Under 40-talet fanns en tidskrift i Danmark med namnet "Okkultisten", som drevs av redaktör Helmer Fogedgaard. Inriktningen på denna tidskrift var att alla på den tiden kända andliga eller ockulta strömningar och rörelser skulle avhandlas, diskuteras, stötas och blötas i ett öppet klimat. 
En flitig skribent i denna tidskrift, som också var nära vän till Fogedgaard, var Lars Niebelvang. Detta är samme Niebelvang som Martinus hade lånat den berömda boken av, som gjorde att han satte sig i den likaså berömda korgstolen där han genomgick sitt kosmiska elddop, sin kosmiska födelse, och med vem han umgicks under de första åren därefter. Martinus kunde prova sina kosmiska insikters hållbarhet på Niebelvang, då denna var mycket skeptiskt lagd, och hade läst all världens filosofi. Niebelvang hade gärna sett att han hade fått en framträdande roll som Martinus medarbetare, vilket han inte fick. Istället fick Erik Gerner Larsson denna roll, och Niebelvang plågades av bitterhet alltsedan dess. 
Detaljerna i denna historia är många och den intresserade kan själv läsa om dem i Kurt Christiansens bok.

Under tiden för nedanstående brev har Fogedgaard sagt upp sig som redaktör på Okkultisten, och den nye redaktören samt Niebelvang har skrivit nedsättande anklagelser mot Martinus, vilket Fogedgaard dryftar med Martinus i brevet. 

Det påstås från de flesta håll att allt vi upplever i livet är karma. Allt utan undantag. Oavsett sammanhanget är ett upplevt obehag våra egna gamla ödesenergier som återvänder till oss själva och som vi har något att lära av. 
I nedanstående brev skriver Martinus tydligt att något som man fullt medvetet gör och som man i förväg kan räkna med kan ge negativa konsekvenser för en själv är inte karma och ger ej heller karma. Om man redan innan handlingen förstår vilken sorts verkan man kan möta, så behöver man ju naturligtvis ingen mer undervisning av karmalagen. Ibland måste man göra eller säga saker som inte andra alltid upplever som "behagliga". Det är ALLA pionjärers lott på nydanande områden. Inte bara Martinus eller Jesus. Sanningen upplevs ju inte alltid behaglig av dem som oftast bäst behöver höra den, det är väl allom bekant.
Martinus brev:

"Köpenhamn F. Den 15/4 1944.

Käre Helmer Fogedgaard!

Detta för att säga er hjärtligt tack för ert kärleksfulla brev från 3. ds. vars innehåll jag har varit mycket glad för att läsa.

Det är riktigt att "Okkultisten" inte är särskilt vänligt inställd mot mig, och av all kraft söker ge sina läsare en vrångbild av min Saks verkliga natur. Denna ovänlighet eller mycket dåligt kamouflerade indignation och bitterhet mot mig får väl skyllas på den omständigheten, att tidningen i en framträdande grad är talrör för personer vars önskan om att få en framträdande roll inom mitt arbete inte har kunnat uppfyllas härifrån. Det förefaller mig som om att "Okkultisten" nu har blivit en understrykning av dessa väsens andliga omogenhet och därvid gör det till faktum att jag handlade riktigt, inför den Sak som har blivit min mission, och kärleksfullt emot de väsen för vilka samma Sak har blivit en livsbetingelse, genom att inte acceptera de nämnda väsendena som medarbetare. Grunden till detta mitt handlingssätt var dock inte i någon som helst riktning dikterat av ovänlighet eller antipati, utan däremot blott och bart grundat i den omständigheten, att ett ledande medarbetarskap i ett högre ockult eller andligt arbete absolut inte, som fallet är med materialistiska företeelser, kan utdelas på grundlag av privata sympatier eller personlig vänskap eller som tack för utförda tjänster, utan däremot uteslutande bara i kraft av väsendenas egna medfödda ödesbestämmelse. Antingen har man nått det nödvändiga utvecklingssteget och kan då omöjligt hållas ute från den högintellektuella roll ens liv då av naturen är bestämt till att uppfylla, eller också har man inte nått nämnda steg, och kommer då omöjligt att kunna uppfylla omtalade roll. Ett väsens utvecklingssteg kan inte kringgås, så som man kan kringgå juridiska lagar. Det förnekar sig inte, och kan inte i längden kamoufleras eller övertäckas av privata sympatier, gemytligheter eller vänskaper. Envar måste här förbli på sitt steg och kan bara lämna det genom utveckling. Jag har därför gott samvete. "Okkultisten"s förföljelse av mig och min Sak kan således inte bli den "dåliga karma", som jag enligt herr Johnsens mening har till godo, utan utgör bara den slags obehagligheter jag på förhand helt medvetet hellre utsätter mig för än att lägga min Saks makt mer eller mindre i händerna på människor, som ännu inte har "funnit sig själva", och därmed utsätta dem för ett ansvar som de är alltför omogna till att bära!

Men det är dock en tröst för mig att veta att Försynen har sin kärleksfulla plan med dessa mina förföljare och en gång också kommer att få dem att glädja sig över den lysande väg ut ur mörkret som mina analyser är bestämda till att vara för alla människor.

Med min kärleksfullaste hälsning och ännu en gång tack för er tillit,

Martinus" (Från Kurt Christiansens Martinus biografi sid. 104)

Marja och Anders, som översatt ovanstående citat till svenska (vår fetstil)
Nedan bifogas det danska originalet:

"KØBENHAVN F., den 15/4 1944.

Kære Helmer Fogedgaard!

Dette for at sige Dem hjertelig Tak for Deres kærlige Brev af 3. ds. hvis Indhold jeg har været meget glad for at læse.

Det er rigtigt, at "Okkultisten" ikke er mig særligt, venligt stemt og of al Kraft Søger at give sine Læsere et Vrangbillede of min Sags virkelige Natur. Denne Uvenlighed eller meget slet camouflerede Indignation og Bitterhed imod mig maa vel skyldes den Omstændighed, at Bladet i en fremtrædende Grad er Talerør for Personer, hvis Ønske om at faa en fremtrædende Rolle indenfor mit Arbejde ikke har kunnet efterkommes herfra. Det forekommer mig, at "Okkultisten" nu er blevet en Understregning of disse Væseners aandelige Umodenhed og derved gør det til Kendsgerning, at jeg handlede rigtigt overfor den Sag, der er blevet min Mission, og kærligt overfor de Væsener for hvem samme Sag er blevet en Livsbetingelse, ved ikke at acceptere de nævnte Væsener som Medarbejdere. Grunden til denne min Handlemaade var dog ikke i nogen som helst Retning dikteret of Uvenlighed eller Antipati, men derimod ene og alene begrundet i den Omstændighed, at et førende Medarbejderskab i et højere okkult eller aandeligt Arbejde slet ikke, saaledes som Tilfældet er med materialistiske Foreteelser, kan uddeles paa Grundlag of private Sympatier eller personligt Venskab eller som Tak for ydede Tjenester, men derimod udelukkende kun i Kraft of Væsenernes egen medfødte Skæbnebestemmelse. Enten har man naaet det nødvendige Udviklingstrin og kan da umuligt holdes ude fra den højintellektuelle Rolle, ens Liv da of Naturen er bestemt til at skulle udfylde, eller ogsaa har man ikke naaet nævnte Trin og vil da umuligt kunne udfylde omtalte Rolle. Et Væsens Udviklingstrin kan ikke omgaas, saaledes som man kan omgaa juridiske Love. Det fornægter sig ikke, og kan ikke i Længden camoufleres eller dækkes of private Sympatier, Luner eller Venskaber. Enhver maa her blive paa sit Trin og kan kun forlade det ved Udvikling. Jeg har derfor en god Samvittighed. "Okkultisten"s Forfølgelse of mig og min Sag kan saaledes ikke blive den "daarlige Karma", som jeg, efter Hr. Johnsens Mening, har til Gode, men er derimod kun udgørende den Slags Ubehageligheder, jeg paa Forhaand helt bevidst hellere udsætter mig for end at give min Sags Magt mere eller mindre i Hænderne paa Mennesker, der endnu ikke har "fundet sig selv", og derved udsætte dem for et Ansvar, de er altfor umodne til at bære!

Men det er dog en Trøst for mig at vide, at Forsynet har sin kærlige Plan med disse mine Forfølgere og engang ogsaa vil bringe dem til at glæde sig over den lysende Vej ud of Mørket, mine Analyser er bestemt til at være for alle Mennesker.

Med min kærligste Hilsen og endnu engang Tak for Deres Tillid.

Martinus"

© 2006 Anders Silverfall All Rights Reserved