Det är långfredag 2014.

Jag läser och ser i dagens Aftonbladet, som sambon fick gratis på bensinmacken för att han körde vår bil igenom biltvätten, en fantastisk bildberättelse. Det fantastiska är att bildberättelsen visas idag då vi ”firar” långfredag till åminnelse av en man som uppmanade mänskligheten att förlåta, inte bara sju gånger utan sju gånger sjuttio gånger och att älska sin nästa som sig själv. Och som själv, hängandes på korset, bad Fadern förlåta dem som på ett grymt sätt pinade honom till döds.

På bilderna i tidningen ser man en man på väg att hängas offentligt i norra Iran med snaran om halsen. Han står på en stol med bakbundna händer och har svart bindel för ögonen. Han har under ett bråk dödat en ung man vars mor står framför honom beredd att knuffa undan stolen under honom som seden bjuder, dvs. Sharialagen. Men hon går fram och ger honom istället en rungande örfil och benådar honom!

Varför?

Jo, tre dagar innan hade hon haft en drömuppenbarelse en natt av sin mördade son. ”Han berättade att han hade det bra och bad henne att inte utkräva hämnd”, kan man läsa under bilderna. Modern sa alltså därmed nej till avrättningen! Den dödsdömdes mor rusade fram till henne och föll henne om halsen och de kramades och grät med varandra. Den ene för sin son som mist detta livet, den andre för att hennes fick behålla det.

Är det inte stort att komma från andra sidan och be om nåd för sin mördare? Jo, det tycker jag! Han går helt klart på vägen där man kan förlåta sin nästa oavsett vad denne har åsamkat honom. Han går på nästakärlekens väg.