För en tid sedan såg jag en mycket intressant dokumentär om den afro-amerikanska författaren och feministen Alice Walker i SVT. Författare till bl.a. boken "Purpurfärgen".

Alice Walker anpassade sig inte till föreställningen om vad en svart författare skall skriva eller göra. Hon är därför också en av de mest kritiserade svarta författarna. Och kritiken var för det mesta hätsk. Även från de egna leden, från de människor som hon brydde sig om mest.

"Folk hade svårt för mitt ointresse för underkastelse, svårt för mitt intellekt, svårt för mitt val av älskare och svårt för mitt val av allt. Oavsett vad det var, så hade folk svårt för det", säger hon i dokumentären.

Hur väl känner jag inte igen hennes problem, jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Man blir alltid betraktad som "annorlunda" bara för att man inte följer de gängse normerna som gäller för kvinnor — som barn, som mor, som hustru, som arbetstagare, som gammal — ja, alla de oskrivna relationslagarna i dagens samhälle. Det spelar ingen roll om man är svart eller vit kvinna, dessa problem uppstår och kommer att så göra en lång tid framöver i vår utveckling. Det krävs mod och styrka att ta sig upp från underläge, inte till överläge märk väl, utan till jämställdhet mellan könen. Att våga gå emot den gängse synen på mäns och kvinnors placering i det nu rådande världsomspännande patriarkatet kräver viljestyrka och envis ihärdighet från varje kvinna. Ett patriarkalt samhällsmönster, som faktiskt många kvinnor fortfarande stödjer. Medvetet eller omedvetet.

Alice Walkers mor var också en viljestark kvinna som stod upp mot den vite markägaren, som menade att hennes barn skulle vara ute på hans fält och plocka bomull istället för att gå i skolan.

"Det är mina barn och de ska få utbildning", svarade hon bestämt.

Hon kunde inte acceptera begränsningar mot de svarta som andra av hennes rasfränder hade accepterat. Hon sa:

"Vi måste kämpa!"

Och så klev hon ur bilen för de svarta arbetarna och började gå på samma väg till sitt arbete som de vita och som den svarta personalen inte hade tillåtelse att använda. Hon kunde inte finna sig i orättvisorna och inskränkningarna.

Vad jag beundrar sådana kvinnor. Det är dem som gör skillnad. De skapar förändring genom civilkurage. Motstånden är nämligen till för att övervinnas, det är bara då man utvecklas vidare. Det är mitt motto. Enligt Martinus är all utveckling detsamma som övervinnande av motstånd och det skulle vara omöjligt om det inte fanns något att övervinna, vilket han skriver i Logik, kap. 20:

”Utveckling är detsamma som övervinnande och skulle alltså vara en omöjlighet, om det inte fanns något att övervinna.
[…]
Och då all skapelse, allt frambringande, endast kan vara identiskt med förändring, och då förändring återigen omöjligt kan äga rum utan att man är överlägsen de realiteter som man förändrar, så skulle omskapelsen av 'djur' till 'människa' aldrig någonsin ha kunnat äga rum. Ja vi skulle aldrig någonsin ha kunnat få uppleva oss själva eller något annat levande väsen, om det inte hade funnits något att övervinna. En absolut stillhet skulle härska överallt i universum."

Alice Walker gick alltså sin egen väg och citerade Emerson:

"Jag tycker sämst om mig själv när jag lyssnar på andra och struntar i mina egna känslor".

Det gjorde hon alltså inte. Vi förstår inte varför vi utsätts för vissa prövningar, menar hon.
Det var hennes dikter som hjälpte henne. Det var en medicin som helade henne.

Hon deltog i många demonstrationer och ägnade stor del av sitt liv för att arbeta och förändra villkoren för de svarta i Södern, som Martin Luther King uppmanade de svarta till istället för att fly norrut.

"Det är sant att jag alltid älskat de modiga som den svarta unge man som försökte krossa alla barriärer på en gång när han ville bada på en av de vitas stränder i Alabama - naken", säger hon i programmet. Och menade att hon var beredd på att dö under de demonstrationer hon deltog i. Den risken fanns ju alltid som svart.

Alice trotsade lagar mot rasblandning och gifte sig med en judisk man, som hon förälskade sig i. De blev hotade till livet av Ku Klux Klan.
Talar man inte om förtrycket så kommer det att fortsätta. Då kommer vi inte att överleva, menade hon.
Hon flyttade så småningom till New York, där hon blev redaktör för "Ms. Magazine".
Den kvinnliga frigörelsen på 70- och 80-talet fick till följd att de svarta kvinnorna började bidra mer konstnärligt. Många började t.ex. skriva mer regelbundet. De började ha sammankomster och "The Sisterhood" såg dagens ljus.

Alice Walker menade att alla var systrar, oavsett hudfärg, som på något sätt motarbetades av män som historiskt hade haft för vana att kuva oss och tysta våra röster. Både vita och svarta män.

Purpurfärgen var hennes tionde bok och gjorde henne känd över hela världen. Hon fick, som första svarta kvinna, Pulitzerpriset och National Book Award för boken. Romanen handlar om incest, våldtäkt, homosexualitet och misshandel av svarta kvinnor av svarta män. Den filmatiserades 1985 och blev en stor succé.
Men filmen väckte stor vrede bland de svarta. Speciellt männen. Hon skildrade och synliggjorde ju den smärta som även de svarta åsamkar varandra och som inte kan skyllas på de vita.
Alice fick utstå mycket verbalt våld och kritik för filmen och blev utsatt för många hotelser. De efterföljande fem åren var oerhört smärtsamma för henne, för det fanns ingen som försvarade henne. Förnekelsen var m.a.o. total. Det tog lång tid innan svarta kvinnor och män började avslöja att det som skildrades i filmen hänt dem eller någon i omgivningen.

Men medan folk slet henne i stycken i debatter på offentliga möten, drog hon sig tillbaka och skrev vidare. ”Jag klev in i ett annat universum och stängde dörren bakom mig, det lyfte mig över kritiken, ilskan och fientligheten”. Hon vistades i en ”helt annan värld som var helt underbar”, berättar hon i dokumentären.

Trots ära och berömmelse förlorade hon aldrig sin sociala medvetenhet.
Nästa kontroversiella ämne hon skrev om var kvinnlig omskärelse (Omskärelsen 1992). Då fick hon alla afrikaner efter sig. De sa: ”Du kan inte skriva om sådant!”
Alice Walker:

”Folk undrar varför jag ställer mig i skottlinjen, men för mig är det att stå på livets sida. Något inom mig säger att jag inte kan låta vissa saker hända — eller se vissa människor lida — utan att säga ifrån. Känner man att man måste stå vid folks sida, så åk! Det är en naturlig del av den jag är.”

Hon har aldrig valt den enkla vägen. Hon har följt sitt sociala engagemang och sin moral. En stark kvinna! En kvinna som vågade/vågar ta ställning för det hon ansåg vara rätt, vad det än kostar. Hon har gått igenom det Martinus har skrivit om:

"Vägen till den verkliga sanningen, rättfärdigheten och kunskapen går alltså genom den allmänna meningens skärseld, dess korsfästelse och förhånande av allt som uttalats av den för tillfället offentligt erkända auktoriteten, genom dess ringaktning eller förutfattade mening om allt, vars upphov inte bär akademisk stämpel.
Dess ironi, misstänksamhet, förtal och förlöjligande är realiteter som varje sanningssökare, varje verklighetsforskare måste övervinna, måste göra sig immun mot, innan han kan börja förstå den verkliga logiken, börja uppleva det verkliga livet." Logik kap.5

Det har Alice Walker verkligen övat sig i att göra sig immun mot. Jag tycker att hon har lyckats bra! Hon följde sitt samvete, sina ideal och därmed sin inre ljusstod. Och hon lever ännu, trots alla hot och hat hon har varit utsatt för.

Vill läsa mer om Alice Walker så kan du göra det här.