Jag var ingen feminist i ordets verkliga mening tidigare, men livet har tvingat mig att bli det. 
Varför? 
Jo, för tidigare utmanade jag inte den manliga maktstrukturen, men det gör jag nu. Jag har nämligen börjat lägga fram mina egna åsikter på ett rakt och tydligt sätt och det ses inte alltid med blida ögon av de maskulina männen och de är faktiskt i majoritet. Speciellt inte när mina åsikter går emot deras. Då får man lätt slag under bältet och personliga påhopp.
Varför inte alla kvinnor ännu har upptäckt den maskulina maktstrukturen beror helt enkelt på att de ännu inte har haft anledning/behöver/vill/vågar att utmana den. De har helt enkelt inte behovet ännu att uttrycka sina egna åsikter om de går emot majoriteten av männens. Det finns m.a.o. inte någon stark maskulin pol i dem som säger att "nu får du också säga vad du tycker oavsett reaktionerna och försöka våga stå pall för dem".

Jag vet att det är så för sådan var jag också förr. Rädd för auktoriteter med rätt att tycka och de flesta var ju män. Och det är ingen lätt sak att våga utmana dessa auktoriteter. Det kostar på. Både på sinnesfriden och nattsömnen. Det är ju ett nytt och oprövat område man beträder och som kan upplevas både som hotfullt och farligt för en kvinna. Det är inte roligt att bli tillintetgjord! 
Och män är mycket bra på att stödja varandra om de som grupp upplever ett hot utifrån. Även om de egentligen i vanliga fall strider om maktpositionerna inbördes sinsemellan. Men när hotet är eliminerat kan de återgå till att bevaka sina egna intressen och sina revirer.
Och här kommer en mycket klok iakttagelse:

"Mindre dramatiskt, men inte desto mindre bittert är det vi står inför på arbetsmarknaden: Att vi som kvinnor fortfarande vädjar till mäns ädelmod, till deras bättre jag och roll som beskyddare. Det tar lång tid innan vi upptäcker finterna, tacklingarna och de fula tricksen, innan vi äntligen genomskådar spelet och mobiliserar vår vrede, och då har vi ofta redan gett upp och dragit oss tillbaka till privatsfärens vadderade kokong. Då är vi ofta, om inte döda, så livlösa. För egen del tog det extremt lång tid innan jag upptäckte att jag inte sällan har befunnit mig på en fäktningsarena som ensam höna bland stridstuppar, som åtminstone har kunnat enas om en sak och det är att manövrera ut den kacklande hönan och få planen för detta homoerotiska rum för sig själva. Och Christ, vad det har tärt på självförtroendets redan länsade konto att vingklippt tvingas linka av plan, totalt lämnad i sticket, till och med av de gulliga killar och rara farbrorstyper man infantilt har litat på. Så skrämmande och pinsamt är det att man knappt har lust att ge sig in i leken igen. Men det måste man ju, om herradömet ska brytas. Det vet jag, till och med i drömmen." (Hanne-Vibeke Holst;" Min mosters migrän eller Hur jag blev kvinna" min fetstil)

Med mitt blod och svett skriver jag under vartenda ord i ovanstående citat. Det är tyvärr min upplevelse, inte bara på arbetsmarknaden, utan det sker överallt där man som kvinna vågar öppna munnen! Och vad som är sorgligast av allt; det sker på alla forum där män och kvinnor möts och borde kunna få uttrycka sig fritt ÄVEN inom kosmologirörelsen!!!

De facto!
Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved