Information om ny bok!

ÄNTLIGEN! Anders tankeväckande tredje bok "Monetärdemokrati - Humanitetens ekonomi" är nu utgiven på Averbis Förlag.
Köp den här!

___________________________________________________________________________________________________________________________________________

Om myror, möss, sorkar och en och annan geting

Grannen har fått in myror i huset. Men det har inte vi, fast jag har myror i rabatterna precis utanför huset. Det fick mig att minnas min myrbön…

Jag bodde i Klint i den s.k. "svenskavdelningen", en huslänga med egen liten terrass utanför varje lägenhet.
Det fanns mycket myror, och de fanns utanför varje lägenhet.
Jag såg en kvinna hälla kokande vatten på dem....men det kunde inte jag. Så, vad göra?
Jag försöker väl att göra som min mormors far, som var en slags läk-o-klokgubbe som vandrade runt i lappmarkerna Finland och Sverige, tänkte jag då. Han "pratade" bl.a. ut ohyran från sängbolstren och det sägs att de små djuren marscherade ut i en lång karavan ut genom dörren.
Nåväl, värt att pröva, tänkte jag! Jag sa till mina myror att: "ni får gärna vara här men jag kommer att gå ut och in här och då är risken stor att många av er kommer att dö, och det är ju inte så lyckligt för er. Det bästa för er vore ju om ni flyttade, men stannar ni får ni INTE komma in i min lägenhet och ABSOLUT INTE upp i min säng!" Man måste veta vad man vill och vara bestämd!
Några dagar senare såg jag inte en enda myra!!!! Och inte heller den stora paddan som bodde under ett stort Kungsljus som växte vid min dörr. 
Och när vi pratade om problemet vid frukosten en morgon, när alla satt ute på sin terrass, visade det sig att en annan kvinna också hade lyckats bli av med sina myror på liknande sätt.
Så visst funkar det! Och funkar än. 

Men däremot har jag inte lyckats hålla de pansarklädda urdjuren gråsuggorna utanför dörren ännu helt och hållet. När de vaknar till liv på våren söker de värme och kommer då in objudna. Nu är de ju inga skadedjur så vi bär ut dem igen…och igen…och igen. Men efter lite "bön-snack"  med dem så har de åtminstone blivit färre. Kanske de inte är så mottagliga för vädjanden som myrorna, som ju anses vara intelligenta djur. 
Många bin har jag också lyckats lotsa ut genom fönstret eller altandörren med att "vägleda dem mentalt" med lite vägbeskrivning när de irrar runt i huset utan att hitta vägen till friheten. Men getingarna har jag inte blivit vän med ännu. De får mig ibland att springa ut ur mitt eget hus :-( . Jag hoppas att de skall hitta vägen ut själva igen, vilket också händer emellanåt. Men om inte så lever de ett farligt liv hemma hos oss, för det är trots allt vi som skall bebo huset och inte getingarna. En gång fick jag sova i gästrummet för en geting vägrade lämna mitt sovrum. Att närma mig dem och fånga dem i ett glas och sedan gå ut med en ilsken geting, har jag inte tänkt att börja med. 
Några möss på vinden har också mött sitt öde i musgiljotinen för de tuggade på allt som de inte borde.
Om man går ut och går trampar man så gott som alltid ihjäl liv. Om man duschar, så fråntar man fortsatta livsmöjligheter för de mikroväsen eller parasiter som mumsar på ens kropp , och spolar ner dem ner i avloppet mot en säker död.
Vad man än gör på den här planeten finns det alltid en risk att man går emot det femte budet "du skall inte döda". 
Det finns en sekt i Indien som begränsar sin tillvaro genom att inte gå ut när mörkret har fallit för att inte trampa ihjäl liv. De går också omkring med en trasa framför munnen för att leva upp till sin idealism om "icke-döda", för att inte råka svälja eller bita sönder ett flygfä. Ja, var går gränsen för ett sunt liv. Martinus tog sina promenader på stranden på Klint och trampade alldeles säkert ihjäl myror på sin väg, och Jesus likaså trampade på strandlopporna i öknen. Vi kan alltså inte undvika att trampa ihjäl liv, var vi än går.
När man hade köpt Klint upptäckte man att sorkar hade grävt tunnlar under ett helt markområde som skulle bebyggas, och katter tar inte sorkar. Marken blir ju helt underminerad av sorkgångar. Jag har själv sett en gräsmatta i Klint, när jag bodde i ett privathus, översållat med sorkhål. 
Och då uppstår ju frågan; är det vi som skall besitta jorden eller är det sorkarna eller andra gnagare? De förökar sig ju ofta med vindens hastighet. Det var sorkarna som fick "gå". 
Martinus har alltid proklamerat att vi skall använda vårt sunda förnuft. I svåra valsituationer, när man inte alltid kan göra det "allra godaste", skall man välja att göra det minst onda. Vår omtanke om djuren skall inte ju inte sluta i ren dumhet.
Vi skall väl inte behöva flytta ut från våra hus för att råttorna och mössen skall få fortsätta sin ockupering, eller inte kunna bygga hus för att sorkarna skall kunna få sprida ut sig och underminera våra marker.
Det får väl vara måtta på allt, eller hur?

