Den stora faran med att tro att allt är karma

Många tror idag att allt som händer är ens karma, allt utan undantag. Det är en mycket olycklig situation vi har hamnat i när majoriteten av kosmologiintresserade människor tror detta. För vad är det som händer i realiteten? Jo det är att man kan friskriva sig från allt ansvar och bedöva det inre samvetet med orden: "Det är denna människas karma, jag är inte en del av detta öde överhuvudtaget". Man intar en attityd av ett vittne, som står vid sidan av planen och tittar på, kallt iakttagande den lidande personen framför sig, och säger till sig själv, "denna människa har något att lära av detta öde, men det har INGENTING med mig att göra. Allt är karma, allt är dennes egna mörka energier som kommer tillbaka." Och hittar man inget klart svar på hur denne skulle kunna ha satt igång en sådan karmavåg, gräver man fram en tänkt "gammal karmavåg" från en tidigare spiral, bara för att få den mekaniska, urverksliknande karmamodellen att gå ihop, och tar därmed till både spett och bräckjärn för att tvinga ihop någon form av logik i det inträffade.

Allt byggs på idén att alla energier går i kretslopp, att den räta linjen inte existerar och att människan är den djupaste orsaken till sitt eget öde. Men det är här det går snett. Man gör livet till ett mekaniskt urverk där alla energier går i sina döda banor, där Gud inte finns som den levande, varma Fadern som korresponderar med människan genom alla väsen och ting, med det enda ändamålet att få Gudasonen att inse skillnaden mellan gott och ont. 
Hela mörkerpassagen, hela djurriket, hela vår jordiska, fysiska värld har ett enda mål: Att lära sig att bli i Guds avbild, att transformera sin ande och själ till att tänka, känna och älska som Gud själv, att se livslagarna och få en brinnande önskan till att kunna följa dem, och därmed komma till att så småningom ingå i Ljuset. Det är en LEVANDE process, ett direkt tal med världsalltets styrande Gudom, och inte ett mekaniskt harvande i mörkret där karmabågarna träffar en – än från förra livet, och än från förra spiralen – helt utan levande närvaro av en kärleksfull Fader som undervisar sin Gudadotter och Gudason, om vad som är ont och vad som är gott. 
Vad hjälper det att tänka att "jaha, där kom en karmavåg från min tidigare spiral när jag var ett maskulint "organväsen", och antagligen ett "macho-organväsen" eftersom jag nu som kvinna möter macho-män" i mitt liv". Vad finns det att lära av det nu? Intet! 
Det Gud säger till en kvinna som möter en underkuvande man, som trycker ner henne och behandlar henne som en ägodel är att: 

"Så här känns det när du låter andra få makten över ditt liv. Så här går det när du inte själv är ett suveränt väsen, utan tror på andra varelser framför din egen förmåga. Så här går det när du inte älskar dig själv, och tillåter andra att sparka på dig, utnyttja dig och stjäla din energi. Men om du inser detta, och säger Stopp! Jag accepterar inte detta längre! Nu är det nog! Jag vill själv vara den styrande kraften i mitt eget liv! så har du förstått hur Jag tänker, hur Jag ser på det levande väsendets liv. Då kommer obehaget att UPPHÖRA för då har du förstått läxan, att du inte får ge bort din kraft till någon annan. Den tillhör dig. Den är din gudomliga rätt."

Är inte detta en Guds levande undervisning? Är inte detta det självklara målet med människans vandring i mörkret? En Faderlig korrespondens, där alla energier, väsen och ting är redskap och verktyg för Gudomen att använda för att bibringa väsendet kunskap, insikt och visdom? 

Det är detta livet handlar om! Livet är inte ett mekaniskt urverk med godtyckliga nedslag av karmabågar från en forntid som inte har någon pedagogisk relevans längre. Livet är en undervisning av en kärleksfull Fader!

Denna tanke: 

"Hmm, jaha här har vi en som skördar sin karma, undrar vad den har gjort? Antagligen från en tidigare spiral…Ja, stackars den, men det är inte något jag kan göra något åt. Den har väl något att lära av detta. Inte något som har med mig att göra."


skapar STAGNATION. Man tvår sina händer likt en Pilatus, och tror sig därmed tvätta bort all skuld från sig. Istället för att tänka den mekaniska tanken "allt är karma", skall man tänka "allt är UNDERVISNING". Vad vill Gud säga mig genom denna upplevelse? Vad säger den här människan mig? Har jag något att lära här? Kan hon kanske ha rätt? 


Kvinnans väg mot ljuset

Det som sker idag med kvinnor är att de följer denna Guds undervisning om att bli självständiga, suveräna väsen som ser sig själva som auktoriteter i sitt eget liv, för att bli GUDS AVBILD, och inträda i Ljuset som fullkomliga människor. Hon följer Guds uppmaning att inte tillåta någon annan varelse att stjäla hennes kraft, tillåter inte att någon annan säger åt henne att hålla tyst, att inte få tala, lägga fram analyser, tankar, fakta, forskning så som hennes förvärvade kunskap och visdom kräver av henne, och som hon har all kosmisk rätt att få manifestera i Sanningsökandets namn, utan att behöva be om lov. Hon har rätt att vara hela den människa som hennes erfarenheter, och livsvisdom har skapat om henne till att vara.

Och vem protesterar mot detta? Jo det gör alla maskulina män, som ser sin egen maktposition hotad. Hans status, att andra ser upp till honom, maktposition (politisk, religiös, kosmologisk eller annan), att kvinnan inte längre vill vara honom underdånig, och beundra honom som hon gjort i årtusenden, tindra och upphöja, och fortsätta att lägga sitt eget liv i hans händer. Allt detta är saker som kommer att behöva träda tillbaka i takt med att kvinnans maskulina pol blir självständig. 
Från de maskulina männen kommer motståndet, här kommer motreaktionen, här kommer självförsvaret. Härifrån kommer smädelserna, förtalet, censuren, förlöjligandena, förminskandet, intrigerandet, underminerandet, personangreppen, aggressionen. Härifrån kommer allt det som påstås vara kvinnans "karma".

Men Nej! Det är inte kvinnans karma, kan omöjligt vara. Det är bara det naturliga djuriska motståndet från den grupp som måste träda tillbaka för att hon skall få sin rättmätiga plats, vilket är hela Guds plan och mål med hennes väg ut ur mörkret, till dubbelpolighet och inträde i Ljuset.

Kvinnans verbala väg är Guds undervisning till mannen om att han överträder kärlekslagen när han inte erkänner henne som sin jämlike, som en medmänniska. Gud ger honom chansen att mobilisera alla sina själskrafter för att kunna inse de riktiga förhållandena, och medvetet självmant och frivilligt träder tillbaka och ger henne den plats som är hennes gudomliga rätt som levande väsen att ha, där man lyssnar på henne med respekt och försöker förstå, och lära sig av det hon har att säga. För det är ju som så att hon har allt det mannen saknar i sin själ, och för att han skall utveckla sin feminina pol, skall han lyssna och lära av henne, och kopiera hennes feminina visdom. Hur skulle annars hans feminina pol få näring om det inte kommer från en annan feminin pol i full utveckling? 

Så låt oss sluta med det hopplösa mantrat "allt är karma"! Det blockerar vår förmåga att se den Faderliga undervisningen, det blockerar självrannsakningen, det förblindar oss inför vad vi gör oss till redskap för, det blockerar insikten om att kvinnan har rätt att få lika mycket plats som mannen i hennes identitet som människa. Det är bjälken i ögat, det är tröskelns väktare, det är högmodet, det är stenblocket på den andliga vägen. 

Mannen och kvinnan måste samarbeta, för båda har vad den andre saknar för att nå målet: Polernas totala balans och den därav följande allkärleken.

Gott Nytt År alla där ute!

Anders

2624 visningar
© Averbis förlag | Kontakt