Att "allt är karma" och "allt är mycket gott" har upprepats som ständiga mantran inom "kosmologirörelsen" under de 30 åren som jag har deltagit i Varnhem, Klint och på olika M-forum. Man har flyttat den mörka vedergällningen från en tidigare straffande Gud till personen själv med mantrat "varsågod allt som händer dig är ditt eget fel, din egen karmaskuld!" Därmed kan man urskulda sig själv med att ingen, inte ens en själv, är fullkomlig och om man felar mot någon så är det dennes karma. Dvs. "Allt är mycket gott" och "allt som sker är Guds uttryckliga vilja" och allt detta rättas till så småningom av Gudomen utan att man själv behöver bry sig eller göra något åt det.

Något dåligt samvete behöver man därför inte befatta sig med. Ingen behöver m.a.o. göra bot och bättring för allt är "Guds uttryckliga vilja" att så skall det vara. Med ett sådant synsätt har man grundligt missförstått de kosmiska analyserna enligt Martinus, citat:

"På liknande sätt kommer han också att skyla sin brist på nästakärlek eller medkänsla för nästans lidande och mörka öde med motiveringen att hon själv är första orsaken till sin egen olycka och därför inte bör kunna vänta sig någon förståelse eller kärlek från något annat väsen. Han kommer att i stor utsträckning dölja sig bakom den kosmiska analysen att "ingen kan lida oförskyllt och ingen kan göra "orätt" och inbillar därigenom sig själv mer eller mindre att han skulle vara oskyldig till allt det lidande han påför sin nästa. Han åberopar sig på det förhållandet att det inte existerar något "gudomligt" och inte något "djävulskt". Ingen är "god" och ingen är "ond", ingen är "vacker" och ingen är "ful" o.s.v. Men icke desto mindre framför han åsikten att "allt är mycket gott", vilken uppfattning återigen avlägsnar honom från själva bönens natur och kraft. Därigenom förlorar han för en tid den enda existerande naturliga mentala inställning och träning av medvetandet som skulle kunna leda honom till den direkta personliga kontakten med Gudomen, vilket vill säga: med livet och tillvaron eller upplevelsen att vara "ett med Fadern". Ja, "tröskelns väktare" är här realistisk verklighet.

Som vi här ser, kan missuppfattning av kosmiska analyser vara ganska ödesdiger för den omogne forskaren, som för denna missuppfattnings skull kommer att leva helt i disharmoni med sig själv och sin omgivning. Han har således kommit i beröring med analyser, vars verkliga sanning han alls inte fattar och som därför för honom bara blir ett slags livsfilosofi, i kraft av vilken han i god tro förespeglar sig ansvarsfrihet för sitt ofärdiga eller mindre kärleksfulla handlingssätt gentemot sin nästa och sin omgivning, med motiveringen alltså, att "allt är mycket gott" och att ingen "kan göra eller lida orätt" och att envar är "sin egen lyckas eller olyckas upphov".

Som av det ovanstående framgår, är det tre av livets allra största och orubbliga sanningar, som den omogne forskaren torgför som försvar för sitt ofullkomliga handlande. Men kan då dessa stora sanningar göra honom fri från ansvar för sina handlingar? Kan de ge honom lov att mörda sin nästa, att begå lustmord eller rånmord? Har han lov att förfölja, genera och baktala sin nästa under motivering att denna mörka karma eller detta mörka öde är något oundvikligt för henne? Och kan han i övrigt vara tillfreds med att bygga sin viljeföring på denna missuppfattning av de orubbliga, eviga sanningarna? Kan han själv konsekvent leva på denna sin missuppfattnings livsfilosofi?" LB IV st. 1071-1072.

Att allt i ett HÖGRE perspektiv är "mycket gott" betyder inte att det i vårt lokalperspektiv rättfärdigar vårt handlande här på jorden, enligt Martinus!

Är det då inte ett cyniskt tilltag att använda uttrycket "allt är mycket gott" i tid och otid som ett slags mantra som fritar en från ansträngningarna att växa moraliskt som människa?

Allt som man möter i livet på denna ofullkomliga planet är alltså inte karma. Vi kan mycket väl utvecklas i olika takt i tolerans och nästakärlek. Denna otakt har Martinus genomskådat och förklarat på ett utmärkt sätt, citat:

"De materiella krafterna som man litar på, om det nu är en förmögenhet eller det är andra människors vänskap, är förgängliga. Man kan inte lita på dem, så länge det inte är färdiga människor man är vän med. Men dem vimlar det ju inte av på jorden. Det finns massor av människor som har en behaglig sida, som har en välutvecklad kristussida, men den är inte färdig. Det är mycket de inte har erfarenheter av, och därför kan de fela i vissa situationer, kan missförstå en och därigenom bli ens ovän. De får antipati och blir fientliga emot en, OAVSETT OM MAN SJÄLV ALDRIG HAR VARIT SÅDAN. DET KAN SKE, SÅDAN ÄR VÄRLDEN.

[…]

"Vi råkar allesammans ut för obehagligheter. Denna värld här är så ofärdig, att det är som att leva i ett surt äpple. Överallt är det något som besvärar. Även om man har det bra på ett sätt, är det något som trycker på ett annat sätt. ÄVEN OM MAN ÄR ALDRIG NOG SÅ GOD OCH KÄRLEKSFULL, FINNS DET NÅGRA MÄNNISKOR SOM INTE KAN FÖRDRA EN, SÅ ÄR DET I DENNA VÄRLD."

Storkursen 390 och 428 (mina versaler M.S)

Vistas man på det materiella planet så finns det saker som händer som inte behöver vara karma; man kan t.ex. bryta benet utan att det är karma! Martinus menar under symbol 77:

”Även om mänskligheten till sist blir så fullkomlig, att den inte ska ha karma, måste man förstå att den ändå lever i en materiell värld, där det kan inträffa att en människa faller eller bryter benet.”

Men skillnaden mellan en ofullkomlig och en fullkomlig människa är den att den fullkomliga kan snabbt reparera sina skador själv:

 ”Men när hon inte har någon särskild karma kvar, kan hon radera ut det med sitt medvetande. Hon kan med sin tanke bota sig själv ögonblickligen. Hon kan materialisera, och hon kan dematerialisera. Det kan bara röra sig om friska människor. Och det är klart att när tingen på så vis lystrar till människans vilja på det fysiska planet, alldeles som på det andliga planet, är människan Guds avbild.”

DEV V Symbol 77 sid 138-139

Mer om ämnet:

"Karma är karma. MEN allt är inte karma som händer i livet!"