Det finns många kvinnor som menar, om sina mer feministiskt lagda medsystrar, att "när vi träder fram blir det gärna lite aggressivt". 

Jag vet också av egen erfarenhet att män inte tycker om kvinnor som uttrycker och hävdar sin egen åsikt med bestämdhet. De kallar oss aggressiva och okvinnliga och gör klart för omgivningen att de inte tolererar "manhaftiga kärringar". 
Vad som är tråkigt i dessa sammanhang, upplever jag, är att de flesta kvinnor då stöder dem och hjälper till med nedtryckningen av kvinnan som vågar stå upp för sig själv och sin åsikt. 
Det kan bara, om man tolkar det utifrån kosmologiska analyser, betyda att dessa kvinnor fortfarande är starkt feminina och anar vårluft för sin egen del; att det blir en rival mindre att "kämpa" med om männens gunst och uppmärksamhet. Hon "säljer" sin syster för lite favorisering av det motsatta könet.

En av världens främsta kvinnoforskare, Jean Baker Miller, 
menar att det egentligen inte i huvudsak är männen som är den största hindrande faktorn för jämställdhetsarbetet, utan de kvinnor som är "Gatekeepers" (=medlöpare) som hon kallar dem, som är omedvetna och inte vågar eller har kunskaper att se sin egen underordning. Ännu.

Bam Björling, numera Kvinnoforums VD, åkte runt i Sverige för många år sedan och höll föredrag som hon kallade "Snåla skator stoppar starka systrar". Det var många kvinnor som kom till insikt om att det var precis det de hade varit mot många av sina medsystrar; snåla, avundsjuka, missunnsamma, hindrande skator. 

Men nu finns det turligt nog kvinnor som inte låter sig stoppas av skatorna utan går framåt på egna självständiga ben, ut ur den starkt feminina flocken, som t.ex. Maria-Pia Boëthius.
Jag kan inte förstå om någon kan kalla henne eller någon annan kvinna "aggressiv", när man återger hur världen ser ut för oss kvinnor idag 2008.
Redan 2003 skrev hon i Dagens Industri:

"Kvinnor startar inte krig

... att vara kvinna på vår jord är att leva under ständigt hot om terror.

Det jag tänker skriva nu kommer att göra en del män rasande. Men när ni känner vreden välla fram, stanna upp en stund och betrakta den. Vad är det som gör er så arga, innerst inne? Och riktar ni verkligen vreden mot rätt håll? 
Strax under tretusen människor dödades i terrorattentatet mot World Trade Center den elfte september 2001. Detta har lett till tredje världskriget, ett nytt slags allomfattande krig som kallas kriget mot terrorn. Den amerikanska livsidén och väst är hotade av terror och därför måste många dö, både unga soldater och civila. 
Varje år mördas en halv miljon kvinnor av "sina" män här på jorden. Det finns ingen ordentlig siffra, men en halv miljon är vad jag fått ihop efter ingående studier – och det är lågt räknat. Många länder i Afrika, eller delar av Indien har ingen statistik, liksom många andra hörn i världen. I länder som Sverige mördas färre kvinnor; men i ett land som Ryssland är kvinnomördandet högst i väst. Till detta kommer ett oändligt antal våldtäkter och misshandel, liksom att miljontals män här på vår jord köper sexslavar och åker till tredje världen och köper sex med barn eller kollar barnporr på Internet. Och varje bild av barnpornografi är ett redan utfört övergrepp. 
Sanningen är den att vara kvinna på vår jord är att leva under ständigt hot om terror: varje dag och alltid. Kvinnor och barn mördar mycket sällan män, de våldtar inte, de misshandlar sällan, de köper inte barn eller sexslavar. Det finns naturligtvis undantag, men siffran är högt räknat 95 procent mot 5 procent. Det är sant att ännu fler män mördas av män. Men när vita urskillningslöst mördade svarta – var rasistmördandet då mindre ohyggligt därför att vita också mördade vita? 
Svenska män vill i allmänhet inte höra talas om kvinnoskändandet i världen. "Vi är bättre". Javisst. Men här mördas också kvinnor, hundratusentals kvinnor misshandlas i Sverige och tiotusentals kvinnor våldtas varje år. Barnporr konsumeras på Internet och tusentals kvinnor lever som sexslavar i Sverige – män i Sverige köper slavar 2003! 
Vi kvinnor har inte startat något världskrig mot den terror kvinnor – och barn – utsätts för; och där många fler utplånas än i de sammanlagda terrorattentaten på jorden. Istället är det kvinnorna här på jorden som utgjort basen för det största globala motståndet mot krig någonsin i världshistorien. Vi har inte stött någon Saddam Hussein. Vi har sagt att vi kräver att de som "leder" här på jorden måste vara mer kapabla, mer kompetenta än att se världen som ett skafferi, där de förvarar sin egen kanonmat; att skicka ut att döda och dödas. 
Män är så oerhört rädda för att belamras med skuld för vad andra män gör; fast i själva verket är män livrädda för mäktiga män. Det handlar inte om kollektiv skuld. Det handlar om kollektivt ansvar. Hur kan man lämna kvinnorna ensamma att slåss mot kvinnoskändandet och kvinnodödandet i världen? Och barnautnyttjandet? 
Den som jublar åt att Bush krossade Saddam Husseins regim – vad tänker han göra åt terrorn mot kvinnorna och barnen i världen? Och den som inte jublade – vad tänker han göra? Låta det vara – avfärda det som "naturlig" vardagsterror, naturligt mördande? 
Jag är så trött på "mansrollen" i världen att jag vet inte vad. Visa lite civilkurage! Underkasta er inte bara maktmännens och maktmediernas beskrivning av världen! Para er inte alltid med vinnarna! Det som i mansrollen beskrivs som mod är i själva verket ofattbar feghet. Den starkare slår och slår oavbrutet ihjäl den svagare."

Maria-Pia Boëthius
är författare och debattör
2003-05-06
© Dagens Arbete.

Så ser världen ut för oss kvinnor fortfarande idag år 2008. Himmelriket på jorden för kvinnorna (och barnen) syns mig lååångt borta ännu!

Tycker
Marja