Reflexioner om periodiska systemet

Författare: 
Gunnar Carlsson

När tiden är mogen kommer kunskapen, uppfinningen, förändringen eller vad det nu kan vara. Det kan gälla uppträdandet av världsåterlösare, då högre utvecklade väsen inkarnerar här på jorden för att ge mänskligheten impulser till den vidare utvecklingen. Ibland – när tiden är mogen – verkar det också som om impulser från den andliga sidan stimulerar många av oss vanliga människor att studera och forska inom ett visst gebit så att en viss upptäckt eller uppfinning ser dagens ljus – ofta från flera håll samtidigt. Telefonen och periodiska systemet är exempel på detta.

Den snabba utvecklingen av kemin under 1800-talet medförde att fler och fler forskare började försöka inordna de kända grundämnena i något slags system och 1869 lyckades ryssen Mendelejev och strax därefter tysken Meyer konstruera en tabell över kända ämnen som också visade var hittills okända ämnen skulle placeras. Man fann att alla ämnen kunde inordnas i sju perioder, de horisontella raderna i tabellen. Varje period innehåller ämnen med liknande atommassor men olika kemiska egenskaper. Ämnen med liknande egenskaper grupperades i arton grupper (de vertikala kolumnerna) och orsaken till att de i allmänhet reagerar likartat kemiskt och fysikaliskt anses vara konfigurationen hos de yttersta elektronskalen på atomerna. Den gängse uppfattningen är att varje ämne strävar efter att få åtta elektroner i sitt yttersta elektronskal (med undantag för helium med bara ett elektronskal, som är ”mättat” med två elektroner). Vad ligger bakom denna strävan? Är det en funktion av tillfälligheternas spel eller viljeyttringar från levande väsen (atomerna betraktas då som livsenheter)?  Ädelgaserna har fullt yttre elektronskal och är därför obenägna att reagera med andra ämnen. Ämnen med sju elektroner ytterst är normalt mycket reaktiva, de behöver ju bara få tag på en elektron för att bli mättade; detsamma gäller ämnen i grupp ett, de behöver bara avge en elektron i ytterskalet för att skalet innanför skall bli fullt. Kol, som har fyra elektroner ytterst kunde ju tyckas vara inaktivt – det behövs ju att det antingen blir av med eller får tag på fyra elektroner för att få ytterskalet fyllt. Här har man löst problemet med att två atomer ”delar” de fyra yttre elektronerna med varandra och på så vis kan de anses ha ett fyllt elektronskal gemensamt. Det enklaste grundämnet, väte, bildar med alkalimetallerna grupp ett. De vanligaste metallerna finns inom grupperna sex till tolv, kol och kisel hör till grupp fjorton, kväve till nummer femton, syre till nummer sexton, halogenerna (bl.a. fluor och klor) till nummer 17 och ädelgaserna till nummer arton.

Samtliga grundämnen kan betraktas som oorganiska när de förekommer var för sig. I förening med andra grundämnen kan föreningarna ibland kallas organiska, detta gäller särskilt kolföreningar, som uppträder i växter och djur. Den snabba utvecklingen av syntetisk organisk kemi har medfört att man nu för enkelhetens skull ofta benämner alla kolföreningar för organiska. De behöver alltså inte nödvändigtvis vara knutna till ett organ eller en organism.

Martinus skriver i boken ”Bisättning” kapitel 66 om organisk materia ”…vilken åter i dagligt tal är detsamma som ”vegetabiliska” och ”animaliska” ämnen, såsom ”blod”, ”kött”, ”muskeltrådar”, ”slem” och ”safter”. Utmärkande för den organiska materian är att den har så låg vibrationsnivå att den kan utgöra underlag för livsupplevelse på det fysiska planet, en följd av att tyngd- och köldenergierna och i viss utsträckning instinktenergin dominerar materian ifråga. Mineralriket, den oorganiska världen, har en helt annan vibrationsnivå på grund av att det innehåller företrädesvis tyngd-, minnes och intuitionsenergier, vilket medför att vibrationsnivån blir så hög att den omöjliggör dagsmedveten livsupplevelse på det fysiska planet.
Fysisk materia, d.v.s. grundämnena, utgör tillsammans med ställförflyttningen, tiden, rummet och förvandlingen Martinus s.k. rörelsearter. Dessa i sin tur är upplevelsen av hur levande väsen laborerar med energioceanen. När det gäller materian befinner denna sig på så långt avstånd från jagets fokuseringspunkt på det fysiska planet att energi- eller rörelsekombinationerna befinner sig i periferin av förnimmelseområdet och materien kan därför inte urskiljas i sina enskilda beståndsdelar (levande väsen) utan framstår som en ”massa”, vars egenskaper är beroende av de enskilda individernas (atomernas) agerande. Massan är att betrakta som inkarnerade individer, tillhörande elementarpartikelspiralvarvet (allt ifrån fotoner till makromolekyler, alltså många ”mellanspiralvarv”). Dessa levande väsen är när det gäller ren mineralmateria hemmahörande i salighetsriket och extasenergier från deras minnesvärld ger i den yttre (fysiska) världen som automatfunktion de energikombinationer, som vi upplever som materia. Först sker detta som ”kristallbildningar” (ej kristaller i vår betydelse, som ju byggs upp av atomer) i rådande yttre, fysiska, energitillstånd från elementarpartikelns underliggande spiralvarv, materia som ur vår synvinkel är rent psykisk eller elektromagnetisk.  Så småningom lär sig atomindividerna att bemästra ”kristallbildningarna” till fulländning och mer och mer ”flytta över” en del av sitt dagsmedvetande på det fysiska planet i form av aningsmedvetande; ”kristallerna” har blivit växter. Under den fortsatta utvecklingen knyts dagsmedvetandet mer och mer över till den fysiska manifestationen: växten blir ett djur.

Denna utveckling kan jämföras med vår egen mellankosmiska vandring när vi från salighetsriket börjar söka oss till den fysiska världen. Först sker detta som ren automatfunktion när ”överskottsenergier” efter extasupplevelser på det psykiska planet resulterar i kristallbildningar i mikrokosmisk materia på det fysiska planet. När vi mer och mer lärt oss behärska kristallbildningen på grund av längtansenergiernas (företrädesvis minnes-, intuitions- och instinktenergi) verkningar och efterhand lärt oss ökad tilldragning av köldenergi börjar vi bli växter med aningsmedvetande på det fysiska planet.
Energimässigt sker denna utveckling eller snarare inveckling i materian genom att den högvibrerande rena mineralmaterian med huvudsakligen minnes-, intuitions- och tyngdenergi genom de levande väsendenas agerande mer och mer ersätts med inslag av köldenergi, vilket leder till en lägre vibrationsnivå hos ämnet ifråga. Mineralmaterian ”binds” med hjälp av köldenergi till lågvibrerande organisk materia, vars grövsta vibrationer återfinns i djurriket. I och med jordmänniskornas ökade tilldragning av den relativt högvibrerande intelligensenergin börjar en utveckling mot organismbildning med högre vibrationsnivå.

Hur stämmer detta med det periodiska systemet? Enligt den materialistiska vetenskapen kan uppbyggnaden av de olika atomerna i huvudsak förklaras som en effekt av samverkan mellan de grundläggande fyra krafterna i universum: elektromagnetism, den svaga och starka kärnkraften samt gravitationen. Dessa är helt att betrakta som resultatet av rent slumpmässiga processer vars agerande i energioceanen lett till en ”grundämnenas evolution” från det enklaste till det mest komplicerade. Vi kan jämföra denna utveckling med vad som skett inom det Martinus kallar cellspiralen. Enkla celler utan cellkärna (prokaryoter), som bakterier och blågröna alger, blir under utvecklingens gång mer och mer komplicerade, får en avgränsad cellkärna (eukaryoter), blir större och mer funktionella och kan samverka på ett differentierat och specialiserat sätt. Liknande jämförelser kan göras med vad som skett och sker inom organismspiralen (och övriga spiraler!). Enligt materialisterna och evolutionsforskarna tror man sig kunna förklara dessa utvecklingar som slumpens skördar, någon ändamålsenlighet är det inte tal om. ”Samspelet” mellan slumpen, de fyra grundläggande krafterna i tillvaron (funktioner av slumpen!) och följdverkningar av detta samspel i världsalltets energiomsättningar som exempelvis radioaktivitet, mutationer och hjärnan, som tror sig förstå det hela, åtminstone i stort, har gett till resultat vår nuvarande syn på världsalltet.

