Om förlåtelse

Förlåtelse är ett intressant ämne, och min upplevelse är att man ofta har missförstått vad Jesus och Martinus har menat med förlåtandets princip.
Det finns även många bland Martinus-intresserade som tror att förlåta någon "i sitt hjärta" innebär att man sedan själv går fri och låter den andre fortsätta att "mobba" en. Att det inte är nödvändigt med en ömsesidig förlåtelse. Men en fullkomlig förlåtelse kan inte ske förrän även den parten som har behandlat någon illa har bett om förlåtelse, enligt Martinus.

Visst kan jag förlåta en person, som är elak mot mig i mitt hjärta eftersom jag kan förstå att denne inte kan annat just nu p.g.a. av han är som han är just nu. Jag hyser alltså inget agg till honom/henne, MEN den personen blir inte hjälpt vidare på sin väg om han inte får reda på att han har sårat eller varit elak mot mig. Då fortsätter han ju att vara elak gång på gång. Att tillåta ett sådant beteende mot sig själv är att vara dumsnäll, menar Martinus.
Så det är ju viktigt att upplysa personen om att han beter sig illa så att han får en möjlighet att komma till insikt om vad han gör, och därmed är det kärleksfullt att göra honom uppmärksam på sina göranden. Han blir ju fortare "befriad" från negativa karmaåtervändande vågor, om han gör "bot och bättring" här och nu, vilket ju är naturligt. Skörden av egna bittra erfarenheter blir därmed mindre.
Eller med Martinus ord:

"Nu är kärlek ju inte blott en klapp på kinden. Det gäller att göra det som i den givna situationen är det mest kärleksfulla utan någon form av vrede, bitterhet, besvikelse eller irritation. Man kan då mycket väl vara bestämd utan att vara arg, och man kan också tillrättavisa en annan människa på ett vänligt och kärleksfullt sätt utan att slå näven i bordet.
Livsmodet K 5/95,11/83, 4,5/69

Vi skall alltså inte bli krypande slavnaturer som accepterar allt.
"Den som ger så han tigger ska man slå så han ligger", säger ett gammalt ordspråk, och det menar Martinus att sådana skall vi ju inte bli.
Och han säger också, som jag redan nämnt, att visst kan man förlåta människor för vad de gör mot en själv i sitt hjärta, men två parter har alltså inte kommit till fullkomlig förlåtelse förrän den andre också har bett om förlåtelse och ångrat det den han har sagt eller gjort.
En kvinna t.ex. som hela tiden förlåter en man som misshandlar henne gång på gång är ju "tossegod" och inte kärleksfull, varken mot sig själv eller mot honom.
Det är alltså viktigt att be om förlåtelse. "Världskrig börjar för att ingen gör det, för att ingen är beredd att säga att du hade rätt, jag hade fel." skriver Fay Weldon i "Kärlekens lust och vånda".
Krig kan det även uppstå i närmare relationer.
Och ibland kan man inte enas i förståelse och förlåtelse i detta liv, men då är det gott att veta att det kommer fler chanser i nästa…och nästa. Alla vill ju inte försonas med en, utan det kan råda oförståelseförmåga hos motparten till ens handlingar, som man själv anser vara det mest kärleksfulla och rätta i en given situation. Då gäller det att ha långsiktigt tålamod och hänsynsfullt invänta den andres utveckling och förmåga att förstå.

Här kommer några tänkvärda citat från Livets Bog Tredje Testamentet, som belyser ämnet:

