Varje orsak och energiutlösning har ju sin bestämda verkan och sin bestämda reaktion. Våra tankar och handlingar är energiutlösningar som strikt följer den kosmiska kemins lagbundenhet. Varje tanke och handling har alltså sin respektive speciella, lagbundna verkan.

Om avsikt och verkan skriver Martinus om i artikeln "Besatthet". Visserligen handlar artikeln om hur man handskas med lögner och osanningar, men de är ju också "handlingar", så man kan gott byta ut ordet ”osanning” till "handling" och se att innebörden och andemeningen blir densamma:

"Somliga människor ljuger medvetet, dvs. de förvanskar fakta och för andra människor bakom ljuset, därför att de tror sig ha fördel av det och utnyttjar de andras godtrogenhet. Men det finns ju också många former av osanning, som inte är medvetna lögner, men som framkommer på grund av att deras upphovsmän inte vet bättre och tror att det är sant det de säger. Slutligen finns den form av osanning, som nog är medveten, men som man inte säger för att skada eller få makt över andra, utan uteslutande därför att man menar, att det är kärleksfullast att kamouflera sanningen i någon grad, därför att den som skall höra den inte tål höra hela sanningen. Men vare sig en osanning sägs i ond avsikt, på grund av okunnighet, på grund av medlidande eller i annat välment syfte - och den kommer i varje enskilt fall att återvända till sin upphovsman som öde i förhållande till den avsikt som ligger bakom och den verkan den åstadkommer - så är en sådan osanning en form av besatthet eller suggestion, och den är i varje fall något som mänskligheten, då den är mer framskriden i sin utveckling, skall komma bort ifrån. Men naturligtvis är inte alla människor på jorden idag mogna att tillägna sig en förståelse av de kosmiska eller universella sanningarna, och så länge de inte är det, måste deras livsupplevelse i högre eller lägre grad baseras på suggestion och ”besatthet”. Ur Kosmos nr. 10/90; Besatthet.

Jag kan inte annat än tolka detta till att det är handlingens avsikt som är avgörande för hur karman återvänder.

Jag läste i en Martinus-artikel i Kosmos där han skriver om nöjesfiskaren och yrkesfiskarens olika öden, att nöjesfiskarens karma blir något hårdare än yrkesfiskarens. Jag minns att jag höjde ögonbrynen rejält när jag läste det. Men efter en stunds funderande blev det ganska förståeligt, om man tänker på det som är karmaskapande. Det är ju avsikten bakom handlingen som ger karma. Sportfiskaren fiskar för sitt höga nöjes skull medan yrkesfiskaren är nödd och tvungen. Han gör det för att kunna försörja sig och sin familj.
Jag försökte leta efter den Martinus-artikeln på min hårddisk, men har den inte inskannad. Men jag fann något annat intressant som bekräftar att jag inte minns fel. I Kurt Christiansens Martinusbiografi berättar Martinusvännen Peter Zacho om vad Martinus sagt till honom:

”For 36-37 år siden gik jeg sammen med Martinus ved den lille bæk, eller grøft, der løber langs plantagen ved Klintsøgård. Vi fik øje på en fisk i bækken og stod og betragtede den i nogle minutter. Martinus sagde da: “Ja, hvis en lystfisker fanger sådan en fisk, kan han risikere at komme i koncentrationslejr, hvor man bliver torteret, måske endda dræbt.”

Martinus sagde, at der er nogen forskel på lystfiskere og erhvervsfiskere. De første dræber, som titulationen siger, af lyst. De sidste for at leve, hvorfor deres karma er noget mildere.

Det er meget tankevækkende. Så “lidt” skal der til for at få en forfærdelig skæbne. Jeg tænkte på min skolebestyrer, der netop var død i tysk koncentrationslejr.”

Här kommer två citat av Martinus som anger avsikten som betydelsefull i vårt ödesskapande. Tanken kommer ju naturligtvis först och med den önskan och avsikten= enl. synonymlexikonet syftet, uppsåtet, ändamålet, intentionen, föresatsen, andemeningen, viljan, planen, för att uppnå en speciell reaktion hos omvärlden.

”All utlösning av energi, rörelse eller manifestation kan ju i sin djupaste analys endast existera som ‘orsak och verkan’. Inför denna ‘orsak- och verkanlag’ står det levande väsendet. Med sin självbevarelsedrift, sin viljeföring, sina önskningars och begärs tillfredsställande griper väsendet in i denna lags domäner. Det sätter vissa arter av energivågor eller svängningar i rörelse. Och vissa bestämda energivågor måste enligt denna lag åstadkomma vissa bestämda ‘verkningar’. Varje ‘orsak’ kan bara ha sin egen bestämda ‘verkan’. ‘Salt’ måste alltid verka som ‘salt’. Det kan inte ibland verka som ‘socker’, lika litet som ‘socker’ ibland kan verka som ‘salt’ eller något annat ämne. En viss bestämd utlöst handling kan heller inte i ett fall skapa något helt annat än i ett annat fall. Den måste alltid utlösa samma verkan. Ifall den inte utlöser samma verkan, så betyder detta bara att det vid det nya tillfället har kommit till nya moment, som har förändrat verkan. Går man på stegen uppför en trappa, så måste verkan härav ovillkorligen bli att man ständigt stiger ‘uppåt’. Verkan kan aldrig i något fall bli den att man då stiger ‘nedåt’ på samma trappa. Man kan inte gå ‘nedför’ en trappa genom att följa dess trappsteg ‘uppåt’. Varje ‘verkan’ har sålunda sin bestämda ‘orsak’, utan vilken den omöjligt kan utlösas. Varje gång man vill uppnå en bestämd ‘verkan’ måste man absolut utlösa den speciella ‘orsak’, av vilken ifrågavarande ‘verkan’ är ett resultat. Och här i dessa exempel ser vi alltså själva vedergällnings- eller karmalagens orubbliga struktur.”
Livets Bog IV 1262

