Här är en forskningsrapport, som påstår att det är honorna som väljer vem som får befrukta henne. Kanske är lejonhannarna egentligen monogama, men just p.g.a. det jag skrev i det tidigare inlägget att arten är utrotningshotad avgör instinkten hos honan att hon klokt nog hellre väljer en stark hanne istället för sin slöe monogama partner . Allt kan ju vara möjligt! Läs själv och bedöm:

"STOCKHOLM

Aktiva hannar och passiva honor. Så brukar relationen mellan de båda könen framställas.

Men allt fler studier av vilda djur visar att honorna har stor kontroll över parning och fortplantning. Om de inte kan välja mellan två hannar, löser de problemet genom att utnyttja båda två.

Så ser systemet ut hos en rad däggdjur, fåglar och reptiler där tidigare honorna - ironiskt nog - uppfattades som relativt passiva.

Orsaken till missuppfattningen hänger samman med att det oftast är hannarna som syns och hörs mest. De visar upp hornkronor och fjäderskrudar, de råmar och vrålar, och de slåss med varandra.
Dessutom är det normalt hannen som kontrollerar ett revir och kan erbjuda föda och skydd åt avkomman. Han markerar egendomen genom att sjunga, som hos fåglarna, eller genom att skvätta urin och patrullera gränserna, som hos däggdjuren.
Allt detta sliter hårt på hannarna. Därav slutsatsen att det manliga könet är det mest aktiva.
Visserligen är det honorna som väljer partner - och på så vis kan sägas ha sista ordet när det gäller fortplantningen - men att sitta och göra poängbedömningar på vilken hanne som är snyggast eller har det bästa reviret verkar onekligen lite passivt.

Gener eller mat?

Detta stämmer dock inte med verkligheten. För honan har knepiga val framför sig. Ska hon exempelvis välja den hanne som är vackrast, eller ska hon välja den som har det bästa territoriet?
Väljer hon det första får hon söner med bra gener. Men om reviret är dåligt kanske avkomman svälter ihjäl innan de blivit vuxna. Frågan är vad som är viktigast.

Hittills har detta varit oklart, men en ny studie av en liten amerikansk ödla (Uta stansburiana) ger oss för första gången ett svar: båda faktorerna är lika viktiga, och honorna ser ofta till att skaffa sig såväl en bra hanne som ett bra revir - även när dessa inte finns på samma plats.

Studien, som publiceras i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS (021104), har utförts av biologerna Ryan Calsbeek och Barry Sinervo vid University of California.
De manipulerade sammansättningen hos en koloni ödlor så att de mindre och svagare hanarna fick de bästa reviren, medan de stora och attraktiva hannarna placerades i sämre territorier. Sedan fick honorna välja efter bästa förmåga.

Otrogna honor

Resultatet blev lite oväntat. Honorna valde de revir som hade mest föda och bäst skydd. Men DNA-analyser visade att de stora hannarna ändå var fäder till en stor andel av ungarna.
När det var dags för parning hade honorna inte nöjt sig med de små revirinnehavarna utan helt enkelt traskat över till en större hanne och parat sig med honom - varpå de sedan återvände till det bättre reviret.

På så vis bestämde honorna både ungarnas gensammansättning och deras uppväxtmiljö.
Honorna parade sig visserligen även med de små hannarna, vilket ofta resulterade i ungkullar med två olika fäder. Men även detta utnyttjades maximalt av honorna. Sperma från de stora hannarna blev söner, och sperma från de små blev döttrar.

Maximala fördelar

Hur de kan styra processen är okänt, men resultatet är maximalt fördelaktigt. Sönerna kan förväntas bli attraktiva som sina fäder och bra på att sprida honans gener vidare. Å andra sidan kräver de mer energi att föda fram. Sperman från de små hannarna, som ändå inte kan förväntas resultera i några attraktiva söner, bör följaktligen utnyttjas till att producera döttrar.

Riktigt så här rätlinjigt fungerar det förstås inte i praktiken, men tendensen är tydlig.

Studier av en rad fåglar, inte minst flera av våra egna arter-blåmes, talgoxe, ladusvala - visar samma sak.
Där har ingen experimentellt separerat revir och hannar på samma sätt som med ödlorna, men det mesta pekar på att honorna styr mycket av parning, fortplantning och könssammansättning. Kanske det är dags att sluta benämna könen aktiva eller passiva, och i stället tala om olika könsstrategier. (TT)

Roland Johansson"

Det är alltså honan som är otrogen i ett gott syfte; för att föra vidare släktens bestånd! 

Marja

© 2009 Marja Silverfall All Rights Reserved