"Kristus sade: ’Du skall älska dem som hatar och förföljer dig’, och han talade om att förlåta inte endast sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger dagligen. Ingen människa råkar väl någonsin ut för att behöva förlåta fler gånger på en dag! Men kan man då lära sig att förlåta? Inte så länge man endast använder sina känslor. Först då man med sin intelligens verkligen förstår, att ingen människa för närvarande kan vara annorlunda än hon är, därför att hon med sitt uppträdande representerar ett visst, tillfälligt utvecklingsstadium, som grundar sig på erfarenheter och upplevelser i det förgångna, kan man se, att hon "inte vet vad hon gör". Om hon verkligen visste det, skulle hon inte göra det. När man själv inte nänns göra det som en annan människa gjort, är det därför att man i sitt medvetande har erfarenheter av att det inte är riktigt att göra så. Men det har alltså den andra människan ännu inte erfarenhet av i sitt medvetande, och därför handlar hon som hon gör. Men hon kommer att få erfarenheterna i framtiden, därför att hon måste skörda det hon sått, och då kommer hon inte längre att kunna göra så. Man kan inte begära av något levande väsen, att det skall handla utifrån erfarenheter det ännu inte har. Det skulle ju vara detsamma som att begära, att ett barn skall handla som en vuxen människa. Kosmiskt sett finns det många vuxna människor på jorden, som ännu är som barn, men genom kommande inkarnationer kommer också de att bli mer och mer "vuxna", dvs. mer och mer mänskliga i sin tankegång och sitt handlingssätt." (min fetstil)
"Mental kursändring", K 7/97, K 5/86,21/72, 23/58

"Att förlåta sin nästa hans mörka handlingssätt emot oss betyder inte, att vi inte bör skydda oss emot honom. Tvärtom. Men skyddet behöver absolut inte vara av fientlig natur, även om det i vissa situationer måste ske genom maktutövning."
Livets Bog st. 2450

Och:

"Visserligen måste båda parter vara eniga om att förlåta varandra innan kretsloppet kan vara slut, men ett är säkert, våra fiender skall nog komma tillbaka till oss, även om det är möjligt att vederbörande kommer först i en framtida inkarnation. Vi kan inte förlåta förrän han kommer till oss. Men det spelar ingen roll när det blir, om vi redan har förlåtit honom i vårt sinne och sänt honom positiva tankar. Därigenom är vi ju tillmötesgående, liksom fadern var det i liknelsen. Var och en som förföljer oss är i själva verket med fart på väg tillbaka till oss, kretsloppet är bara inte färdigt ännu. Varje förföljelse, även om den inte manifesteras med vapen och våld, är ett utvecklande av den dräpande principen. Och ödeslagen kommer oundgängligen att få förföljaren att sluta. Han kommer förr eller senare att komma till insikt om vad han har förbrutit, kommer att längta efter att göra det gott igen och kommer därför tillbaka. Jag vet att det finns människor som sänder mörka tankar och hat mot mig, men det kan inte hindra mig att tänka kärleksfullt på dem. Jag behöver för den skull inte träffa vederbörande fysiskt. I den inre världen är det underbart, där kan man lära sig att tänka kärleksfullt på dem som inte tycker om en. Det är sådana tankar som gör människans aura ljus, rund och solliknande. Varje jordisk människa har en oval aura, som efter hand blir rundare. Den kan komma i disharmoni och obalans när människor är för högt uppe eller för djupt nere. När inställningen av medvetandet grundar sig på förståelse, förlåtelse och kärlek, kommer harmonin och jämvikten av sig själva." (min fetstil)
"Syndernas förlåtelse" K 2/96, 12/80, 7-8/68, 4/59, samt i "Kosmiska lektioner"

Egna erfarenheter?
Ja, jag har övat många gånger i att förlåta och be om förlåtelse med ord, eller "bara" förlåta i mitt hjärta.
De som har bett om förlåtelse och sedan inte gjort om samma misstag igen kan ju se det som att "kretsloppet med att möta mig" är över.
Men de som inte har bett om förlåtelse är nog tvungna att träffa mig igen, om inte i detta liv, så i något av de kommande! Och omvänt; de som jag inte förlåtit eller är irriterad på ännu kommer tillbaka - om och om igen - tills vi har försonats i kärlek och förståelse.

För att undvika onödiga skugg-repetitioner från mitt förflutna i mina nästa liv har jag ett citat framför mig av Martinus som jag upprepar som ett slags "mantra" när jag av någon anledning någon gång gnisslar tänder mot någon:

"Också du är ett gudomligt väsen, och ett gudomligt väsen är det naturligt att visa kärlek till".
"Livsmodet" Kosmos 9/97, 12/84, 19/71, 12/57

"Att finna sig i allt" innebär för mig att det är inte hur jag "har det" utan hur jag "tar det" som är den djupaste orsaken till inre frid. Vilket inte är så lätt alla gånger, men övning gör mästaren — sägs det.

övandes
Marja

© 2006 Marja Silverfall All Rights Reserved

2757 visningar
© Averbis förlag | Kontakt