Enligt Martinus existerar det inte någon slump – allt är planmässigt, allt är resultat av levande väsens agerande. Materialisternas fyra grundläggande krafter är viljeyttringar från väsen inom mikro- mellan- och makrokosmos, antingen det gäller automatfunktioner eller dagsmedvetet handlande. Hur skall vi med utgångspunkt från detta kunna förklara periodiska systemet?
Vi börjar med en ”mineralisk” väteatom. Från sin plats i minnesriket (inre värld) sänder den blivande (väsendet är ju fortfarande kvar i det föregående spiralvarvet i underliggande kosmiska oktav) väteindividen överskottsenergier ut i den yttre världen, som ur vår synvinkel är psykisk eller elektromagnetisk men som för väteatomen är fysisk, närmast motsvarande solsystem, klot och celler i vår underliggande kosmiska oktav. Överskottsenergierna orsakar kristallbildningar som motsvarar väteatomens fysiska kropp, den första förnimbara fysiska materian för oss (när tillräckligt många bildats). Annorlunda uttryckt: väteatomernas överskottsenergier, i första hand minnes-, intuitions- och tyngdenergi, reagerar med speciella energitillstånd i den ”yttre” världen och etablerar tyngd – köldenergikombinationer genom inverkan av instinktenergin (det döende kosmiska medvetandet från tidigare spiralvarv). Detta motsvaras i vårt spiralvarv av att organväsen från minnesriket sänder ut överskottsenergier som orsakar kristallbildningar (förtätningar) i den yttre världen av atomer och molekyler, helt instinktmässigt.

Väteindividernas (från minnesriket) laborerande med kristallbildningar i den yttre världen skapar så småningom en förmåga att konstruera mer och mer komplicerade kristaller, d.v.s. de fysiska manifestationerna blir i motsvarande grad mer komplicerade, väteatomerna har utvecklats till mer komplicerade atomer. Hela denna utveckling regleras av instinktenergin vars agerande ju är en frukt av väsendets planering i intelligensriket i föregående spiral, en planering som skall möjliggöra för väsendet att kunna påbörja en inveckling i materian från salighetsriket när den tiden är mogen. Det är alltså kosmiskt medvetna väsens planering för sin egen framtida livsupplevelse som ligger bakom de hårfina lagarna som styr i mineralriket.
Väteatomens fysiska livslängd torde röra sig om tusendelar av en sekund men de energitillstånd i väteindividens yttre miljö som möjliggör laborerandet med kristallbildningar kan verka beständiga – de ställs ju till förfogande av makrokosmiska väsen med en helt annan tidsskala än atomens.

När väteindividen inkarnerat ett antal gånger som väteatom och successivt utvecklat nya förmågor, talangkärnor, att laborera med i den yttre världen utvecklas den till en mer komplicerad atom, i första instans till en heliumatom inom period ett.
Vad händer när den mineraliska väteatomen blir växt och sedan djur? När väteatomen inkarnerat som mineralindivid ett stort antal gånger får den förmåga att börja ana omvärlden. Den lever fortfarande med sitt dagsmedvetande i sin psykiska, inre värld men börjar få impulser från den fysiska världen i form av aningar, något som förstärker dess längtan efter fysisk upplevelse. Med sin energiomsättning söker den starkare och starkare anknytning till den yttre världen och efter åtskilliga inkarnationer som växt har den utvecklat sinnesorgan för direkt upplevelse i den fysiska världen – den har blivit ett djur.

