Hela mitt liv har jag hamnat i situationer, som jag inte kunde förstå anledningen till förrän jag började läsa kosmologi.

Jag har varit en öppen, glad, pratsam, skojfrisk tjej i alla sociala sammanhang. Jag har varit lika trevlig mot både kvinnor och män, och trott i min okunnighet att det är helt OK. 
Men det skapade ofta problem med män, för helt plötsligt kunde någon "klampa på oombedd" och tro att jag var öppen för lite "kuttrasju". De hade uppfattat min trevlighet som inviter!!! Smått chockad fick jag ta till den "kalla" sidan och försöka ta mig ur situationerna utan att såra dessa "kärlekskranka" män för mycket, vilket inte var lätt för många reagerade ofta med vrede. Hade man tur så hade mannen en begynnande human sida och han drog sig tillbaka — kränkt, men ändå — men jag har också haft väninnor som har fått kämpa för sitt liv för att ta sig ur situationer där de nästintill har blivit våldtagna — ja, till och med det.

Den vanliga reaktionen från samhället har varit att "Hon får skylla sig själv!". Visserligen är det det maskulina synsättet som ligger bakom denna attityd, att hon har ju självklart bjudit ut sig, men den har stöttats av de flesta kvinnor.

Det är först idag som det börjar höras meningar om att män som inte kan behärska sig och förgriper sig på kvinnor gör det av maktbehov.

Vi kan tydligen inte vara för trevliga eller för vänliga i våra möten med det motsatta könet, som kanske hoppas på mer än bara vänskap. 
Det var en man som upplyste mig långt senare om att: "Du skall inte tro att en man vill vara ’bara’ kompis med en kvinna, för det finns alltid ett dolt intresse hos honom och han tar chansen så fort han upptäcker allra minsta lilla möjlighet till sex!" 

Det var först när jag kom till LB VII och läste följande citat, som det gick upp ett ljus för mig, att man under en period kanske behöver öva upp sin urskillningsförmåga lite mer för att inte hamna i prekära situationer. Det innebär tyvärr att man inte kan vara sig själv i alla lägen och att en viss återhållsamhet krävs, även om man ännu inte är dubbelpolig.

Martinus har ju självklart fått hålla tillbaka sin kärleksfulla sida, och han skriver:

"Om den här nämnda dubbelpoliga mannen riktar sin normala sympati mot ett väsen av motsatt kön, alltså mot en kvinna, och denna kvinna är starkt enpolig, kommer hon på grund av denna sympatis starka utstrålning, som i sin yttre framtoning mycket väl kan likna förälskelsen, att få den uppfattningen att det just rör sig om en sådan förälskelse eller ett närmande som skall bereda vägen för ett intimare parningsförhållande mellan henne och mannen ifråga. Detta känns naturligtvis mycket besvärande för mannen. Vad beträffar dubbelpoligheten hos kvinnor, kan naturligtvis även denna skapa liknande obehagliga konsekvenser. Dessa omständigheter gör att det dubbelpoliga väsendet, vars normala sympati nu är av ett annat slag som är vida starkare och varmare än det vanliga enpoliga väsendets, i någon mån måste lägga band på sig. Väsendet ifråga måste sålunda iaktta ett i förhållande till sin verkliga normala natur något kyligare beteende, vilket, utan att vara omoraliskt, någorlunda liknar det beteende som de vanliga hanköns- och honkönsväsendena uppvisar inför det egna könet." LB VII st. 2616

Det gäller även det egna könet, för jag hamnade en gång nästan i ett triangeldrama på Rhodos i min naiva tro att en av de två tyska tjejerna, som vi hade träffat på en dansrestaurang, var av den ovanliga och generösa sorten som kunde ge en annan tjej — alltså mig — komplimanger. Min väninna, som också var tyska, utan att tjejerna förstått det, förstod dramat som pågick mellan dessa lesbiska tjejer och vi flydde snabbt därifrån. Jag hade inte förstått att hon var lesbisk. 
Så det gäller kanske att lära sig att "blända av", för att inte bli missförstådd! Någonstans .

Marja

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved