Det talas väldigt ofta om bland kosmologi-intresserade att man inte skall kritisera någon eller något utan man skall överlämna saker till Försynen och Gud, så kommer de att ta hand om "problemen" och fixa allt till det bästa. Mao ord skall man inte komma med kritik mot någon eller något utan se det som sitt öde att man möter "obehagligheter" i sitt liv. Tacka och ta emot, för man är själv orsaken till dem. Men på vilket sätt menar man att Försynen/Gud fixar allt till det bästa? Det är en fråga som jag ställt många gånger, men inte fått svar. Ofta blir svaret att Martinus menar att man skall lära sig att "finna sig i allt".

Men Martinus skriver också att:

"Eftersom vägen till utveckling av all intellektualitet och kultur går genom friheten att tänka, friheten att kritisera, vilket vill säga påpeka brister eller fel, friheten att lägga fram idéer och uppfattningar som inte precis ligger inom den auktoriserade horisonten eller det som blivit officiellt skick och bruk, samt den absoluta friheten att med sin rösträtt fritt och öppet vara för eller emot varje framlagt förslag i statsledningen eller samhällsordningen, så kommer ingen diktatur någonsin att kunna bli en verklig kulturstat, eftersom den ju blott existerar genom att fängsla eller inskränka friheten för den intellektualitet som är den absolut oundgängliga livsnerven, impulsen eller det orubbliga fundamentet för varje verkligt civiliserad kultur." Vägen till invigning kap. 6

I "Livsmodet" skriver han hur man bör tänka vid svåra möten:

"Står man inför en människa, som är obehaglig, måste man dels tänka på att det är ens egen karma, som har bragt en i beröring med denna människa; det betyder en prövning i tolerans och andlig balans. Dels måste man försöka att se ut över vad detta väsen är i detta ögonblick och se vad det kommer att bli i framtiden. Det står på sin tillvaros för tillfället högsta punkt, och man kan inte förebrå det, att det inte besitter erfarenheter, som det ännu inte har gjort men kommer att göra i framtiden, då det kommer att få kosmiskt medvetande och kanske möta en själv under helt andra omständigheter än nu. Detta skall man naturligtvis inte säga till vederbörande, då kan han eller hon kanske tro, att man inte är riktigt klok. Men man kan tänka inom sig: "Också du är ett gudomligt väsen, och ett gudomligt väsen är det naturligt att visa kärlek till". Nu är kärlek ju inte blott en klapp på kinden. Det gäller att göra det som i den givna situationen är det mest kärleksfulla utan någon form av vrede, bitterhet, besvikelse eller irritation. Man kan då mycket väl vara bestämd utan att vara arg, och man kan också tillrättavisa en annan människa på ett vänligt och kärleksfullt sätt utan att slå näven i bordet." 

Om man nu läser dessa citat, så får jag helt klart den uppfattningen att vi alla är Försynens redskap och har därmed rätt att kritisera, tillrättavisa och ifrågasätta saker som vi moraliskt inte kan anamma. Och gäller inte detta då i livets alla förhållanden? Oavsett ställning eller position?
Frågan var om "vi skall finna oss i allt" eller "vända även den andra kinden till…" och se allt som Gudomens tal, vårt öde, utan att reagera och bara "ta emot allt". 
Och om vi har rätt att "påpeka brister eller fel" eller ta oss "friheten att lägga fram idéer och uppfattningar som inte precis ligger inom den auktoriserade horisonten".

Jag vill vidareutveckla några Martinuscitat, som det ofta hänvisas till.

"Det finns mycket i det jag säger som verkar utomordentligt
märkligt för folk, t.ex. att man i den nya kulturen ska lära
att finna sig i allting. Men det är ju det man ska. 
Det är Kristusmedvetandet som kommer att bilda den nya kulturen. 
Men det måste gå långsamt, och det kommer helt av sig självt."
(Rådsmöte 3/6 1979)

"Det hjälper inte att jag säger till människor att de ska
finna sig i allt möjligt. Men med tiden utvecklar de sig till
att komma till detta. Den stora lärdom som man ska få ut av det
man upplever är att man inte ska försvara sig."
(Bandföredrag 26/3 1978)

Men Martinus har redan skrivit 1976 och förtydligat påståendena "att finna sig i allt" och "vända den andra kinden till" så här:

"Varje människa är utsatt för att komma i beröring med dessa ords princip varje dag. (...) Att ta orden alldeles bokstavligt och praktisera dem till hundra procent skulle inbjuda andra att skada en. 
I vår tid skulle det t.ex. innebära, att en sådan tänkt individ skulle bli underkuvad och berövad allt den ägde. Men försynen har skapat en zon, där det vi kallar rättsväsen, polis och myndigheter, sörjer för ett beskydd av väsen på de områden, där det annars skulle vara självutplånande att 'vända andra kinden till, när man blir slagen på den högra'. (...) Först när vi kommer fram till den beskyddande zon där nämnda kärleksprincip börjar göra sig gällande, kommer den nya principen till synes: Vänd andra kinden till...', vilket betyder att man ska vända klokskapen, visdomen eller förståndet till." (Kosmos 1976, stenografisk återgivning)(min fetstil)

(Nu vet ju alla att "rättsväsendet" inte fungerar som det vore önskvärt idag…vilket ju innebär att vi har det rättsväsendet som vi "förtjänar". M.S)

"Som vi här kan förstå är "ödmjukhet" således i första hand endast "insikt om ens egen underlägsenhet". "Ödmjukhet" är alltså inte, som någon kanske tror, uttryck för en form av dyrkande, krypande slavnatur, som blint underkastar sig varje tyranni eller missbruk. En sådan natur är inte "ödmjukhet" utan detsamma som en av "fruktan" för brutalitet och terror framkallad "dressyr". Ett sådant tillstånd har naturligtvis ingenting att göra med det stora facit eller livsmål i form av absolut självkännedom som livsvandringens många labyrinter, lidanden och svårigheter eller särskilda utformning har syftat till." Vägen till invigning kap. 6

"Det finns i själva verket inte någon situation, där man inte ska förlåta sin nästa. Men det betyder naturligtvis inte att man ej bör skydda sig mot hans eventuella lägre eller djuriska natur. Detta skydd bör dock inte ta sig uttryck i häftigt humör, aggressivitet och våld, förbannelser och svordomar, utan absolut endast i humana skyddsåtgärder som inte skadar vare sig kropp eller själ. " (DEV 3, s.284)

Martinus om att kunna "påpeka brister eller fel":

"Kärlek är inte en ologisk sympati. Den betyder inte att man säger ja till sin nästas eventuella dåraktiga eller ologiska önskningar. Den betyder i stället att man säger absolut nej till allt som inte kan vara till glädje och välsignelse för levande väsen eller att man, i värsta fall, säger nej till manifestationer eller avgöranden som absolut inte kan anses vara "det minst onda" i en viss situation där den totala kärleken inte kan komma till utveckling, utan där det blir något ont, hur man än bär sig åt." Livets Bog VII 2544.

"Kärlek är inte endast smek och det är inte kärleksfullt att vara snäll på ett naivt och godtroget sätt. Det är inte kärleksfullt av föräldrar att skämma bort sina barn, men det är kärleksfullt att uppfostra dem till att förstå att frihet inte är att göra vad man vill, om det är till obehag och skada för andra människor eller andra levande väsen. Mänsklig frihet är frihet att i alla situationer och gentemot alla väsen, vad de än gör mot en, sända kärleksfulla tankar mot dem. Det kan finnas situationer då man måste vara bestämd både inför barn och vuxna, då det just är kärleksfullast att vara bestämd. Men då måste man ha kärleksfulla tankar och inte vrede eller indignation bakom sin hållning." Frihet – frigjordhet och fred. K 93/3

Martinus om "vägen till utveckling av all intellektualitet och kultur":

"…De skall inte längre "utbildas i flock" utan tvärtom "individualiseras". De skall bli till självständigt tänkande och handlande väsen. Hur skulle de annars kunna bli till "Guds avbilder"? "Guds avbild" kan inte utgöras av den kuvade och för sin "herre" krypande slaven, liksom den naturligtvis inte heller kan utgöras av det brutala, allt förtryckande och slavpiskande "herreväsendet". "Guds avbild" kan endast framträda fullkomligt där den är uttryck för ett väsen som i full frihet uteslutande lever för att "tjäna" sin nästa."
Livets Bog IV 1493

"…De djuriska egenskapernas avtagande fortsätter, tills dessa kommit helt under den motsatta polens kontroll och endast blir utlösta i förening med denna pols medvetandedel eller det mänskliga området i väsendets psyke. De kommer då att existera i väsendets handlande som ett skydd mot den överdimensionerade eller ologiska sympatiutlösning vi betecknar som enfaldig, missriktad snällhet. Den normala, fullkomliga mänskliga levnadsarten blir därför här verklig kärlek." Livets Bog VII 2543 

Konklusion. 
"Att vända den andra kinden till" handlar som synes inte om någon självutplånande underdånighet, utan att man skall vända den kloka och humana sidan till, vilket inte innebär att man skall ta emot vad "skit" som helst. Det finns ju risk för det om man bara menar att det är "Gud som talar till en", för på vårt utvecklingssteg kan gudomen ju vara ett lika ofullkomligt väsen, som en själv.

"Att finna sig i allt" innebär för mig att det är inte hur jag "har det" utan hur jag "tar det" som är den djupaste orsaken till inre frid. Vilket inte är så lätt alla gånger, men övning gör mästaren — sägs det.

övandes
Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved