Det är nu en månad sedan Martinus Instituts (MI) frist om förlikning till Fyrklövern gått ut och fortfarande kommer ingen "vit rök", dvs. någon kungörelse om besked, från Institutets skorsten. De har stängt in sig bakom murarna och alla utanför kan bara stå och vänta… och vänta…

Och vi har fortfarande inte heller fått besked från deras advokat om MI verkligen kan hävda att de har upphovsrätt till de privata inspelningar av Martinus offentliga föredrag som gjorts av privatpersoner, vilket Martinus tillät utan några som helst förbehåll.
Jag har nu också läst om de andra rättsprocesserna som rådet för MI varit inblandad i genom åren. Återkommer till dem senare.

När vi fick det senaste mailet från MI och sedan fick höra Christer Malmströms inspelning av ett samtal till Willy Kuijper och att Willy där medger att de fortfarande inte vet — rent juridiskt sett — om de har upphovsrätt till banden eller inte, fick jag en mycket obehaglig känsla i maggropen.
Tidigt nästa morgon hade jag en mardröm där jag ser ner under jorden under ett stort träd. Mellan de stora rötterna ser jag två hålrum där några råttor har gjort sig ett bo. Den största råttan rör sig mot det andra större hålrummet och när det vänder sig mot mig upptäcker den att han är iakttagen. Jag ser hans bruna små stickande kalla själslösa ögon och vartenda hårstrå på hans bruna tjocka päls. Han börjar röra sig mot mig och blir större och större. Precis när han kommit så långt fram att han kan bita mig skriker jag till och råttan blir rädd och viker av. Jag hör min sambo säga ”vakna det är ingen fara, du drömmer något otäckt” och kommer mig sakta ur den otäcka upplevelsen.
Vi hade inga som helst problem med att tolka den drömmen efteråt.

Det är en mycket svår period för de fyra lagsökta danskar som nu bara kan sitta och vänta på ”vit rök”, dvs. besked från MI om hur eller när de skall gå vidare med stämningen till ”byretten” i Köpenhamn. Och vad vi har hört så har domstolen fullt upp, så det kan ta åratal innan de tar upp ett litet fall som detta om upphovsrätten.
Vi kan ju alla be en stilla bön om att rådet för MI kommer till sans innan dess och avblåser hela hotet om rättssak och sätter sig vid förhandlingsbordet och kommer fram till ett fredligt avslut i den här sorgliga händelsen i Sakens historia. Rådet har fått ett motbud från Fyrklövern och dessa står fast vid det:

”att Rådet skriftligt skall godta att vi fritt kan trycka, ge ut och sälja de oförfalskade utgåvorna av Martinus verk. Om de inte vill det får de försöka köra sin klarlagda rättssak emot oss. Vi finner det inte skäligt att vi framöver skall spilla tid och pengar på att rådet försöker att förhindra oss att ge ut originalen och oförfalskade texter så länge som rådet redigerar i texterna och därmed förfalskar dem, tvärt emot Martinus föreskrifter, samtidigt som de inte har originaltexterna i lager för försäljning till intresserade till självkostnadspris.”

”...at Rådet skriftligt skal godtage, at vi frit kan trykke, udgive og forhandle de uforfalskede udgaver af Martinus værker. Vil de ikke det må de forsøge at køre deres klargjorte retssag imod os. Vi finder det ikke formålstjenligt, at vi fremover skal spilde tid og penge på, at rådet forsøger på at forhindre os i at udgive de originale og uforfalskede tekster, så længe rådet redigerer i teksterne, og dermed forfalsker dem, stik imod Martinus påbud, samtidig med at de ikke har de originale tekster på lager til salg til interesserede, og til kostpris.” Kurt Christiansens mail af 29. april 2013 til Johan Schlüter

Det är ju med Martinus-intresserade människors gåvopengar till MI som rådet nu för rättssak, och alla är väl medvetna om att sådant kostar mycket pengar. Redan nu hörs upprörda röster om att man har börjat stryka MI från sina testamenten för deras pengar eller sommarhus skall inte testamenteras till ett Institut som använder pengarna på ett orättfärdigt sätt. Totalt mot Martinus vilja. De som ger pengastöttor till MI har också börjat fundera på att sluta med dem.
Redan för många år sedan hörde vi om att många kosmologi-intresserade, som äger sommarstugor i Klint, var förbaskade på Institutet för att de aldrig ens tackade de anhöriga när de hade fått ett arv av någon som hade gått bort och testamenterat sitt sommarhus till Institutet som gåva. Man ansåg att det hörde till god ton att de åtminstone skickade ett litet tackbrev till de efterlevande och inte tog gåvor för givna. Lite hyfs kunde de åtminstone visa från Institutets sida, ansåg man.

Så i slutänden är det MI som kommer att bli förloraren i denna trista affär. För det är så; att det är ju inte människorna som behöver Martinus Institut, utan det är MI som behöver de givmilda människornas gåvor för att kunna fortsätta sin verksamhet i längden.