Hur skiljer sig då en mineralisk väteatom från en djurväteatom ur vår synvinkel? Förutsättningen för att en väteindivid skall kunna inkarnera fysiskt är ju att det finns lämpliga energikombinationer i den yttre världen, som möjliggör ”mineralisk” inkarnation. Sådana energikombinationer innehåller mycket av intuitions-, minnes- och tyngdenergi som vid reaktion med extasenergierna från det diskarnerade väteväsendet och på grund av instinktenergins förmåga att dra till sig köldenergi skapar förutsättningen för inkarnation. Efter flera mineralinkarnationer och därmed bättre förmåga att handskas med i första hand köldenergi får väteindividen möjlighet att inkarnera i energitillstånd, som råder i en ur dess synvinkel mera långsamvibrerande energikombination, en växt. Vid ytterligare utveckling att laborera med ”tröga” energikombinationer kommer väsendet att få förmåga att inkarnera i djur, där tyngd-, köld- och instinktenergierna dominerar, de ”grövsta” grundenergierna.
Man kan betrakta det ovanstående ur en annan synvinkel. När jag som djur lärt mig bygga en kropp av organisk, lågvibrerande materia, kan jag inte direkt livnära mig på rent oorganiskt material. Mina och mineralmaterians vibrationsnivåer är alltför olika, det kan inte via resonans- och interferensfenomen ske något energiutbyte. Mina energitillstånd ligger på en sådan nivå att mineraliska väteatomer inte kan inkarnera. När jag däremot äter växter är vibrationsgapet mellan mig och växten så avpassat att energiutbyte kan äga rum, d.v.s att växtväteindivider kan inkarnera i mina energitillstånd. Detsamma kan i viss utsträckning sägas om animalisk föda så länge jag har kvar ”djuriska” vibrationer. Jordmänniskornas vibrationsnivåer är emellertid stadda i snabb förändring på grund av den forcerade utveckling vi befinner oss i, inte minst på grund av höjning av intelligensnivån. Som jag förstår det har de flesta människor vuxit från de energitillstånd som råder i det egentliga djurriket, djurkött är därför olämpligt som föda.

Nu kan man ju ställa sig frågan om det inte är samma väteindivider jag får i mig när jag äter vegetabiliskt som animaliskt fett, de kemiska formlerna är ju lika. Jag anser inte det. De väteatomindivider som inkarnerar ständigt och jämt på sina respektive platser i fettet, liksom syre- och kolatomindividerna, byts alltså ut tusentals gånger kanske under passagen genom matspjälkningssystemet. För varje inkarnation blir fettet alltså mer och mer anpassat till de vibrationsnivåer, som råder i min organism, samtidigt som fettet bryts ner till allt mindre molekyler för att så småningom som B-livsenheter tas upp som näring.

Är det då skillnad på att bränna ett vegetariskt och ett animaliskt ljus? Svaret måste bli ja! Det vegetariska ljuset är uppbyggt av molekyler som tillhör växtriket, de har inget dagsmedvetande på det fysiska planet; de inkarnerar ståndigt och jämt i de energitillstånd, som växter en gång ställt till förfogande. Annorlunda förhåller det sig med det animaliska ljuset. Här är det molekyler med dagsmedvetande på det fysiska planet, som kan inkarnera. De kan alltså uppleva smärta och lidande i sin organism.

Hur kan då högvibrerande mineraliska atomer gå samman och bilda lågvibrerande organiska molekyler? För att förstå detta måste vi inse att tidsskalan är helt annorlunda inom elementarpartikelspiralen än hos oss. När en molekyl byggs upp, oftast som automatfunktioner från levande väsen, är det inte samma atom som inkarnerar i början av molekylbyggandet, som senare under uppbyggnaden. De energitillstånd, som medger inkarnation av en viss atom, skiftar ständigt, vilket innebär att det är olika atomer som får möjlighet att inkarnera i molekylen under dess utveckling.

När de enskilda mineraliska atomerna under utvecklingens gång mer och mer behärskar tilldragning av köldenergi innebär detta att ämnets vibrationer ”kyls ner”, blir långsammare. Samtidigt kan de ”spärra” vägen för varandra, vilket alltsammans medför att vibrationsnivån blir lägre och därmed enklare för sinnesorganen (organisk materia) att reagera med och ge underlag för fysisk upplevelse. Denna är ju helt och hållet betingad av att ett väsen utvecklat fysiska sinnesorgan för att möjliggöra fysisk upplevelse. Utan fysiska sinnesorgan ingen fysisk upplevelse – däremot psykisk i den mån vederbörande utvecklat psykiska sinnesorgan.
Vad är då ett ämne? Ja, det är i varje fall inte det vi registrerar det som! Synen (i vidsträckt bemärkelse) av ett ting är något helt annat än tinget i sig. Martinus kallar ämnena: ”organiserade reaktionskombinationer av rörelse”.

Att de är organiserade innebär att något eller rättare någon viljemässigt (dagsmedvetet eller som automatfunktion) ligger bakom skeendena. Allt förnimbart i tillvaron utgöres av de sex  grundenergierna i olika kombinationer, som ständigt är under förändring (reagerar med andra kombinationer). Rörelse slutligen är livets förnämsta kännetecken och kan upplevas som ställförflyttning, tid, rum, förändring eller materia!
Upplevelsen i sig betingas av att jaget och dess energier reagerar med omvärldens energier. Resultatet av dessa reaktioner går som en energivåg via den fysiska hjärnan till någon av jagets psykiska kroppar för vidare befordran till jagets övermedvetande, där nya reaktioner med bl.a. erfarenhetskartoteket och de kosmiska skapelseprinciperna  ger impulser som går till jaget, uppleves av detta och vänder tillbaka till fenomenvärlden. X3 till X2 till X1 (upplevelse) till X2 till X3.

Sammanfattning
Periodiska systemet är ett resultat av levande väsens (på atomnivå) agerande i energioceanen.
Inom atomspiralen (jag använder detta ord i stället för elementarpartikelspiralen eftersom elementarpartiklar i vidsträckt betydelse omfattar många mellanspiraler) sker utvecklingsbanor, analoga med vad som sker i andra spiraler. Detta betyder att vi kan se enkla former av energikombinationer som utvecklas till alltmer komplicerade.

Denna utveckling möjliggörs tack vare att väsendet kan reinkarnera fysiskt gång på gång och därigenom bygga mer och mer komplicerade ”kroppar”. Man kan tänka sig att en väteatom efter att ha lärt sig kristallbildning till fulländning börjar ana omvärlden genom sin kristallkropp och därigenom bli en väteatomväxt med förmåga att inkarnera i organisk materia. Men varför sju perioder i periodiska systemet? För att förstå detta måste vi göra klart för oss att de bakomliggande jagen (X1) med sina evighetskroppar (X2) hör hemma i minnesriket för galaxväsen i vår underliggande kosmiska oktav. Från sin ”inre” värld sänder de ut extasenergier, som ju är mer eller mindre olika för olika individer. Reaktionerna som därvid äger rum med den ”yttre” världens energier är inte slumpmässiga – de är noggrant planlagda i intelligensriket av respektive väsen och uppvisar därför en hårfin logik och ändamålsenlighet med tanke på att möjliggöra väsendets anknytning till den ”yttre”, fysiska världen. Vi kan då tänka oss att det finns sju principiellt olika galaxtyper i vår underliggande kosmiska oktav, som när de skall börja sin anknytning till fysisk värld i närmast högre oktav skapar sju olika typer av universaindivider i sin kosmiska oktav, universaindivider, som i vår oktav betraktas som elementarpartiklar.