Och från boken "Kosmiskt medvetande" kap. 10:

”Väsendets livsuppfattning är dess ödeskompass

Som ni tidigare insett, försiggår all vår upplevelse av livet genom våra sinnen. Denna upplevelse utgör, som jag också förut nämnt, en reaktion mellan den från vårt inre utåtgående och den utifrån inåtgående kraften. Den först nämnda kraften är detsamma som vår vilja, utlösningen av vara begär, önskningar eller avsikter. Den andra kraften utgör alla från naturen, från vår omgivning, från våra medväsen mot vårt själv, mot vår organism utlösta påverkningar. Dessa två former av krafter möts alltså i vårt medvetande. Vid deras möte uppstår den reaktion som får våra tankar att cirkulera, våra sinnen att vibrera och våra nerver att registrera smärta eller välbefinnande. Och den samlade processen utgör alltså vår upplevelse av livet eller det vi kallar vårt öde. Hela denna cirkulation av energi hos väsendet kan av detta endast förnimmas antingen som ‘smärta’ eller som ‘välbefinnande’. Likgiltigt vilka upplevelser, vilka tankar eller vilka förnimmelser individen än upplever, kan dessa omöjligt existera utan att i högre eller lägre grad representera den ena eller den andra av dessa två kontraster. Varje manifestation, handling eller upplevelse som registreras av individens sinnen tillhör således uteslutande ett eller annat steg på skalan mellan smärta och välbefinnande. Upplevelsen kan representera ett steg som i överväldigande grad är på välbefinnandets sida, och individen känner sig då glad. Dess öde betecknas som lyckligt. Men upplevelsen kan också i överväldigande grad vara på smärtans sida, och väsendet känner då sorg och livsleda och uppfattar sitt öde som olyckligt. Mellan dessa två kontrasters ytterpunkter: välbefinnande och smärta, balanserar individen med sitt öde eller sin upplevelse av livet. Han styr antingen mot smärtkontrasten eller mot välbefinnandekontrasten. Rodret vid denna kurs är hans vilja, medan hans uppfattning av livet eller tillvaron är hans kompass.”

Nästa citat, tycker jag, säger allt! Jag tror att det är först när vi förstått andemeningen och fått den djupare insikten med visdomen i dessa ord som man börjar förstå vad det innebär att vara i kontakt med Gud. Handlingar vars innersta avsikt är att göra gott mot sina medmänniskor är långt heligare än läppar som ber.
Martinus:

”— Vad gagnar det, att man i sin kammare med en auktoriserad bön eller med smicker, beröm eller lovprisning försöker överbevisa Gudomen om sina dygder och goda föresatser och avsikter, när man i sitt dagliga handlande mer eller mindre visar prov på själviskhet, indignation och förföljelse gentemot sin nästa och därigenom visar detsamma mot Gudomen. Man måste ständigt komma ihåg, att vår nästa är Gudomens absoluta realistiska sinnesorgan eller förnimmelseredskap. Det som vi gör mot dessa ‘sinnesorgan’ blir Gudomens enda verkliga material för hans analys och bedömning av vårt sanna väsen och av äktheten i vår auktoriserade eller vår intima bön.” Livets Bog III 759

Från LB I:

239. "Då alla fysiska rörelser vid denna gräns blir lika med ‘intet’, eftersom de här inte mer kan upplevas med de fysiska sinnena, så kan rörelsen inte längre upplevas som rörelse utan i stället som ‘ide’, vilket vill säga som ‘avsikt’. Men då en ‘avsikt’ endast kan existera i anknytning till och på basis av ett levande väsen, kommer de levande väsendena sålunda att utgöra de ‘fasta punkterna’ för mätning av alla rörelser, och dessa väsens ‘avsikter’ blir de absoluta faciten i varje form av rörelse." (min fetskrift i alla citaten)

Naturligtvis måste vi möta de människor, Guds sinnesorgan eller förnimmelseredskap, som speglar våra tidigare felaktiga manifestationer. Och för att någonsin kunna förstå Guds undervisning, måste ju karmabågen komma tillbaka i den skepnad i vilken avsikt vi sände ut handlingen. Vare sig handlingen sker i okunskap eller medvetet. Ödet kan ju inte komma tillbaka som "gott" om vår avsikt har varit "ont", eller tvärtom. Det måste finnas en logisk ”bedömningsbarometer” även i karmalagen, den slår ju inte tillbaka helt i blindo. Ödes- eller karmalagen är ingen strafflag utan en lärdomslag. Såsom jag sår får jag skörda. Sår jag rädisor kan jag ju inte skörda sallad.

Javisst har den andra personens upplevelse betydelse hur jag skapar karma åt mig själv. MEN den upplevelsen kan också bara vara ensidig dvs. bara gälla den upplevande personen själv. För jag kan ju säga något till en person helt utan onda avsikter eller negativa tankar, helt enkelt en generell allmän åsikt, men personen känner sig ändå kränkt utan orsak; dvs. målar in egna saker som inte finns i min tavla. Men det ger ju inte mig karma eftersom avsikten inte var negativ, utan en neutral kommentar utan speciell riktning just mot den personen. Det finns ju gott om människor som reagerar med personliga ”känslor” och hör och tolkar allt efter egna värderingar och tillkortakommanden. Man måste lära sig vad som är ”mitt” och vad som är ”ditt” i sådana situationer.

Sammanfattar
Marja