Minnen som satt spår

Jag minns när jag som färsk körkortsinnehavare en vinternatt var på väg hem med min väninna. Jag körde. Plötsligt såg vi en räv rusa fram ur diket och jag hade inte en chans att varken bromsa eller väja, för allt hände så fort. Bilen krängde till och vi förstod att den hamnat under framhjulet. Jag minskade farten, chockad, och körde sakta vidare. Väninnan sa: "vi måste vända och se om den blev skadad". "Jamen, vad gör vi då", frågade jag. "Vi får i så fall köra över den igen så att den dör", sade väninnan. "Det gör jag bara inte", sa jag!
Men jag har haft dåligt samvete för den stackars räven, alltsedan den dagen. Jag har aldrig kunnat känna att jag gjorde ett riktigt val den gången.

Nästa gång körde min dåvarande kille och jag också sent på natten på en skogsväg, och han körde på ett rådjur. Han gick ut och tittade och det stackars djuret var så skadat att det inte kunde klara sig ute i skogen. Han fick ta domkraften och slå ihjäl den. Jag satt i bilen och höll för öronen, och led med det stackars djuret.

Tredje gången, som jag råkade ut för ett djurs lidande, var när min katt hade blivit överkörd, utan att jag visste det. 
Jag ropade och ropade och hörde honom svara svagt, men kunde inte hitta honom. På morgonen sa min kille att om de är skadade så brukar de krypa in någonstans och gömma sig. Så han kröp in under yttertrappan och drog fram katten. Han SKREK helt hjärtskärande när han la ner honom på golvet i hallen – han hade blivit påkörd av en bil och brutit ryggraden! 
Det fanns inget att göra, utan jag fick ta det fruktansvärda och obekväma beslutet att tacka ja till att en kompis till min kille, som hade bössa, åkte iväg med katten för att skjuta honom. 
Jag var sjuk av sorg hela den dagen. Men nästa morgon hände något förunderligt. Jag låg i sovrummet och tittade ut genom det öppna fönstret. Helt plötsligt flög en fågel in och satte sig på fönsterbrädan och tittade på mig och sjöng så vackert att jag varken förr eller senare har hört något liknande. Jag fick en omedelbar förnimmelse av att det var min lilla katt Linus, som hälsade till mig att han nu hade det bra och att jag inte skulle vara ledsen mer.

Nu långt senare när jag läst kosmologi så vet jag också att djur inkarnerar ganska snabbt igen. De har inte så lång tillvaro i den andliga världen, enligt Livets Bog, utan de behöver fortsätta sin utveckling på det fysiska planet. 

Men de här händelserna har satt så djupa spår i min själ att jag ber varje gång när jag skall ut och köra bil att jag inte skall orsaka något enda levande väsen någon som helst skada eller död.

Tankar i den bistert kalla vinterkvällen

Marja

995 visningar
© Averbis förlag | Kontakt