Jag läser en bok om att teckna realistiska ansikten för tillfället. Författaren har gett kurser i ämnet under lång tid, och brukar alltid låta sina studenter teckna ett ansikte direkt när kursen börjar, utan att ha fått instruktioner. Det blir inte så fagert, utan liknar mest "streck-gubbar", och blir väldigt enkla och oproportionerliga. Det har säkert många upplevt som försökt teckna för första gången.

Efter ett fåtal instruktioner kan eleverna teckna riktigt bra, och man ser realismen öka markant. Hon menar att vi inte tecknar den fysiska verkligheten – ansiktet vi har framför oss – utan har ett filter mellan oss själva och objektet. Detta filter kallar hon "perceptionsfiltret". Vårt medvetande verkar fungera som så, att det skapar en förenklad bild, eller ett "mönster" som författaren kallar det, av verklighetens olika objekt. Ett öga, t.ex. tänker vi oss som en enkel mandelformad form, en näsa i profil som en vinkel osv. Vi har alltså förenklade kopior av verkligheten i ett inre bibliotek av former, som vi använder för att förstå vad vi upplever. Ytterligare ett exempel är bokstäver. Tag bokstaven A. Oavsett vilket typsnitt A:et är skrivet med – hur komplicerat och intrikat det än är – kan vi förstå att det är bokstaven A det handlar om och därmed vilket ljud som avses. Vi har mönstret "A" i vårt inre bibliotek.

Så hemligheten med att kunna teckna realistiskt, är att som första steg bli medveten om att vi har detta perceptionsfilter mellan oss och verkligheten, och därefter träna oss i att SE verkligheten istället.

Mycket intressant, tycker jag, och man kanske kan dra paralleller till Marjas inlägg här om fysisk och andlig förnimmelseförmåga, där Martinus talar om att ens upplevelse av verkligheten påverkas av ens tankestruktur av själviskhet eller osjälviskhet. Även här finns det uppenbarligen ett filter med i bilden.

Så nog är det inte helt uppenbart vad som är "sanning" eller "verklighet". Allt beror på ens eget inre "perceptionsfilter" – både vad gäller teckning och andligt sanningssökande!

Anders