Vi har fortfarande behov av att få någon slags bekräftelse från vår omvärld på våra handlingar. Ibland är bekräftelsen positiv , vilket vi gläds åt, men ibland upplever vi den negativ och orättvis. Då är det lätt att skylla på någon annan att ens liv är miserabelt. Är det inte barndomen som det varit något fel på, så är det någon vän eller arbetskamrat som varit "elak". Vi vill gärna utse "syndabockar" i vår omgivning och har svårt att förstå det där med karma när det gäller oss själva. Så som jag sår får jag skörda. Det är lättare att se karman när den drabbar någon annan. Ibland t.o.m. med skadeglädje :-(. Martinus skriver i LB VI:

"2294. Hela domedagens princip, människornas mörka öde, är alltså enbart baserad på den övertro eller felaktiga uppfattning som den ofärdiga människan hyser gentemot sin nästa, nämligen att denna nästa är skuld till hennes eventuella mörka öde, ja ibland till och med när ödet yttrar sig som kroppsliga lidanden och sjukdomar. Hon förstår inte alls att enbart hon själv är sitt ödes absoluta första orsak och därför är sitt ödes enda upphov. Det är denna övertro eller uppfattning om nästan, som är den djupaste orsaken till kriget man och man emellan eller allas krig mot alla. Den ofärdiga människan väntar sig allt som oftast, att hennes nästa skall uppträda på ett visst sätt till hennes favör. När det så visar sig att hennes nästa inte gör detta, blir hon bitter eller vred på denna och tillämpar därmed mer eller mindre krigets princip och manifestation." (min fetstil)

Jag kan inte själv svära mig fri från sådana tendenser, men är glad att denna sida har medvetandegjorts i mitt eget sinne för då kan jag vara mer uppmärksam när dessa sidor ploppar upp. Sen får man ju förlåta sig själv om man "hamnar i diket" då och då . Jag försöker så ofta jag kan att dra projektionen tillbaka till mig själv igen, om jag irriterar mig på någon eller något, för att se om jag själv har liknande tendenser kvar. För om man blir arg, irriterad eller sur på någon/något så finns de där, säkert som "amen i kyrkan". Ibland ser jag dem tydligt. Ibland kanske jag missar dem. Men då återkommer de tills jag har genomskådat dem. Det är väl irritationen och "stackars mig"- och hämndkänslorna mot andra som är skillnaden mellan dömandeförmågan och bedömningsförmågan, som i sig är mer neutralt - ett slags "objektivt vittne"-tillstånd. Och objektiva bedömningar måste vi ju göra här i livet. Många gånger.

Övandes i att bli en bättre människa hälsar
Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved