Många gånger har jag sett när jag tittat på människor som gör hastiga rörelser att det är som om deras ljusaura har en fördröjning. Det ser ut som att ljusauran glider tillbaka till den fysiska kroppen och "omsluter" den först efter några sekunder när denne rört sig färdigt. 

Kom att tänka på en historia jag hörde för länge sedan:

Dr. Livingstone var på forskningsuppdrag i djungeln. Han hade med sig infödda bärare. 
När de bara hade gått i en halvtimmes tid satte sig plötsligt alla bärarna på stigen i godan ro. 
Livingstone förundrades; de kunde väl inte ha blivit trötta på den korta vandringen? Efter en stund reste bärarna sig igen och gruppen kunde gå vidare. Och efter ungefär en halvtimma satte de sig igen. 
När detta hade upprepats ett antal gånger blev Livingstone arg och ville veta vad i all sin dar de höll på med. På detta sätt skulle de ju aldrig komma fram innan mörkret föll. Han bad vägvisaren fråga dem och ge honom en förklaring. Och vägvisaren hade besked:
— De sitter och väntar på att själen skall hinna ikapp dem.

Nu är auraseende inget man ska öva upp eller försöka utveckla vidare, även om man har det "seendet", enligt Martinus. Vilket jag inte heller har gjort, utan förmågan kom helt plötsligt som en överraskning från ingenstans när jag höll på med frigörande andning ett tag i början på 90-talet. Hade aldrig hört talas om ens att man kunde se auror, på den tiden.

Många tror att man är "något förmer" om man kan se auror, men så är inte fallet. Aurasyn hör till en primitiv kvarleva som, enligt Martinus, hör naturfolksstadiet till. Man kunde med den synförmågan "se" om det var en fiende eller vän som man mötte, och även många djur kan se auror. Det är en lågpsykisk förmåga som det inte tjänar något till att fortsätta utveckla. 

Ett citat från Livets Bog VI st 2008:

"Presterandet av psykiska experiment, klärvoajans, mediumism, pendelsvängningar etc. är inte resultat av en utvecklad moral. Sådana psykiska förmågor tillhör tvärtom en utvecklingsepok som nutidens kulturmänniskor för länge sedan vuxit ifrån och därför endast har kvar som energilösa rudiment. Att träna fram sådana förmågor är i verkligheten en tillbakagång och kan endast låta sig göra i mycket liten omfattning och på bekostnad av andra och för väsendets nuvarande utvecklingsstadium nödvändiga egenskaper och anlag. Hos de verkligen moraliskt långt framskridna människorna förekommer detta slags begär så att säga aldrig. Man kan alltså mycket väl äga dessa förmågor och dock vara i högsta grad omoralisk eller i humant avseende mycket primitiv. I annat fall funnes det ingenting som heter "svart magi". Man kan överträda nästakärlekslagen lika väl med sina psykiska som med sina rent fysiska egenskaper. De nämnda psykiska förmågorna har således inte något speciellt med moral att göra och kan därför inte vara stimulerande eller befordrande för de realiteter eller företeelser som utgör väsendenas direkta passage eller vandring på vägen mot ljuset. De är tvärtom i högre eller lägre grad stenar på denna väg mot ljuset."

Kort och koncist:

Martinus klassar de flesta, av de uppräknade förmågorna, till lågpsykiska, för de ger inte svar på "evighetsfacit" utan är lika rums- och tidsdimensionella som de fysiska förnimmelseförmågorna. De hör till den gamla världsimpulsens områden. Dessa förmågor är alltså inte tecken på någon högre moral, utan kan även användas i "svart magi".
Den nya världsimpulsen kallar han för intuitionens epok, och vår intuition ökar i takt med vår nästakärleksförmåga. 
De finns enligt Martinus inga genvägar till kosmiskt medvetande. Den enda vägen är att öva sig i att älska sin nästa – vän som fiende. 
Att träna upp sig i klärvoajans, mediumism, kanalisering eller andra förmågor är bara hinder i vår utveckling, och kan även orsaka psykiska villfarelser som kan skada vår mentala hälsa. Allt enligt Martinus.

Så det så! 

Marja

© 2008 Marja Silverfall All Rights Reserved