Den här tänkvärda dialogen fick jag mig tillsänt häromdagen:

I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:

  - Tror du på liv efter födseln?

  - Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.

  - Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?

  - Jag vet inte, men jag vet... med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.

  - Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.

  - Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.

  - Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.

  - Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.

  - Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?

  - Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.

  - Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.

  - Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.

Författare okänd 

Någonting att fundera över även omvänt för dem som hårdnackat tror på ettlivs-teorin.... ;-)