Information om ny bok!

ÄNTLIGEN! Anders tankeväckande tredje bok "Monetärdemokrati - Humanitetens ekonomi" är nu utgiven på Averbis Förlag.
Köp den här!

___________________________________________________________________________________________________________________________________________

Kan kvinnor stödja varandra lika bra som männen?

Att män stöttar varandra oftast i både "vått och torrt" är väl allmänt känt. Det kan man se av alla broderskapsloger, kartellbildningar och svågerpolitik som präglar vårt samhälle idag. Ja, så även på många diskussionsforum, eller andra maktpositioner, där männen är i dominans och anser sig ha rätten att "ange tonen" eller "veta bäst". Män är bra på att stödja varandra, åtminstone för stunden, om de anser sig ha en gemensam "fiende", fast försvaret kanske inte alltid är moraliskt försvarbart i alla sammanhang. Det är den maskulina överlevnadsprincipen som gör sig gällande. Mot ett "hot utifrån" håller man ihop, även om man sedan kan fortsätta slåss inbördes igen när "hotet" är eliminerat.

Men kvinnor då? Är vi inte bra på att stödja varandra?

Jag såg i TV för många år sedan en kvinna som åkte runt i Sverige och höll ett föredrag, som hon kallade: "Snåla skator stoppar starka systrar!".
Det var många kvinnor som kom till insikt under hennes föredrag om att man nog hade varit lite "taskig" mot en och annan "syster", som hade hamnat i antingen ledarpositioner, "blåsväder" eller andra sammanhang. 
Det blir ensamt för en kvinna, som vågar lämna "kovärmen" bland sina kvinnliga arbetskamrater och börjar klättra uppåt i hierarkin, har jag hört berättas. Även om hon från början blev påhejad av sina "systrar" att ta en ledarposition, så upptäcker hon plötsligt att hon hamnar utanför gruppgemenskapen och att samtalet tystnar i kafferummet när hon kommer in. Hon blir lätt en "fiende" för hon är kanske tvungen att ta obekväma beslut, som inte ses med blida ögon hos de f.d. arbetskamraterna. Hon hamnar i ett "ingenmansland" eftersom topphierarkin över henne oftast består av män, och där finns ingen gemenskap för där råder ju oftast maktkamp.
Likadant är det för kvinnor som vågar gå i bräschen och öppnar munnen om problem eller på annat sätt uttrycker en "obekväm" åsikt.
Även om det finns kvinnor (och kanske även några män) som tycker som hon, så stöder de inte henne offentligt för att inte blotta sig, för risken finns ju att man därmed hamnar i onåd hos "makten", som ju oftast är av maskulin karaktär.
Jag har aldrig, skam att sägandes, råkat på en enda kvinna som rakryggat har ställt sig upp och försvarat en medsyster som har hamnat i blåsväder eller på annat sätt hade behövt stöd! 
Det är fortfarande den starka feminina principen i kvinnan som hellre vill behaga och vara till lags som dominerar och rädslan är stor att man kan hamna utanför "gunsten" hos — oftast — de manliga "auktoriteterna". Man vill ju inte bli kallad för "radikalfeminist" eller "rödstrumpa" eller annat nedsättande. (Fast idag anses det ju vara modernt att vara feminist, gubevars! )

Nej, kvinnor är inte bra på att stödja en "stark syster". Och eftersom män inte heller är bra på att komma oss till undsättning, så är den "starka" kvinnans position ganska ensam. Men det positiva är ju att det ger "forcerad utveckling", enligt Martinus, och man träder snabbare ut ur flockmedvetandet om man följer sitt samvete och blir ett självständigt väsen. Och det leder ju mot Ljuset!