Det första ämnet i varje period skulle då utgöra det första resultatet av extasenergiernas reaktioner med omvärldsenergierna. Detta leder till sju olika utvecklingsbanor, som startar med grundämne ett och avslutas med grundämne med ädelgasstruktur inom respektive utvecklingsbana. Exempelvis period tre som startar med natrium och slutar med argon. Vi kan jämföra ovanstående med vad som händer i vår spiral. När vi som organväsen i minnesriket börjar vår anknytning till den fysiska världen sker detta som kristallbildningar. Principiellt kan vi tänka oss sex olika typer av organväsen, var och en med viss dominans av en grundenergi. Detta skulle innebära att vi borde kunna urskilja sex olika kristallsystem, vilket också är fallet. Dessa kan i sin tur ge upphov till 32 kristallklasser, analoga med de 92 naturliga grundämnena. Men det finns ju 7 perioder! Detta kan diskuteras. Period ett är i mångt och mycket avvikande från de övriga och kan ur några synvinklar slås samman med period 2. Resultat; sex perioder. En annan förklaring till att vi får sju perioder kan vara att grundenergierna ger upphov till de sex ”normala” perioderna och den avvikande perioden, den första, skulle vara en funktion av moderenergins (evighetskroppens) inverkan. I så fall borde vi ha en sjunde, något avvikande kristallsystem, vilket vi också har! I ovanstående resonemang har jag ”pressat” homologierna men principiellt är det inte helt osannolikt. Men har inte minnesrikets väsen samma energikombinationer i stort och sänder alltså ut överskottsenergier av likartat slag, d.v.s. minnes-, intuitions- och instinktenergi? Ja, detta är i viss mån riktigt men det som i första hand orsakar extasenergierna är när minnesväsendet tänker på upplevelser i djurriket, med dominerande tyngdenergi. Extasenergierna innehåller således mycket tyngdenergi och genom instinktenergin stimuleras än mer talangkärnorna för tyngdenergi, vars medverkan är nödvändig för materiebildning.

Men vem ställer nödvändiga energisammansättningar till väsendets förfogande? Varje väsen upplever att det ”över” sig har ett makrokosmos och ”under” sig ett mikrokosmos och att det självt lever i ett mellankosmos. Makrokosmiska väsen ställer sådana energikombinationer till mitt förfogande som gör att jag kan leva, mikrokosmiska väsen kan av mig användas för uppbyggnad och vidmakthållande av min organism och mellankosmiska väsen (naturen och vi) ger mig möjligheter till en ständigt förnyad livsupplevelse och utvecklingsmöjligheter, som i slutändan innebär att allt är mycket gott.

Kompletterade förklaringar
Det dunkelt skrivna det dunkelt tänkta – något som säkert gäller en del av det ovanstående.
Om varje period skulle omfatta en utvecklingsbana från en individs mineraliska tillstånd till de sista fysiska manifestationerna som ”riktig människa” borde det finnas många fler övergångsformer än de vi finner i det periodiska systemet. (När väsendet blivit helt andligt är det otillgängligt för fysisk upplevelse). En möjlig förklaring kan vara att vi inte kan studera de enskilda atomerna, vi ser bara reaktionsnormer från ett väldigt stort antal. Vad vet vi om variationen hos de enskilda atomerna? Om vi ser på vårt eget organismspiralvarv så finner vi en nästan oändlig mängd arter, som alla innehåller högst varierande individer. Studerar vi klotspiralvarvet blir det svårare att finna denna mångfald, detsamma kanske gäller solsystemspiralvarvet, även om antalet ”individualiteter” är lika, hur underligt det än kan synas. Perspektivprincipen och brist på kosmisk överblick försvårar för oss. Man kan troligen inte hårddra likheterna mellan spiralvarven även om principerna är lika. Vi skulle kunna gå så långt som att säga att det i organismspiralen bara finns tre principiellt olika grupper: kristaller, prokaryoter och eukaryoter. En annan uppdelning hade visat sju grupper: kristaller, alger, svampar, mossor, ormbunksväxter, fröväxter och djur. Med andra normer kan man i princip få hur många grupper som helst.

