År 2015 hyrde vi en sommarstuga i Lökken på Jylland. Meningen var att vi skulle resa runt till Sindal, Martinus födelseby, Skagen och runt på Nord-Jylland.
Vi hade den goda turen att få tillgång till Martinus barndomshem helt för oss själva, som egentligen var stängt för guidning pga sjukdom, och kunde verkligen insupa den fridfulla atmosfären där under en timmes tid.

Här kommer lite bilder vilket ju är lämpligt just idag på hans 128-åriga minnesdag. Obs! Alla bilder är privata och får inte kopieras eller spridas vidare utan mitt tillstånd!

På väg till Martinus barndomshem 2015

Nere i en liten dalsänka skymtar man huset som renoverats av Sam Zinglersen

Och här ser vi huset som var både bostad och stall

"Då min mor i början av augusti (1890) blev klar över att nedkomsten var nära förestående lämnade hon Kristiansminde och åkte hem till Moskildvad. Då bilar på den tiden var sällsynta föregick resan med häst och vagn.

Sent söndag afton den 10:e augusti blev man klar över att nu började födelsen. Det blev midnatt och uret på väggen slog 12 slag. Då det sista slaget hade ljudit skedde något märkligt: Uret föll ned på golvet med ett brak och den blev aldrig mer till ett ur."

Och så kom jag till världen! (min parentes och översättning från ”Martinus Erindringer”)

Två sängar och en träsoffa fick plats i det lilla rummet.

Martinus på besök i Moskildvad under renoveringen av sitt barndomshem

Hökärra i stallet

Stallfönstret

På den enda byrån som fanns finns dessa foton.

”Kan du berätta för oss något om vem som var din riktige far?

-Jag har egentligen aldrig intresserat mig så mycket om vem som var min far Men på Kristiansminde var där en förvaltare med namnet Mikael Chr. Thomsen, han blev utsedd som far till mig. Och därför fick jag efternamnet Thomsen.

Men det är mycket som tyder på att det i verkligheten var själva godsägaren Lars Larsen som var min far. Varje månad mottog mina fosterföräldrar ett barnbidrag från Krisiansminde. Och det var alltid rundat av uppåt till det dubbla och det hade förvaltaren Thomsen inte råd med.

Som pojke upplevde jag ofta att folk, som besökte mitt hem, kunde brista ut i: ”Nej vad den pojken liknar Lars Larsen.”

Min översättning ur boken ”Martinus Erindringer” sid. 9

Vid tomtgränsen finns en liten bäck och en gammal stenbro. Men det var inte där Martinus höll på att drunkna när han
var sex år gammal och räddades i sista minuten av sin fosterfar utan i ett dike längre bort.

Ja så skrev vi lite i gästboken och njöt av den härliga tystnaden och friden som var påtaglig under hela vår timslånga vistelse. Det enda som hördes var lite fågelkvitter. Känslan var paradisisk.

Kanske var det vid detta bord som Martinus satt och räddade flugor från att drunkna i vattenspill på bordet. Hans fostermor sa att han skulle döda dem, men Martinus vägrade. Han menade att "Nej, nej, det kan man då inte - då kan jag inte vänta mig att Vårherre vill hjälpa mig om jag är på väg att drunkna. Jag är ju en slags Vårherre för dem!"

Och så blev han ju också räddad som vi kunde läsa ovan. Och han levde tills han var 91 år gammal.

Vi kommer att lägga ut lite videoklipp från vårt besök i hans barndomshem när vi fått redigerat färdigt dem.