Hur gör då män?
Om fienden är utifrån kommande och "okänd" för gruppen går även de annars sinsemellan inbördes stridande männen ihop och försvarar något/någon de har egenintressen i eller för.
Om det finns en "hotbild" för den maskulina gruppen går man "man ur huse" och försvarar t.o.m. något som man till vardags kanske ifrågasätter och strider sinsemellan om.
Men när "fienden" sedan är eliminerad, så kan de inbördes striderna i gruppen återigen fortsätta. Så har det varit sedan urminnes tider då "ensam inte alltid var stark" i kampen mot fientliga stammar och andra hotbilder. Man jagade också i grupp för sin brödföda, men kunde senare strida inbördes om maktpositioner och kvinnor i flocken. 

Om man idag t.ex. på en arbetsplats, eller någon annanstans, anser att en kvinna kommer med förslag eller åsikter som inte accepteras av männen, händer det att dessa ställer sig mangrant upp och försvarar sina ställningar (finns undantag). Och när man har fått bort orosmomentet återgår man kanske till sina "inbördeskrig" igen.

Så gör inte kvinnor, de ställer sig oftast på den starkaste mannens sida, och hoppas att på det sättet, medvetet eller omedvetet, vinna hans gunst för då är hennes lycka gjord. Hon blir en "favorit" och kan räkna med hans beskydd, så länge som hon kan behaga och beundra honom. MEN, som många kvinnor ännu inte upptäckt, det sker bara så länge hon behagar och håller med honom. Minsta tecken på det motsatta åker hon ut i "kylan"
Och i den kylan vistas många kvinnor idag, som vågar komma med avvikande åsikter om något som uppfattas som ett hot av de maskulina männen. En av dessa hotade kvinnor såg jag som gäst hos Stina i TV1; Ayaan Hirsi Ali. 
Som 18-åring lovades hon bort till en släkting men bröt med familjen och flydde till Holland där hon fick politisk asyl. Efter arbete som tolk på bland annat flera abortkliniker och kvinnohus och studier i statskunskap, valdes hon 2003 in i det holländska parlamentet.
Ayaan Hirsi Ali har vid flera tillfällen blivit dödshotad av muslimska fundamentalister sedan hon tillsammans med Theo van Gogh gjorde filmen "Underkastelse", om kvinnoförtryck inom islam. Theo van Gogh blev mördad för sin åsikt och medverkan i filmen. 
Sedan dess har Ayaan levt under dödshot. De ämnen som tas upp i filmen är bland annat förbudet mot att ha sex utanför äktenskapet, kvinnomisshandel, kvinnans totala beroende av mannen, dvs. att hon inte ens får gå ut utan en man som sällskap och att kvinnor måste skyla sina kroppar. Problematiska ämnen för män som fortfarande anser kvinnan vara hans ägodel. 
Jag undrar i mitt stilla sinne om hon någonsin träffat på någon kvinna i sin nära omgivning, som ställt sig upp och försvarat hennes åsikter? Tror jag knappast. Det krävs oräddhet och hög moral, om man skall våga gå med pionjärerna. Som kvinnlig pionjär får man räkna med att man blir ensam. Man hamnar m.a.o. utanför "kovärmen" hos båda könen.

Här i Norden får en tjej gå ut utan en man. Men möter hon en man och är lite för lättklädd och han inte kan behärska sin lust att "ta" henne, får hon fortfarande skylla sig själv och anses vara orsaken till sitt öde själv. Hon anses ju ha provocerat honom till detta övergrepp med sin utmanande klädsel. Vi har fortfarande en hel del kvar att arbeta med - även inom den s.k. kristendomen. 

Marja

© 2007 Marja Silverfall All Rights Reserved

Inlägg flyttat från: http://silverfall.se/frid/tredje-testamentet-blogg.php?msgID=90

Prenumerera på nyheter via RSS

Om du vill prenumerera på senast gjorda uppdateringar kan du klicka på denna ikon  längst ner på någon av nedanstående sidor. Du skapar då en prenumeration på respektive ämne i portalen.

Blogg   Alla artiklar   Video   Bandföredrag   Vegetariskt   Hälsa & skönhet   Exempel från Outlook hur det fungerar >>