SMHI lovade 21 grader och klarblå himmel lördagen den 2 september. Jag har önskat att besöka Dyrehaven flera år men det har aldrig blivit rätt tillfälle. Jag var där 1997 under vägledning av Inger Sørensen som en utflykt från Klint min första sommar där, men det minns jag inte mycket av. Det är ju 26 år sedan och nu när Marja gått över på det andliga planet kände jag att det kunde vara en livgivande och helande pilgrimsvandring för mig att gå i Martinus fotspår på egen hand. 

Så på lördagsmorgonen bestämde jag mig och köpte biljetter till tåget. Det är väldigt lätt för oss som bor här nere bredvid bron i Skåne att åka tåg till Köpenhamn. Jag sökte bara fram resan i Skånetrafikens app ”från Lomma till Klampenborg”, för så heter tågets hållplats som ligger precis intill ingången till Dyrehaven. Sen kan man betala direkt i appen, 404 kr för en 24 timmars biljett som tar mig tur och retur över Öresundsbron.

Jag packade en ryggsäck med lite picknickmat, garvad som man är som vegetarian. Man vet ju aldrig om det finns mat att köpa. Och dessutom är det fruktansvärt dyrt för oss svenskar just nu att handla i Danmark, vi får betala 60% mer (!) med den dåliga växelkursen. Lite mackor, ett kokt ägg, frukt och juice – och en extra tröja om det skulle bli kyligt mot kvällen. Men jag var noga med att det inte skulle bli för tungt för det skulle bli ganska långt att gå idag. Dyrehaven är jättestor.

9.30 cyklade jag iväg till Lomma station som bara ligger 5 min bort från där jag bor och hoppade på pågatåget, de lokala svenska pendeltågen här i Skåne. Byte till Öresundståg i Malmö, och döm om min förvåning att tåget var proppfullt! Inte en enda sittplats, folk stod i alla gångar och så även jag. Jag mejslade in mig mitt i en vagn så jag kunde se ut genom fönstren om jag böjde mig ordentligt. Jag är ju nästan 2 meter lång så jag fick vika mig dubbel för att se det djupblå vattnet med en massa små vita segelbåtar när tåget rullade ut på bron.

På första stoppet gick en man av och en plats blev ledig bredvid mig. Precis framför mig stod en ung flicka och efter ett par sekunders frågande ögonkontakt nickade jag mot platsen med ett leende och sa att hon kunde ta den. Hon blev glad och så även jag, det känns alltid gott att göra gott. Det dröjde inte länge innan ytterligare en stol blev fri efter nästa stopp och jag kunde också sitta den sista sträckan in till Köpenhamns huvudbangård. Därifrån ska man byta en sista gång till de danska röda S-tågen som väl är deras lokala pendeltåg om jag förstår det rätt. Jag var osäker på var de fanns och det var inte så lång tid kvar till det skulle gå, enligt min reseapp så lite stressad kände jag mig. Dessutom var ju vårt Öresundståg proppfullt och så även andra tåg som stannat på samma perrong. Det är bara två smala trappor upp från perrongen till huvudhallen och det tog sin tid innan vi alla hade klämt in oss likt myror och jag sökte med blicken efter en tavla med avgångar.

Strax till höger fanns information om S-tåg och jag såg var nästa avgång till Klampenborg skulle avgå. Jag hade tur för 2 sekunder senare blev tavlan helt vit med ett felmeddelande om att inga uppgifter om avgångar kunde visas just nu! Jag hade klarat mig på håret och styrde nöjd stegen mot perrong 9-10. De danska S-tågen är väldigt breda och har flotta mjuka sitsar som man kan sitta flera i bredd på. Jag var imponerad över att de var så fina och hela. Det är ju alltid risk att de saboteras, särskilt när resenärerna kanske är något förfriskade på sena helgkvällar och inte riktigt vet vad de gör. En tydlig elektronisk remsa uppe vid taket visade alla stationer som tåget skulle passera och var vi var någonstans just nu. Skönt, tyckte jag och kände mig trygg när jag såg station Klampenborg som slutstation.