Måste en väteatom på mineralstadiet skilja sig från hur den ser ut på djurstadiet? Ja, jämför man med förhållandena i organismspiralvaret så är det självklart. Mitt jags fysiska manifestationskropp är ju helt annorlunda som kristall jämfört med mig som djur och reaktionerna gentemot omvärldsenergierna helt olika. Detta borde betyda att väteatomens kristallkropp är helt olik dess djurkropp och dess reaktionsförmåga gentemot omgivningen  förändras under utvecklingens gång från mineral- till djurindivid. Detta tycks ju strida mot vad vi upplever vid experiment i laboratoriet. Innan vi går vidare måste vi göra klart för oss att hela vår yttre värld är något helt annat än vad vi föreställer oss den. Atomer, jordklot , medväsen, ja, allt upplevbart är helt och hållet något som finns inom oss, i vårt medvetande. Utanför oss finns en oändlig energiocean under ständig omvandling och det är reaktioner mellan olika energikombinationer (skapade av de olika jagen) som ger underlag för upplevelsen av den yttre världen, som alltså är något annat än de begrepp som jag skapar i medvetandet av denna yttre värld. Som exempel kan jag ta min fysiska kropp. Ser jag på denna som helhet kan jag påstå att den har en livslängd på åttio år. Samtidigt vet jag att flertalet celler i den byts ut under loppet av några månader Går jag längre ned i spiralvarven, via mellanspiraler, finner jag att de elementarpartiklar, som bygger upp min fysiska kropp i de av mig skapade energitillstånden, byts ut eller reinkarnerar kanske tusentals gånger pr sekund. Fysiskt sett förnyar jag min kropp ständigt och jämt medan den av mina viljeenergier skapade energikombinationen vidmakthålls mer eller mindre intakt under min fysiska kropps liv. När vi studerar materian har vi alltså kommit till periferin av vårt förnimmelseområde och vår analys blir i motsvarande grad bristfällig, vi har kommit till gränsen för ”Guds korrespondens” med oss (jfr symbol 40, ”Korsets tecken”).

De begrepp vi byggt upp om atomernas värld behöver alltså inte spegla den fysiska verkligheten, de indikerar snarare våra tolkningar av skeenden på elementarpartikelnivån. Eftersom tiden här ur vår synvinkel är svindlande kort och en individ genomlöper ett helt spiralvarv inom loppet av kanske någon sekund, blir det inte de enskilda individerna vi studerar utan tillståndsförändringar, vilka är underkastade de lagar och principer, som gäller för ett spiralvarv, d.v.s. jagens begärsutlösningars reaktioner med de kosmiska skapelseprinciperna.

Vi har då i varje spiralvarv en individ, som först inkarnerar gång på gång i mineraliska manifestationer, vilket möjliggörs p.g.a. att ett makroväsen ställt lämpliga energikombinationer till förfogande. Så småningom lär sig individen att inkarnera i mer vegetabiliska energitillstånd för att senare kunna inkarnera i animaliska energikombinationer. För att kunna genomföra denna utveckling måste individen förändras energimässigt, främst genom att mera behärska och dra till sig köldenergi, vilket betyder att dess interaktion med omvärlden förändras. Individens kristallmanifestation blir helt olik dess djurkropp. Att vi betraktar väteatomen som likartad genom hela spiralvarvets fysiska del måste alltså bero på vår oförmåga att analysera det verkliga skeendet på atomnivån. Vad vi upplever vid vårt experimenterande är alltså de olika jagens laborerande med energioceanen och de energiomsättningar som då kan registreras ger upphov till begreppsbildningar, som bl.a. leder till konstruktionen av det periodiska systemet. Att det utvecklas olika typer av atomer är inte märkvärdigare än att det i organismspiralvarvet utvecklas olika arter. Allt upplevbart är egentligen olika energikombinationer (tillstånd) i energikombinationer, skapade av levande väsen under ständig omvandling.