Shirin Ebadi, iransk advokat och domare fick Nobels fredspris år 2003 för sitt arbete för kvinnors och barns mänskliga rättigheter. (1996 fick hon Human Rights Watch priset för mänskliga rättigheter.)

Shirin Ebadi var Irans förste kvinnliga domare. Hon tvingades lämna sitt ämbete vid den iranska revolutionen 1979. Sedan dess har hon som advokat försvarat oppositionella i rättegångar. Regimen i Iran stämplade henne som ett hot mot det islamiska styret i landet. Shirin Ebadi säger att hon inte ser någon motsättning mellan islam och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Ledaren i vår lokaltidning skrev när Nobelprisets mottagare hade tillkännagivits:

"Guldstjärna åt Nobelkommittén"
[…]
"Valet av Shirin Ebadi kan stärka reformister i Iran"
[…]
" Shirin Ebadi var Irans första kvinnliga domare, men hon tvingades att avgå i samband med den islamiska revolutionen.
Sedan dess har hon arbetat mycket med mänskliga rättigheter och då specifikt barns och kvinnors rättigheter. Också demokratiseringsfrågor har stått högt upp på hennes agenda.
Det finns ingen fredspristagare genom tiderna som varit älskad eller ens accepterad av alla. Det ligger så att säga i sakens natur: om man gjort en stor insats för freden har man lagt sig i ett händelseförlopp där många människor och ibland stater har stora intressen. Då stöter man sig med många.
[…]
Shirin Ebadi är minst sagt en nagel i ögat på de makthavare som vill hålla kvinnor på mattan och allehanda oliktänkande bakom lås och bom.
Att en ensam kämpe får priset, och inte någon organisation som det varit vissa år, är bara det ett bra val. Att det dessutom är en kvinna är ett plus i kanten."

Mina tankar om det hela år 2003:

Att hon har fått det hedervärda fredspriset har knappast blivit omnämnt i press eller media i Iran, och man kan ju förstå att hon har ett svårt motstånd att kämpa emot.
Heder åt denna kvinna, som trots hård motvind, kämpar på och försöker att förbättra sina medsystrars livsvillkor. 
Det finns hopp om en bättre framtid när en ensam kvinna från ett land långt borta blir uppmärksammad i sitt arbete och jag ser det som Försynens tydliga markering att hennes arbete blir uppmärksammat av media över hela världen.
Världen kommer inte att förändras om vi sitter på våra rumpor och säger att; ja, det är väl deras karma att deras land styrs av ett patriarkat som ser kvinnor och barn som andra klassens medborgare eller t.o.m. sämre. För så har vi det fortfarande även här i Norden, även om en viss utveckling framåt har skett, men framåtskridande har aldrig kommit till stånd om vi säger att; ja, ja, tids nog löser allt sig, det ser livet till. Är det inte vi som är redskapen och därmed de som bestämmer hur vår livskvalitet skall vara och bli i framtiden? 
Är det inte allas vårt ansvar, både mäns och kvinnors, att engagera oss i denna vår gemensamma framtid? 
Är det inte allas vårt ansvar att låta Kristusmentaliteten inom oss vinna och begrava Barrabas, som står för den djuriska sidan i oss? 
Är det inte dags att gå ifrån den nu härskande Pilatusmentaliteten, som innebär att "jag tvår mina händer", dvs. jag tar inte ställning i denna fråga varken för eller emot, utan tiger, följer och stödjer majoritetens åsikt? Vilket i detta fall är att godkänna det patriarkala förtrycket av kvinnor.

Livet pågår faktiskt här och nu. Och du och jag är medansvariga till det som sker. Det finns inte ett enda möte med livet/medmänniskorna som Gudomen sänder i vår väg, där vi inte måste ta ställning till; för eller emot Barrabas, dvs. för eller emot det inhumana. 
Den kärleksfullt tänkande människan väljer till fördel för den begynnande kristusmentaliteten inom sig; det goda och humana.

Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved