Information om ny bok!

ÄNTLIGEN! Anders tankeväckande tredje bok "Monetärdemokrati - Humanitetens ekonomi" är nu utgiven på Averbis Förlag.
Köp den här!

___________________________________________________________________________________________________________________________________________

ENERGIUTVINNING

Författare: 
Gunnar Carlsson

ETT FÖRSÖK ATT SKAPA DET TEORETISKA
UNDERLAGET FÖR UTVINNANDE AV S.K. ”FRI”
ENERGI MED UTGÅNGSPUNKT FRÅN DEN DANSKE
MYSTIKERN OCH FILOSOFEN MARTINUS SKRIFTER.

Boken kan ses som ett komplement till och en vidareutveckling av min bok    ”Människans energiförsörjning”: www.smashwords.com/view/books/139587.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Martinus har i Tredje testamentet bl.a. förklarat vad energi egentligen är. På grundval av hans analyser inom detta område skall jag här söka finna former för energiutvinning som gynnar helheten. Jag kan i vissa avseenden ha misstolkat Martinus analyser vilket jag i så fall beklagar.

Förutsättningar
Allt upplevbart är energitillstånd under ständig förvandling.
Förvandlingen kan gå snabbare eller långsammare och ger därigenom underlag för upplevelse av tid, rum, förvandling, materia samt det vi kan kalla stamförflyttning (upplevelse av att olika energikombinationer rör sig i förhållande till varandra).  Ur en synvinkel är allt vi upplever hastighetsbegrepp.  
Det upplevande, jaget, är ett ”något som är”, som är energitillståndens skapare och upplevare och sålunda ”utanför” energi- eller rörelseoceanens domäner. Detta jag är alltså stillhet, evigt och oändligt oföränderlig i förhållande till energioceanen, även den evig och oändlig men föränderlig.
Alla energitillstånd innehåller sex olika grundenergier i olika proportioner med olika ”styrka” eller genomträngningsförmåga: instinkt (20), tyngd eller explosion(40), känsla eller köld (60), intelligens (80), intuition (120) samt minne (100). Siffrorna inom parentes anger grundenergiernas ”relativa” styrka. Moderenergien (420) är förmedlande länk mellan jaget och grundenergierna.
Att uppleva sig som ett levande väsen fordrar energi- eller rörelse. Detta i sin tur fordrar att det finns något som kan röras samt att det dessutom existerar något som sätter igång rörelsen.
All rörelse eller energiomsättning fordrar kraftutlösning. Denna dirigeras av makro-, mellan- eller mikrokosmiska väsens viljeagerande. Viljan är jagets laborerande med tyngd- och känsloenergierna med hjälp av de intellektuella intelligens-, intuitions-, minnes- och i vissa fall instinktenergierna. Kraften utlöses när balansen mellan tyngd- och känsloenergierna rubbas.
De av viljan skapade tyngd-känsloetableringarna upplevs som ämnen med inbyggd spänning (tyngd- och känsloenergierna är ju konträra).
All rörelse i världsalltet är alltså levande väsens tillkännagivande.
Jaget är det enda reella i tillvaron. Men jagets skaparförmåga frambringar primärt den ur vår synvinkel elektromagnetiska eller psykiska eller andliga världen (synonymer). Fysisk värld skapas när ett levande väsen utvecklar s.k. fysiska sinnesorgan, även dessa av elektromagnetisk karaktär. Reaktionerna mellan sinnesorganen och omvärldsenergierna ger jaget en föreställning om fysiska materier, som alltså är illusoriska men väl så realistiska för de väsen som bundit sin upplevelse via de fysiska sinnena.
Kosmiska skapelseprinciper medför att väsendet utvecklas i spiralkretslopp. Varje sådant omfattar olika energitillstånd: mineral, växt, djur, ”riktig människa”, intelligensvarelse, intuitionsväsen samt minnesindivid, vars yttre ”värld” är mineralriket. Vi befinner oss i övergången mellan djur (tyngdenergidominerat) och riktig människa (känslodominerat). Inom ”vår” kosmiska oktav finns i princip åtta spiralkretslopp: elementarpartikelns, cellens, organets, organismens, klotets, solsystemsindividens, galaxens samt universumindividens, som utgör elementarpartikel i närmast överliggande kosmiska oktav. Inom varje spiralkretslopp finns väsen från samtliga medvetandekategorier (utvecklingsnivåer). Mellan ovan angivna huvudspiraler finns s.k. mellanspiraler, exempelvis atom- eller molekylspiralerna.
Från den plats i spiralkretsloppet där vi som ”jordmänniskor” befinner oss går gränsen för vårt fysiska förnimmande nedåt vid elementarpartikeln. Allt ”nedanför” (i underliggande kosmiska oktav) är för oss elektromagnetism, psyke eller ande. Uppåt begränsas vårt synfält av universumindividen, som alltså är en elementarpartikel i överliggande kosmiska oktav. Det finns således inte kosmiskt sett en bestämd gräns mellan psykiskt och fysiskt. För jordklotets vidkommande torde en sådan gräns ligga vid cellplanet hos oss. Enklare kemiska sammansättningar som exempelvis vatten kan därför tänkas vara rent andliga för jordklotet.
