Det är många – även bland dem som menar sig studera den andliga vetenskapen - som gärna svänger sig med ordet ”ödmjukhet”. Ofta i samband med konflikter om tolkningsfrågor i DTT. Man menar att vi skall inta en mer ödmjuk inställning i diskussionerna. Jag har ofta ställt mig frågan: MOT VEM menar man då? För den ende man borde ställa sig ödmjuk inför är ju sakkunskapen själv: MARTINUS.
Ödmjukhet och mognad innebär ju inte att man skall tro på allt och alla ofullkomliga på ens väg utan urskillning. Ödmjukhet betyder att man skall se VEM som har den fullkomligaste kunskapen.

Med ett ödmjukt sinnelag ”öppnar man medvetandet och därmed respekten och vördnaden för all verklig fullkomning, hos vem och var helst den än visar sig” skriver Martinus.

Ett exempel:
Tror man mer på sin egen och omgivningens tolkning av t.ex. innehållet i Livets Bog när man läser kosmologi, så anser man ju inte att den fullkomligaste kunskapen dvs. Martinus’ har "verklig fullkomning". Ödmjukhet är att säga: ja, det där som Martinus har skrivit i sin originalskrift låter ju väldigt konstigt, ja till och med motsäger vad han skriver på ett annat ställe, men jag är nog inte tillräckligt långt kommen i mina kosmiska fattningsgåvor, så jag skall nog inte försöka ändra eller tolka om något i hans texter.
Det är vad jag kallar ödmjukhet; att se vem som har den fullkomliga rätten att uttala sig och vem som inte har det, dvs. Martinus eller den fortfarande outvecklade jordmänniskan.

Sen får man diskutera hur mycket som helst ”hur” och ”varför” han kan ha skrivit så, men från det till att tolka och ändra om i textinnehållet från sitt lilla jordiska perspektiv sett, det är ett grovt övertramp!

Det tål att upprepas att med ett ödmjukt sinnelag ”öppnar man medvetandet och därmed respekten och vördnaden för all verklig fullkomning, hos vem och var helst den än visar sig”.
Det är dock inte ofta det sker utan många älskar fortfarande att mest ”höra sin egen röst”, som Martinus skrivit, och de har ju då inte någon rätt inställning till de kosmiska analyserna. Ett fantastiskt exempel på den rätta ödmjukheten kan man se hos Österns vise som var och lyssnade på Martinus föredrag under hans vistelse i Orienten.
MARTINUS skriver om den andliga hungern hos dessa vismän. De förstod direkt Martinus storhet och hans gudomliga visdom:

”Jeg var ca. 3 Uger i Japan og ca. 5 Uger i Indien. Jeg mødte overalt dejlige og meget interesserede Mennesker.
Jeg fik Lejlighed/tillfälle til at opleve Østens Psyke, dens religiøse Standard, samt Vismændene og deres Visdom. Igennem denne store Rejse viste/visade Gud mig den nuværende Verdenssituations religiøse Begrænsning. Jeg saa/såg den samme stærke religiøse Hunger overalt, hvor jeg kom frem. Men ingen Steder/ingenstans, absolut ingen Steder, saa jeg nogen som helst Føde for denne Hunger. Selv hos Vismændene saa jeg den store aandelige Hunger. Der var nogle med til mit Foredrag og nød/njöt Analyserne i fulde Drag.
En af disse fremragende/framskidna Vismænd, som ogsaa engang havde besøgt Ananai Kyo, den Bevægelse/Rörelse som inviterede mig til Japan, udtalte til de andre Vismænd og Visdomssøgende: ’Ja, nu kunde vi have nødig/ha behov av at overvære saadanne/sådana Foredrag i flere Maaneder/månader, saa kunde vi maaske/kanske begynde at forstaa et ganske lille Gran/grand af den vældige guddommelige Visdom, som Martinus besidder. Husk/kom ihåg, han har givet hele sit liv til denne guddommelige Visdom, ja, og mange tidligere Liv, derfor er han nu blevet eet med den".
Det var efter mit Foredrag i det teosofiske Verdenshovedkvarter i Adyar, at han udtalte sig saaledes.
Præsidenten for det teosofiske Verdenssamfund, Sri Ram, tog ogsaa meget venlig imod mig og gav en smuk introduktion af mig ved Foredraget i Samfundets Hovedkvarters fornemste Sal, ja i selve Verdensbevægelsens/Världsrörelsens Helligdom…” Brev-id: 30277 - Från 17-01-1955

MARTINUS:

”Ödmjukhet är inte en av ett mindervärdeskomplex framkallad slavisk mental inställning till nästan utan i stället detsamma som den rena, verkliga och absolut normala insikten om ens egen ofullkomlighet eller mentala begränsning. Med en sådan realistisk uppfattning om sig själv öppnar man medvetandet och därmed respekten och vördnaden för all verklig fullkomning, hos vem och var helst den än visar sig. Därmed får man automatiskt den fullkomligaste inställningen i fråga om sin egen vidare utveckling fram mot det eviga ljuset. Ödmjukhet kan därför betecknas som nyckeln till ’visdomens port’.
[…]
Utan att man inser sin egen underlägsenhet kan det omöjligt bli tal om mottaglighet för inlärning, undervisning, råd och vägledning, ty utan denna insikt tror man att man själv besitter den nödvändiga kunskapen. Som en logisk följd härav kommer man därför att betrakta varje annan lärdom inte bara som helt överflödig utan även som direkt felaktig, eftersom man ju inte förstår att det är ens egen kunskap eller uppfattning som är oriktig.”
Från ”Vägen till invigning” kap. 1 och 7