Martinus åkte tydligen återkommande till Dyrehaven för rekreation och jag har alltid tyckt att det låtit så mysigt när beskrivningarna av detta omtalat stationens namn – ”Klampenborg”. Och mycket riktigt, när jag gick av tåget kände jag direkt den stämningen. Det är något litet och charmigt över området. Stora planscher med kartor över Dyrehaven och glada affischer från Bakken trängdes på väggarna på väg ut från perrongen.

Bakken är ett stort nöjesfält som ligger strax innanför ingången till Dyrehaven och strax efter jag gick genom porten till området kunde jag svagt höra glada skrik från folk som åkte berg-och-dalbana och andra åkattraktioner.

Det var inte svårt att hitta vägen för alla skulle till Bakken i det perfekta vädret. Man går bara en krök precis efter stationen och sedan rakt fram och det tar bara ett par minuter innan man ser ingången som visas på bilden ovan. Går man i sakta mak tar det bara ca 15 min innan Bakkens entré syns under de gigantiska ekarna. Mitt emot Bakkens entré ligger Peter Lieps hus, en resturang/café där Martinus brukade dricka te tillsammans med sina vänner under sina utflykter.

Eftersom det var tidig förmiddag tänkte jag ta en fika där på hemvägen istället och studerade kartan över Dyrehaven för att förstå var jag skulle gå för att komma till Martinus bänk. Denna bänk skulle ligga på en liten kulle precis invid vägen uppe vid Eremitageslätten och det fina jaktslottet som kallas Eremitgeslottet. Jag jämförde kartan som Søren Hahn gjort i en Kosmosartikel med kartan jag nu hade över Dyrehaven och svepte med blicken över verkligheten framför mig. 

https://www.martinus.dk/da/onlinebibliotek/kosmos/kosmos/1991/kos1991-09-178.php

Längst ner till höger är Klampenborgs station, där den röda linjen börjar. Man går en krök till vänster och kommer till Peter Liebs hus markerat med gult. Den ligger mitt emot ingången till Bakken markerat med grönt. Sedan går man till höger efter Peter Liebs och kommer till Martinus bänk markerat med en röd ring. Eremitageslottet är strax efter markerat med blå ring.

Parken är genomkorsad av mängder med små asfalterade vägar och det är inte helt självklart att orientera sig, så jag frågade några vänlig människor som var på väg tillbaka om detta var vägen till Eremitageslottet? Ja, det var det sa de och jag började min vandring. Man går precis runt hörnet om Peter Liebs hus och svänger 90 grader. Just här vid ingången till parken växer massor av jättevackra ekar överallt så det är ganska skuggigt. Jag hade sällskap av många medvandrare som också skulle till Eremitageslottet så det kändes tryggt att jag inte skulle gå vilse. Ju längre jag gick desto sämre blev min mobilsignal, så jag kunde inte förlita mig på GPS:en om jag skulle förlora orienteringen. Men vägen var spikrak så det var bara att vandra på. 

Martinus bänk skulle ligga på höger sida om vägen så jag spejade vaksamt och efter kanske 20 min promenad visade den sig bortom tvivel. Den ligger på en liten hög som vad jag förstår är en gammal gravsättning och har milsvid utsikt över slätten ner mot öresund i fjärran.

Här satt Martinus och pratade kosmiska ting med de vänner som var med. Tyvärr satt det folk på bänken så jag fick inte tillfälle att provsitta och känna in stämningen, men det räckte långt att stå bredvid. Jag ville ju inte tränga mig på de som satt där alltför nära. Det måste verkligen ha varit inspirerande för åhörarna att sitta bredvid Martinus på en så vacker plats och tala om de högsta kosmiska sanningarna! Det syns inte så tydligt på bilden men man ser vattnet vid horisonten.

Jag vandrade vidare och tänkte att jag kanske skulle ha större tur på tillbakavägen, att det skulle vara ledigt för provsittning, och efter bara några minuter tornade Eremitageslottet fram.

Dessa sista minuter började den täta ekskogen glesa ut och vid slottet är det helt öppen slätt - Eremitageslätten. Slottet ligger som ett nav där många vägar går ut i flera riktningar och här hade kungen tydligen middagar med sitt jaktlag när det begav sig. Hela dyrehaven användes vad jag förstår som en stor jaktmark där man jagade hjort, och det går fortfarande hjortar fritt strövande på markerna.

Jag gick runt slottet till baksidan och där hade man samma utsikt som från Martinus bänk och det satt många människor på filtar och hade picknick. Jag satte mig på en av stenbänkarna och åt min medhavda massäck, och bad mina grannar på bänken att ta ett foto på mig så jag hade bevis på att ha varit där 😉. 

På Søren Hahns karta fanns ytterligare en Martinusbänk markerad (se MB i kartan ovan) och den skulle ligga i slutet av en av de nya vägarna som strålade ut från slottet, så jag vandrade vidare i den riktningen. Även denna väg var spikrak så det var ingen risk att gå vilse, och vägen skulle sluta vid parkens kant som gränsade till den vanliga bebyggelsen i staden. Bänken skulle ligga nästan vid kanten mitt emot en liten sjö, och när jag närmade mig såg jag verkligen vattnet som nu var del av en golfbana. Den fanns säkert inte på Martinus tid antar jag.

Bänken skulle ligga mitt emot men hur jag än spejade såg jag ingen, så den verkar ha tagits bort. Det var ca 20 min vandring från slottet hit så efter 40 min var jag tillbaka där igen. Strax intill ligger några offentliga toaletter som jag passade på att utnyttja innan jag började gå tillbaka. Jag hoppades på att den första Martinusbänken nu skulle vara ledig, men så icke. En så perfekt dag som denna var det mycket folk, och många ville vila benen och ögonen.

Men jag var nöjd med att ha stått bredvid och upplevt platsens energi och fortsatte vandra tillbaka. Jag hade nog gått totalt ett par timmar nu och såg fram emot en fika på Peter Lieps. Med ganska trötta fötter satte jag mig vid ett litet bord med utsikt mot Bakkens ingång.

Jag beställde te och dagens kaka, en supergod mandelbotten med frukt. När kyparen kom doftade jag på koppen och kände att det var kaffe, så det var tur att jag inte hunnit smaka. Han ursäktade sig och skyllde på solsting och kom strax med en ny kopp, denna gång te. Jag åt den goda kakan och när jag smuttade i mig koppen skrev jag ett vykort till min halvsyster där jag beskrev min pilgrimsvandring i Martinus fotspår. 

Det började bli dags att åka hem, det tar ca 1,5 timmar med tåg om man tar med bytestiden, men jag hade tid att gå ett kort varv inne på Bakken för att se hur det ser ut. Ett myller av människor i ett virrvarr av åkattraktioner och serveringar slår emot en när man går in. Det är fri entré till Bakken vilket de verkar vara stolta över.

Sedan strosade jag i sakta mak vägen tillbaka till Klampenborgs station. Jag kände en väldigt behaglig energi i den ljumma luften under de mäktiga ekarna, det var precis som om glädjen från alla lyckliga människor som rört sig här genom alla år hade gnuggat av sig. Och kanske kunde jag märka efterklangen av Martinus närvaro. Han lär ha sagt att det ligger en andlig stad på den här platsen och kanske känner man även dess närvaro, vem vet?

Det var en underbart härlig sommardag i Dyrehaven och min pilgrimsvandring i Martinus fotspår kommer att bli lysande minnen att tänka tillbaka på. Hoppas denna lilla reseskildring kan hjälpa någon annan som ännu inte besökt platsen att navigera rätt och förhoppningsvis få en lika fin upplevelse.

Anders