När jag för 17 år sedan läste att Martinus uppmuntrade oss att inte bara tro på vad han skriver som sanning, utan att man skall som sann forskare även se om andra kan verifiera det som står i Livets Bog, så började jag — pga mitt intresse för vad som händer människor som blir sjuka av de som Martinus kallar för konstlade övningar — studera den österländska filosofin. Och även andra kulturers syn och erfarenheter av andliga övningar. Jag fann bekräftelse på att andliga övningar är farliga, men inte något tillfredsställande svar på VARFÖR de var det. Tillfredställande förklaringar hittade jag bara i Livets Bog.
Men... 
Hur skall den sanne forskaren som forskar enligt den nya andligtvetenskapliga metoden, alltså med hjälp av sina egna (och andras) självupplevelser, studier av flera olika kulturella källor och Livets Bog, Tredje Testamentet, kunna lägga fram sin forskning så att andra skall kunna ta till sig den som "vetenskapliga" fakta? Är det överhuvudtaget möjligt om de som bedömer saknar självupplevelser?

Ja, jag har förstått det redan att mina undersökningar inte ses med någon större förståelse av "materialister", dvs. av människor som inte tror på någon andlig värld bortom den fysiska. Ej heller av dem som tror på en sådan värld, men fortfarande är starkt högmodiga. De vill uppnå en position inom de nyandliga kretsarna.

Men det finns faktiskt en grupp som redan är mottagliga för den andligtvetenskapliga logiken (kräver ju kärleksförmåga), när jag lägger fram riskerna med konstlade övningar, och det är kvinnor. Inte alla men många. Även utan att de har hunnit få egna symtom, som ju underlättar förståelsen.(Det finns även män men de är lätt räknade. Min sambo hör till dem ). Min upplevelse är baserad på 16 års kontakter med människor av båda könen från hela världen och jag har över 500 brev i mitt forskararkiv.

Dessa kvinnor förstår att det är lika farligt att öppna sig för kosmisk elektricitet — som kan orsaka brand i medvetandet — som att stoppa fingrarna i el-kontakten. Och många kan intuitivt förstå och leva sig in i andras berättelser och erfarenheter. Man behöver ju en inlevelseförmåga för att förstå, för det finns ju mycket underförstått i berättelser, texter, som man kan läsa mellan raderna. 
Martinus skriver väldigt intressant om skillnaden mellan "den vises arbetsmetoder" och den materialistiskt tänkande forskaren:

"De är "forskare", vilkas förmåga på det andliga eller kosmiska området ännu är av en så ringa kapacitet att den knappt kan överleva sådana situationer där texten - av oundvikliga orsaker - måste förutsätta att vissa saker är underförstådda. Skillnaden mellan en sådan forskares och den vises arbetsmetoder är därför mycket uppenbar. Medan den förstnämnde, som inte har förmåga att komma igenom de underförstådda situationerna i stoffet och alltså inte är i kontakt med detta utan nästan enbart är upptagen av "ordet" eller "texten", på så vis kanske till och med mot sin vilja förvanskar stoffet, anden eller meningen bakom den således missförstådda texten, så avslöjar den vise en så överflödande rik kunskap om stoffet bakom texten, att de underförstådda situationerna här överhuvud taget inte spelar någon roll i hans förståelse av meningen i stoffet. Ja, han är till och med i stånd att bygga ut texten i de underförstådda situationerna eller "motsägelserna", så att den röda tråden i stoffets helhet klart framträder, varigenom han sålunda i kraft av sin kärlek kan påvisa att det i realiteten inte finns några "motsägelser". Han understöder det upphöjda eller heliga stoffet i och med att meningen eller tråden i detta stoff i hans tolkning blir just den som stoffets upphovsman avsåg att uppenbara.
Den inkompetente och själviske forskaren, som i verkligheten inte ser den röda tråden i stoffet och således är mycket vacklande i fråga om dess sanna mening, utnyttjar varje tillfälle till att i de underförstådda situationerna, då texten skenbart eller rent ytligt formar sig till en "motsägelse", bryta sig in i detta stoff för att där, till gagn för sin självdyrkan, placera in sin egen mening, vilken ju endast går ut på att dra fram ytterligare eventuella "motsägelser", varigenom stoffets ursprungliga mening smulas sönder. Och kvar för denne forskare och hans anhängare eller läsare finns då bara det rena struntpratet. Här om någonsin gäller orden: "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud".
Från Martinus bok "Pingstglans över livet" kap.13 (min fetstil)

Ja, jag kan ju inte annat säga än att det är de själviska vardagsforskarna som jag oftast möter, men det räcker för mig att veta att det finns hopp om att människans utveckling går framåt och en dag kommer det jag har kommit fram till - att konstlade andliga övningar är livsfarliga - vara en självklarhet. 
Varför är det då så ofta kvinnor som kan leva sig in i farorna med andliga övningar? Ja, min teori är att det beror på att hon i alla tider har haft huvudansvaret för sina barns uppfostran och överlevnad. Vilken kvinna har inte ett barns död t.ex. i sitt erfarenhetsregister från detta eller tidigare liv? Hur många kvinnor blir inte vettskrämda av synen på ett barn, som med ett vasst föremål närmar sig en elkontakt? Hur många kan då inte förstå liknelsen om "mentala bränder" och "kortslutningar i nervsystemet", utan att branden syns utanpå? Många.

Någon har påstått att Martinus har sagt att de konstlade övningarna inte skall få så lång tid på sig, men det är ju bara hörsägen. Men låt oss hoppas att det är så, för då hinner inte så många människor komma till skada.

Vill du ha mer information om riskerna med konstlade andliga övningar kan du gå in på våra andra hemsidor: http://kundalini.se och http://www.kundalini.se/en/

Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved