Samvetet är den viktigaste inre kompassen vi har just nu. 

Enligt Martinus är det bara djuret och den kosmiskt medvetne som inte har samvete. Den förste för att den är i sitt rätta element; döda för att äta, para sig och avla. 
Den andra för att han alltid handlar enligt de kosmiska kärlekslagarna och efter mottot "göra det minst onda". Vi "sårade flyktingar" borde ju befinna någonstans emellan dessa två. Fast ibland kan man ju undra.

Något som ständigt återkommer hos en del, som menar sig vara intresserade av kosmologi, är uttrycket "allt är mycket gott" och man rättfärdigar allt sitt beteende med dessa ord. 
Att allt i ett högre perspektiv är "mycket gott" betyder inte att det i vårt lokalperspektiv rättfärdigar vårt handlande här på jorden.
Är det inte ett cyniskt tilltag att använda uttrycket "allt är mycket gott" i tid och otid som ett slags mantra som fritar en från ansträngningarna med att växa moraliskt som människa?
Varför säger många ofta, när t.ex. konflikter uppstår mellan skribenter på ett Martinus-forum, att forumet kan ses som ett övningsfält för tolerans för dem som är taskiga? 
Varför säger man aldrig att forumet skall vara ett övningsfält i motsatsen; respektfull ton utan personangrepp? 
Jodå, båda är viktiga övningsfält, men man lägger större vikt vid accepterandet av övertampen än uppmaningen till respekt mot sina medväsen. 

Likaså är tendensen att kallt laborera med åsikter om karmalagen vanliga med att "ingen lider oförskyllt" och därmed är "allt är mycket gott". Något dåligt samvete behöver man därför inte befatta sig med. Försöker man skriva på ett sådant laglöst forum skall man ta "skiten" som kommer som sin "karma", tycker majoriteten av pajkastarna som är bosatta där, och därmed är "allt är mycket gott". Ingen behöver m.a.o. göra bot och bättring för det är "Guds uttryckliga vilja" att så skall det vara.
Citat från Livets Bog 4:

"På liknande sätt kommer han också att skyla sin brist på nästakärlek eller medkänsla för nästans lidande och mörka öde med motiveringen att hon själv är första orsaken till sin egen olycka och därför inte bör kunna vänta sig någon förståelse eller kärlek från något annat väsen. Han kommer att i stor utsträckning dölja sig bakom den kosmiska analysen att "ingen kan lida oförskyllt och ingen kan göra "orätt" och inbillar därigenom sig själv mer eller mindre att han skulle vara oskyldig till allt det lidande han påför sin nästa. Han åberopar sig på det förhållandet att det inte existerar något "gudomligt" och inte något "djävulskt". Ingen är "god" och ingen är "ond", ingen är "vacker" och ingen är "ful" o.s.v. Men icke desto mindre framför han åsikten att "allt är mycket gott", vilken uppfattning återigen avlägsnar honom från själva bönens natur och kraft. Därigenom förlorar han för en tid den enda existerande naturliga mentala inställning och träning av medvetandet som skulle kunna leda honom till den direkta personliga kontakten med Gudomen, vilket vill säga: med livet och tillvaron eller upplevelsen att vara "ett med Fadern". Ja, "tröskelns väktare" är här realistisk verklighet.
Som vi här ser, kan missuppfattning av kosmiska analyser vara ganska ödesdiger för den omogne forskaren, som för denna missuppfattnings skull kommer att leva helt i disharmoni med sig själv och sin omgivning. Han har således kommit i beröring med analyser, vars verkliga sanning han alls inte fattar och som därför för honom bara blir ett slags livsfilosofi, i kraft av vilken han i god tro förespeglar sig ansvarsfrihet för sitt ofärdiga eller mindre kärleksfulla handlingssätt gentemot sin nästa och sin omgivning, med motiveringen alltså, att "allt är mycket gott" och att ingen "kan göra eller lida orätt" och att envar är "sin egen lyckas eller olyckas upphov".
Som av det ovanstående framgår, är det tre av livets allra största och orubbliga sanningar, som den omogne forskaren torgför som försvar för sitt ofullkomliga handlande. Men kan då dessa stora sanningar göra honom fri från ansvar för sina handlingar? Kan de ge honom lov att mörda sin nästa, att begå lustmord eller rånmord? Har han lov att förfölja, genera och baktala sin nästa under motivering att denna mörka karma eller detta mörka öde är något oundvikligt för henne? Och kan han i övrigt vara tillfreds med att bygga sin viljeföring på denna missuppfattning av de orubbliga, eviga sanningarna? Kan han själv konsekvent leva på denna sin missuppfattnings livsfilosofi?" LB st. 1071-1072.

Ja, kan man det?

Den jordmänniska som inte lider av något som helst dåligt samvete om man har varit taskig mot någon är verkligen inte "på spåret". Tvärtom. 
En berättelse, som säger en del om detta, är om en svensk boktryckare som bodde på institutet med Martinus i många år:

"När jag (Bertil Ekström) en gång berättade för Martinus hur jag exploderade ute i trafiken och var ledsen för det och därför önskade ett råd hur jag skulle kunna komma bort från det primitiva handlingssättet, då svarade han (Martinus alltså):

- Bara fortsätt!

När jag då protesterade sa han:

- Du var ju olycklig för ditt sätt att agera på och du ångrade dig.

- Ja, det är jag, men det hjälper ju inte...

Jo, det hjälper, fick jag veta. Det inträffar nämligen detta, att för varje gång man blir ledsen och ångrar att man har gjort något man inte tycker om, då samlas det mänskliga energier, och dessa kommer med tiden att bilda en talangkärna, som kan ta makten över den som nu verkar automatiskt och som man har med sig från det förflutna. Denna degenererar nämligen när den inte längre får näring. - Se, här har vi ett exempel på hur man får sina djuriska anlag att degenerera och de humana att växa." (Martinus som vi husker ham)

Hur skall vi annars få bukt med djuret inom oss om vi inte lyssnar till vårt samvete. De som nu har något. Det finns ju de som inte visar tecken på något sådant också. Psykopater t.ex. har ju inget dåligt samvete, sägs det, och sådana finns det ju en hel del av. Och många av dem lever i det fria. Man kan faktiskt möta dem var som helst.

Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved