Jag har kommit fram till nedanstående analys av våldtäktsfrågan efter mycket stötande och blötande:

Det finns de som menar att självrannsakan inte är en ensidigt manlig plikt, och att kvinnan bär en del av ansvaret i det att hon dras till den typ av män som kränker, förtrycker, misshandlar eller våldtar kvinnor.
Någon har sagt att "om inte kvinnorna ville para sig med de män som uppvisar sådana egenskaper vore manssamhället snart ett minne blott".

Jag menar att detta är att lägga orsaken till våldet på kvinnan istället för på mannen som utför dådet. Det är inte kvinnan som orsakar våldet, det är mannens dråpsmentalitet som orsakar det, genom slaget, våldtäkten eller förtrycket.

Martinus om den maskulina polen:

"Om väsendet har den maskulina polen i en utvecklad aktivitet och den feminina i ett latent tillstånd, känner det längtan eller hunger efter att erövra och besitta, leda och styra, beskydda och värna. " (LB IV, st. 1124)

Och om den feminina polen:

"Sådana väsen känner i sin kulmination just en längtan, hunger eller trängtan som är raka motsatsen till det "maskulina" väsendets hunger. De känner en längtan just efter att bli värnade eller beskyddade, de trängtar efter att få hänge sig åt och låta sig dirigeras av en överlägsen makt." (LB IV, st. 1124)

Det är tydligt att de två polerna skapar varsin totalt motsatt kraft i oss. Den maskulina i renodling skapar begäret efter makt och erövring, medan den feminina på samma sätt skapar en längtan efter det motsatta – att bli beskyddad och att låta sig dirigeras av en överlägsen makt. Detta innebär märk väl inte en önskan om att bli slagen, våldtagen, eller förtryckt. Men risken med att låta sig dirigeras av en överlägsen makt är ju att denna makt kan riktas mot henne också om hon får egna åsikter som inte faller mannen på läppen, vilket ju nu bevisas dagligen.

Våldet drabbar dock inte bara i relationer, det drabbar överallt, och urskillningslöst.
Och detta är i min åsikt mannens ansvar: att låta maktutövandet stanna vid sin persons gränser och beskyddet av den egna integriteten, och aldrig växa till den berusande mordkraft som är den dominerande idag där den tar, tar och åter tar det den vill ha, utan vare sig hänsyn eller respekt.

Jag anser att det inte är kvinnans karma att uppleva det grova våldet, utan att det är en strukturell, organisk maktobalans där mannens maskulina pol bär huvudansvaret, och kvinnans feminina pol spelar en biroll (även om det finns undantag som t.ex. kvinnliga fångvaktare i Irak-fängelser som njuter av att förnedra). Det är den renodlade maskulina polen som är källan till våldet, och Martinus har faktiskt beskrivit det maskulina väsendet som ett "stridsväsen", som bara kan älska sig själv.

Vägen mot mänsklighet går ju genom att utveckla sin motsatta pol till full funktion.
I kvinnans fall gäller det att utveckla sin maskulina pol till rätten att uttrycka vad hon själv vill, och inte låta någon annan bestämma, i alla sina handlingar och åsikter.

I mannens fall gäller det att utveckla sin feminina pol så att han inte längre har en blodtörstig bärsärk inom sig, som i värsta fall lämnar en våg av blod och förstörelse efter sig, utan istället kan uppfatta och vara lyhörd för andras behov och önskningar, som om det gällde honom själv.

Människan inom oss män har vunnit när vår maskulina pol stannar vid att beskydda vår integritet, och den feminina inom oss är fullt upptagen med att lyssna på omgivningens behov. Och en stor del i detta arbete, är att se till att den maskulina polen hos kvinnorna i vår omgivning får fritt utrymme att utvecklas.

Tänker
Anders

© 2006 Anders Silverfall All Rights Reserved