När jag 1990 fick en djupgående inre insikt om att jag själv var orsaken till hela mitt öde upplevde jag en berusande lyckokänsla. Jag gick som på moln i flera dagar och log mot hela världen. Jag kände mig helt plötsligt lycklig och fri. Jag insåg med klar tydlighet att jag från och med det ögonblicket kunde bli medskapare till mitt framtida öde! Och att jag kunde påverka det med mina handlingar redan idag om det skulle bli gott eller om jag skulle orsaka mig mer lidande än jag redan hade gjort i detta och tidigare liv. Jag tog på mig ansvaret för mitt nuvarande och kommande liv. 
Numera är jag mycket observant på vad jag gör. Och jag förstår klart och tydligt vad jag senare kom att läsa av Martinus, där han menar att man kan och skall öva sig i att bli mer kärleksfull, för det lönar sig. Det kom som en underbar bekräftelse på min inre insikt och att den var djupgående. Och jag var tacksam att upplevelsen kom före teorin, dvs. att den kom innan jag läst LB. Martinus:

"Människorna måste lära sig vad som lönar sig för mänskligheten och inte endast för ögonblicket, utan på längre sikt. Åtskilliga människor har börjat tillägna sig en sådan lärdom. Det är bl.a. de som kunde ta emot de humana religionernas etiska och innehåll utan att bekymra sig särskilt om den yttre formens begränsning. Men varför var en del människor mer mottagliga än andra? Ja, varför var den ene rövaren på Golgata öppen och positiv mot Kristus och inte den andre? Därför att den förste hade lärt av livet och lidandena och olycka, som hade utvecklat medkänsla och kärlek i hans sinne, medan den andre ännu var hård och förhärdad. Hela mänskligheten är faktiskt som de två rövarna på var sida om Kristus. En del mer som den ene, andra mer som den andre. Och hela mänskligheten är också korsfäst. Det är en golgataprocess som vi bevittnar varje gång vi ser ett mörkt öde. Människans fysiska organism är det "kors" på vilket en eller annan medvetandeart tillintetgörs. Det är medvetandetendenser som genom sitt fastspikande vid ett kors måste gå under. Att "korset" är av kött och blod, av animalisk natur, förändrar inte principen. All olycka, allt lidande, all smärta, sorg och besvikelse som en människa upplever i denna fysiska värld är denna människas "korsfästelse". Det är inte ett straff från en vred gud, och det är inte heller ett resultat av tillfälligheter. Det är allt det från vederbörande människas förflutna som han eller hon den gången trodde "kunna löna sig", som nu visar sig inte kunna göra det. Men därigenom kommer samma väsen efter hand att lära sig vad som mänskligt sett lönar sig och så småningom göra det. Detta är en undervisning i att bli människa. Genom Kristus och de två rövarna har mänskligheten fått tre exempel på hur en korsfästelse kan bäras av människor på tre olika stadier på livets väg. Först den "onde" rövaren. Han möter en verkan av sina gärningar, men han är alltjämt förhärdad och full av hån och spott mot Kristus. Men han är inte ond, han är okunnig och primitiv. Han har börjat komma in under den undervisning där han skall lära sig vad som mänskligt sett lönar sig. Den "gode" rövaren är god därför att han redan har lärt sig en del. Ja, så mycket att han kan säga till den andre: "Vi får tillbaka vad våra gärningar är värda, men denne (Kristus) har inget ont gjort." Denne rövare är ett väsen som är på god väg mot den sanna lyckan, även om han långt ifrån har nått den ännu. Det har däremot väsendet på det mittersta korset. Och det är riktigt som rövaren sade om honom: "Denne har inte gjort något ont." För Kristus var korsfästelsen inte undervisning i vad som kosmiskt och mänskligt sett lönar sig. Det visste han."
Vägen till den sanna lyckan K 11/94, 9/81, 21/68 

Därmed fastställer Martinus att karma är inget statiskt*, utan man kan själv påverka den i vilken riktning som helst. Karmabågar kan alltså neutraliseras av människan själv.
Det handlar hela tiden om en kamp mellan "Barrabas" och "Kristus" inom en. Vem av dem som skall vinna i varje situation i både tankar och handlingar, m.a.o.; om jag gör mig till redskap för "gott" eller "ont". 
Och som vägledning är Livets Bog den enda riktiga psykologiboken för mig, jag behöver ingen annan.
Och när man upptäcker att det lönar sig att göra gott, då fortsätter man hellre på den vägen än sin tidigare vandring på Via Dolorosa. Och kommer det en tillbakavändande karmavåg kan man, istället för att sätta sig ner och tycka att livet känns hårt, ställa sig frågan; VAD kan jag lära mig av detta? För det är inte hur man har det utan hur man tar det som för ens utveckling framåt.

Med optimistisk livssyn
Marja

* Läs gärna vad Martinus skriver om Jesus karma, att "det lidande som Kristus påfördes var inte karma" i en tidigare artikel "Nej, allt är inte karma som händer i livet".

© 2010 Marja Silverfall All Rights Reserved