Jag lyssnade för en tid sedan på en intervju med Nobels fredspristagare Martti Ahtisaari, som ville ha med fler kvinnor runt borden vid fredsförhandlingar.
På frågan om han var feminist svarade han att även om han kanske inte har varit så har livet tvingat honom att bli det. Enligt honom är kvinnor mer fredsbenägna än män som ju är mer för krig. Feminism är m.a.o. en del av humanismen.
Detta bekräftas också i kosmologin:

"Maskulina" väsen eller ’hanväsen’ i renkultur är sålunda ’speciella stridsväsen’. Genom att skapa ’speciella stridsväsen’ och låta sådana leva sida vid sida har Försynen skapat betingelser för utveckling av ’den dräpande principen’ eller den medvetenhetssida av livet som utgör kontrasten till ljuset eller kärleken, utan vilken kontrast denna aldrig i något fall skulle kunna upplevas." Livets Bog III st. 828

Frågan uppstår då hur få slut på stridslustan som fortfarande finns hos många män, även om de inte längre är s.k. "hanväsen i renkultur"?
Läser man kosmologi så förstår man att det finns bara en väg mot fridsamhet inom varje människa och den går genom lidande och utveckling dvs. genom reinkarnation. Ju fler gånger man lidit sig igenom krigets helvetiska öden desto fortare börjar man bli mätt på det lidande man där möter. Och börjar även förstå och känna medkänsla för andras lidanden. De som idag inte är krigiskt inställda har genom tidigare liv upplevt många krig och är numera, om än omedveten till tidigare lidanden, motståndare till krig. Det man genomlevt till leda vill man inte längre delta i eller medverka till. Lidandet har visat vägen till ett mjukare och humana sinnelag. Här kan man säga att de män som är stora motståndare mot krig i alla avseenden är feminister i ganska hög grad, utan att de kanske själva är medvetna om det .

Fredsarbetet pågår och den goda viljan och tron på fredssamtal är vacker. Men kan man tvinga in fred i ett sinne som inte är moget för det? Nej, det kan man inte för fredslängtan börjar inombords hos alla människor som har lidit tillräckligt av de fasansfulla upplevelser som ofred ger på alla plan, vare sig det är länder emellan eller på det personliga planet. 
Hur många gånger har man inte skapat vapenvila mellan olika länder som är i fejd med varandra? För det är ju inte fred så länge åsiktsskillnaderna fortfarande skapar "tyngdenergiutbrott". Det är bara tillfällig vapenvila. Så kriget pågår ännu på många håll på vår så vackra planet. Tvång och dressyr har aldrig visat sig skapa långvariga konfliktlösningar.
Låt oss hoppas att utvecklingen går så fort som den trots allt verkar göra och att de som för samtalen för fred aldrig tröttnar. 
Låt oss också hoppas att människor i beslutsfattande positioner hört Ahtisaaris ord; fler kvinnor vid borden vid fredsförhandlingarna hos båda stridande parter. Kvinnor vill inte att deras män drar ut i krig, eller att deras barn lemlästas eller dör under ohyggliga bombraider! Kvinnor vill inte krig utan FRED!

Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved