanns massor med människor runt dem som skulle av eller på bussen. I Indien är det folk överallt.
Vår kvinnliga guide berättade att många västerländska kvinnor blivit utsatta för ovälkommet besök, när de legat och sovit, när män klättrar upp till deras sovrum genom balkongdörrar. Det är varmt i Indien, det går inte att sova utan något fönster öppet.
Nu förstod jag också hennes reaktion bättre när vi vid ett tillfälle kom ut från ett avsides beläget tempel där hon och jag hade besökt en toalett. Hon sa: ”Såg du de iskalla blickarna från de fem unga killarna när de kom emot oss på väg in i templet, tur att vi precis hann ut.” Vi hade sett dem på avstånd och de hade sett oss gå in. Det var ödsligt och tomt runt templet och våra medresenärer satt i ett hus bortom höravstånd.
Efter händelsen i gränden fick vi inte gå någonstans utan att vi var några stycken i sällskap resten av tiden i Indien som varade i en månads tid.
 

Långt senare i Sverige igen fick jag höra av en läkare att hans dotter plötsligt hade försvunnit under sin vistelse i Indien. När han och hans fru inte hört av henne trots alla försök åkte de dit för att leta efter henne. Till stor lycka dök hon till sist upp på hotellet där hon hade bott tidigare. Men hon ville aldrig berätta vad som hänt henne medans hon hade varit försvunnen, varken med lock eller pock.

Den indiska och buddhistiska kvinnosynen bland s.k. heliga män är att man skall göra allt för att undvika dem. Det är kvinnan som inleder mannen i frestelse bara genom att finnas till. Han kan — och behöver tydligen inte heller — behärska sina sexuella lustar.  Och den kvinnosynen är i stort sett världsomspännande. Ja, vad skall man säga om sådant?  Det kan ju inte  vara lätt när deras erigerade penis helt har herraväldet över deras vilja och förstånd. Den djuriska sidan tar över kommandot när de ser en kvinna de får lust att äga och den mänskliga sidan i dem skjuts åt sidan. Så länge det inte straffar sig på något sätt kan den maskulina makten råda. Men vi lever under stark förändring. De goda människorna, och här finns också män, accepterar inte längre våld mot kvinnor och de blir med tiden fler och fler.

Och för att knyta an till singellivet som nu kinesiska Hu Yiming och många andra av hennes medsystrar måste acceptera som en del i sina självständighets- och frihetsprocesser kan jag säga:
Misströsta inte! Det finns trots allt män som inte ser en stark kvinna som ett hot mot deras inbillade storhet utan som en tillgång! De männen är trygga i både sin maskulina och feminina polaritet och hon får vara hur framgångsrik eller självständig som helst. Jag vet, för jag lever med en sådan man! MEN jag måste dock konstatera; de växer tyvärr inte på trä’n — ännu! Men det finns hopp, speciellt bland den unga generationens mänskligare män.

Marja

© 2013 Marja Silverfall All Rights Reserved