Eftersom allt ur en synvinkel är hastighetsbegrepp (grader av hastighet) så representerar en elementarpartikel som exempelvis fotonen det med mänskliga fysiska sinnen snabbast förnimmbara fenomenet, d.v.s. hastigheten på förloppet födelse till död för fotonen blir i jämförelse med andra fysiskt upplevbara hastigheter ljushastigheten, c. Förutsättningen för att fotoner skall kunna inkarnera fysiskt är att något annat väsen ställer sådana energitillstånd till förfogande i vilka de kan inkarnera. Resonemanget här avser vad som sker på det primärt psykiska planet där fotonens energikombinations förändringshastighet vid reaktion med vår syn ger oss den fysiskt beräkningsbara hastigheten c vid jämförelse med andra mer iakttagbara förvandlingshastigheter. Annorlunda uttryckt: fotonen skapar på det fysiska planet en energikombination. Denna förändras med en viss hastighet (har en naturlig livslängd). När denna energikombination (flera fordras) reagerar med våra ögon får vi en upplevelse av något, som vi kallar fotoner, vars livslängd är den för våra sinnesorgan kortast upplevbara. Detta betyder att vi (när vi helt binder oss i fysisk upplevelse) anser att förändringshastigheten är den med mänskliga sinnen högsta tänkbara. Allt som förändras snabbare är med materialistiska mått mätt otänkbart! Motsvarande resonemang för cellens vidkommande, d.v.s. hastigheten på förloppet födelse till död mäter vi normalt inte i meter pr sekund utan i ålder, ett tidsbegrepp. Men vad är tid? Tid är det psykiska rum som upplevs när jaget registrerar mellanrummet mellan olika energikombinationers förändringshastigheter eller annorlunda uttryckt: energikombinationers förvandling från att tillstånd till ett annat kan gå snabbare eller långsammare. Därvid skapas ett mellanrum (rent psykiskt) mellan olika hastigheter. Detta mellanrum är tiden som alltså är rumsbeteckning för hastighet. Gör vi en skala över energikombinationers förvandlingshastigheter får vi tiden som alltså är rörelsens eller manifestationens distans. Samtidigt skapas begreppet rum eftersom rörelsen går från en punkt i medvetande varifrån förvandlingen utgår till en annan, vilket skapar begreppet plats. Nuet blir här, d.v.s. jagets fokuseringspunkt i energioceanen. Det förflutna blir bakom och det tillkommande blir framtiden. Det vi kallar hastighet och som vi mäter i meter pr sekund grundar sig alltså på olika upplevda energikombinationers förändringshastigheter på det rent psykiska planet. Dessa energikombinationer och deras kombinationer och inbördes reaktioner i sig är fysiskt sett helt livlösa. Det är först när de med hjälp av speciella sinnesorgan ger upplevelse av livet, d.v.s. tankar och medvetande. För vem? För jaget! Skaparen av energikombinationerna och deras omsättningar samt sinnesorganen, som medger upplevelse av energiomsättningarna inom ett begränsat område av energioceanen.
När jaget via för fysisk upplevelse skapade sinnesorgan knutit livsupplevelsen till en begränsad ”fysisk” värld kommer de fysiskt upplevda energikombinationerna att inte bara ha en viss ålder (energikombinationens rörelse från födelse till död med en viss hastighet) utan också upplevs ha en viss rörelsehastighet i förhållande till andra fysiskt upplevda energikombinationer, det vi kan kalla stamförflyttning. Grunden för denna ”fysiska hastighet” är alltså primärt olika energikombinationers förändringshastigheter på det rent psykiska planet. Att dessa fysiskt upplevs som ställförflyttningar är alltså en illusion. Den ”fysiska” hastigheten som vi mäter i meter pr sekund är primärt en energikombinations förändringshastighet i förhållande till en annans på det rent psykiska planet. Meter är ju ett objektiviserat begrepp baserat på upplevelsen av en energikombinations rörelse från en punkt i medvetandet till en annan. Sekund är i sin tur den objektiviserade åldern på denna rörelse. Tillsammans skapar dessa fenomen upplevelsen av stamförflyttningen, som alltså i högsta grad är illusorisk. All rörelse i energioceanen är energikombinationers förändringar med olika hastigheter.
Rörelse och energi är synonyma begrepp. När vi på det fysiska planet skall finna möjligheter att utvinna energi för våra behov på ett för helheten bästa lämpliga sätt skall vi alltså koncentrera oss på vad som egentligen sker på det rent psykiska planet. Vi utesluter den typ av elektromagnetism som vi kan kalla mikro- och mellankosmisk och undersöker vilka former av makrokosmisk elektricitet som kan komma ifråga. Det är alltså frågan om jordklotets och/eller solsystemsindividens agerande på energiplanet. Dessa för oss makrokosmiska väsen orsakar energiomsättningar som kan vara dagsmedvetet viljestyrda eller automatfunktioner. De dagsmedvetna lämnar vi därhän – tidsskalan är helt olika mellan oss och dem (för jordklotet torde en sekund motsvara flera år hos oss). Vi fokuserar på jordklotets och solsystemsindividens automatfunktioner, d.v.s. energiomsättningar som sker utanför väsendenas direkta viljeinflytande i stil med vårt blodomlopp, matspjälkning, värmebalans och gravitation.