I Kosmos K 5/86 har Martinus svarat på en fråga hur vi skall handskas med bl.a. mus- och djurinvasioner i våra hus och trädgårdar.

Fråga till Martinus:
"Du skall icke dräpa". Kan något väsen svära sig fritt? - Naturligtvis förstår vi alla att vi inte får dräpa våra medmänniskor och möjligen däggdjuren. Men insekterna? De är ju också kosmiska väsen under utveckling. Kan vi undgå att här vara massmördare? - Tänk på trädgårdsägaren som sprutar gift mot bladlöss, larver och maskar. Råttor och möss måste ju också hållas efter i vår kamp för tillvaron, eljest skulle de väl äta upp all spannmål?

Martinus svarar:
"Här i det jordmänskliga dagliga livet förekommer det mycket ofta situationer då människan känner sig nödsakad att företa handlingar, som veterligen är emot hennes natur och samvete och därför är obehagliga, är ett ont. Men om hon inte fullgör dessa handlingar, uppstår det också samvetskval som likaledes gör det till ett ont att avstå från att utföra dessa handlingar. Vid sådana situationer är det alltså så att vad väsendet än gör, så kommer det att upplevas eller kännas som ett ont. Denna omständighet har sin rot i jordmänsklighetens ännu omogna och kosmiskt sett primitiva medvetandenivå. Den är med sina lagar, former, skick och bruk, den offentliga meningen, ja även i sina religiösa uppfattningar infiltrerad i en sådan utsträckning av falska föreställningar och de därpå baserade auktoriserade överträdelserna av den verkliga sanningen och kärlekslagen, att när en människa äntligen söker att på ett eller annat område följa en upptäckt verklig sanning eller vetskapens efterlevnad, så kommer hon stundom med detta sitt följande av lagen eller det fullkomligare, ändrade uppträdandet inom samma område i konflikt med, ja, väcker irritation och vrede hos sin omgivning, antingen det nu gäller äkta maken, familjen eller vänner och bekanta, eftersom dessa ju alltjämt är bundna av den offentliga meningens traditioner. Dessa traditioner är återigen baserade på antingen ointellektuella känslobetoningar eller strängt intelligensmässiga, materialistiska eller gudlösa betraktelser. Ingendera av dessa religiösa eller materialistiska uppfattningar är rotfästad som absolut sanning i livets verkliga kosmiska logik och struktur. En människa som har levt sig in i dessa på kosmiskt sett ointellektuella eller andefattiga förmodanden och fantasi baserade traditioner, kommer självfallet i kontakt med dessa traditioner i samma mån som hennes tanke och viljeföring erövras av den verkliga andliga vetenskapen eller absoluta sanningen. Om allmänheten representerade den absoluta sanningen ifråga om moral, religion, tanke och viljeföring, skick och bruk, den offentliga meningen, så skulle ovannämnda situation, där detta att göra det riktiga är ett ont, och detta att icke göra det riktiga också är ett ont, aldrig någonsin kunna uppstå. Men nu är allmänhetens moral och livsuppfattning inte ett direkt uppenbarande av den absoluta sanningen eller verkligheten i renkultur. Envar som därför i givna situationer handlar i kontakt med den verkliga sanningen på ett visst område, kommer därför lätt att vålla både sorg och bekymmer bland dessa av de gamla auktoriserade traditionerna ännu beroende väsen i vederbörandes närmaste omgivning. Det kan här uppstå både skilsmässor, utstötning ur familjegemenskapen, upplösning av trofasta vänskaper samtidigt med att man blir ett favoritobjekt för skvaller eller förtal, som i sin tur leder till ytterligare nedsättande omdömen i den offentliga meningen. Som man ser skall man inte i första hand vänta sig någon upphöjelse och gyllene strålgloria i allmänhetens och den närmaste omgivningens omdömen genom att följa den absoluta sanningen eller den andliga vetenskapen.
Att följa sanningen inom jordmänsklighetens allmänna medvetandessfär kan således vara av ondo. Och då den som ser att allmänhetens traditionella uppfattningar står i strid med sanningen och därmed ofrånkomligt är ett ont, uppstår den situationen för dessa väsen att antingen de följer den absoluta sanningen och gör det rätta eller de inte gör det, så är det i båda fallen ett ont. Gör de det riktiga, uppstår det onda att de kommer i disharmoni med omgivningen på grund av dennas benägenhet att följa de bestående, föråldrade och osanna traditionerna. Gör de det felaktiga, det som allmänheten uppfattar som riktigt, kommer de i strid med sig själva, får samvetskval. Men på samvetskval kan ingen basera sin lycka. Frågan blir då för den andligt utvecklade människan, som har vuxit ett stycke upp över flockens mentalitet, denna att finna ut vilket som är det minst onda, ty endast denna lösning kan vara i kontakt med nästakärleken. Det minst onda kan återigen utgöras av den manifestation av tanke och handlingssätt som skapar minsta möjliga irritation, intolerans, fiendskap, sorg och lidande i dess upphovs omgivningar. En sådan manifestation är den kärleksfullaste och därför samtidigt den minst onda. Om man skall döda råttor och möss, bespruta fruktträd, utrota insekter, ohyra eller andra av de för den mänskliga existensen och kulturuppbyggandet skadliga livsformerna eller väsendena är ju likaledes en fråga om kärlek. Om alla dessa nämnda väsen representerar ett överhandtagande, farligt ödeläggelseattentat mot den mänskliga existensmöjligheten, kort sagt ett utrotande av människan, är det mera kärleksfullt att företa ett avstannande av detta för mänsklig tillvaro, kultur och human skapelse underminerande liv än att låta det obehindrat florera och därmed befordra mänsklighetens undergång. Följer man här slaviskt sanningens bud "Du skall icke dräpa", kommer alltså ett mindre kärleksbefordrande liv att dominera på bekostnad av ett större kärleksbefordrande liv. Ovänligheten kommer således att dominera över kärleken. Detta kan inte vara det minst onda och måste därför bekämpas. Dessa bekämpanden av underminerande liv och krafter är alltså nödvändiga på jordklotets och mänsklighetens nuvarande stadier. Men på senare stadier i mänsklighetens utveckling kommer dessa bekämpanden inte längre att vara aktuella, ja, de skall alls inte förekomma, då det vid den tiden inte skall finnas något för människan farligt liv att bekämpa. Det nämnda skadliga livet kommer efter hand dels att bli bekämpat och dels kommer det att degenerera och dö ut i samma mån som den verkliga kärleksatmosfären kring mänskligheten tilltar. Världen kommer då att ha nått fram till att utgöra den fullkomliga kärlekens hemvist eller himmelriket på jorden. Denna utveckling blir till faktum därmed att det behövs färre och färre människor för att befordra denna jordmänsklighetens existenskamp mot underminerande livsformer. Tusenden och åter tusenden av människor har redan på vissa områden gått ut ur denna kamp. De kan tex inte mer döda varken människor eller djur. De kan varken vara soldater, slaktare eller jägare. De äter vegetarisk föda därför att denna inte är baserad på ens tillnärmelsevis så stor utveckling ev dråp- eller mordprincipen som den animaliska födan. Dessa väsen är redan aspiranter till den stora invigningen eller födelsen.
Med hänsyn till det invigda väsendet så kan detta naturligtvis inte utlösa någon som helst form av mord eller dråp, och dess rike är alltså ännu inte av denna världen. Om ett sådant väsen föds i denna värld måste det liksom andra människor mer eller mindre hålla sig fri från sjukdomar och ohyra eller andra former av hälsofarliga och för det allmänna välbefinnandet underminerande liv. Detta kan ju inte göras utan genom att dräpa - mer eller mindre. För att kunna existera i jordmänsklighetens fysiska sfär har det invigda väsendet således i vissa fall endast valet mellan att manifestera ett större eller ett mindre ont. Men på grund av detta väsens kosmiska medvetande är det alltid i stånd att välja det minst onda och kommer således inte att överträda kärlekslagen." (min fetstil)

Vad är då det minst onda att göra med fästingarna som håller på att invadera våra trädgårdar, ängar och skog och mark? Undrar jag som precis varit tvungen att ta min tredje fästingspruta. 
Något borde man ju kunna göra för att hindra deras "överhandtagande, farligt ödeläggelseattentat mot den mänskliga existensmöjligheten"

Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved

Inlägg flyttat från: http://silverfall.se/frid/tredje-testamentet-blogg.php?msgID=87

Prenumerera på nyheter via RSS

Om du vill prenumerera på senast gjorda uppdateringar kan du klicka på denna ikon  längst ner på någon av nedanstående sidor. Du skapar då en prenumeration på respektive ämne i portalen.

Blogg   Alla artiklar   Video   Bandföredrag   Vegetariskt   Hälsa & skönhet   Exempel från Outlook hur det fungerar >>