Kraft och energi
Inom materialistisk vetenskap brukar man urskilja fyra grundläggande krafter: elektromagnetism, stark och svag kärnkraft samt gravitation. Man talar också om olika former av energi där gravitationsenergi är den ”renaste” (kan konverteras till andra former utan förluster) och den kosmiska bakgrundsstrålningen är den ”smutsigaste”. Mellan dessa finns rotationsenergi, orbital rörelseenergi, kärnkraftenergi, stjärnornas inre värmeenergi, solljusenergi (huvudsakligen elektromagnetisk strålning), kemisk reaktionsenergi samt jordutstrålningsenergi. Dessutom anser man att det finns något som kallas mörk energi samt mörk materia (utan definitioner), vilka utgör huvuddelen av vårt universum.
Vad är då skillnaden mellan kraft och energi? Materialistiskt sett vet man inte, så t.ex. ses gravitationen både som kraft och energi.
Martinus har klara definitioner på de olika formerna av energi som finns i världsalltet (se ovan). Han visar också att all kraftutlösning sker när balansen mellan tyngd- och köldenergierna rubbas åt endera hållet beroende på något levande väsens laborerande med de intellektuella intelligens-, intuitions-, minnes- och instinktenergierna. All rörelse i världsalltet är alltså levande väsens livsyttringar. Gravitation eller tyngdkraft (obs: inte tyngdenergi) är en viljeyttring som påverkar tyngd- och känsloenergierna inbördes förhållande i en energikombination. Eftersom nämnda energier är konträra uppstår det då en spänning inom energikombinationen ifråga. Vid minsta förändring i förhållandet utlöses en kraft.

Gravitation
Vad sker på det psykiska planet när jordklotet vidmakthåller sin form? Jordklotets vilja omsatt som automatfunktion påverkar de materiebildande tyngd och känsloenergierna att ge sådana energitillstånd i vilka mikroväsen kan inkarnera. De ur jordklotets synvinkel minsta partiklarna som kan upplevas fysiskt torde vara celler och liknande. Alla andra mindre partiklar som vi upplever som korpuskulära (atomer och molekyler) är för jordklotet elektromagnetism.
De av jordklotet skapade energitillstånden möjliggör för väsen att inkarnera fysiskt gång på gång. Mellan de fysiska inkarnationerna kommer vederbörandes psykiska kroppar som representerar en hel del högfrekvent energi att ingå i jordklotets andliga kroppar. Det försiggår alltså energiomsättningar av många slag inom de av jordklotet etablerade energitillstånden.
Inom biosfären har jordklotet skapat sådana energikombinationer som lämpar sig för ur vår synvinkel organiska väsen att inkarnera i där livskraften bl.a. utgörs av vatten som delvis motsvarar den elektrifiering av vår organism som sker via blodet hos oss.
Jordskorpans sial och sima skikt kan jämställas med vår hud medan mantelns processer med bl.a. kärnklyvningar motsvarar vårt matspjälkningssystem. När vi inom biosfären börjar efterlikna dessa processer och använder oss av det allra starkaste bränslet skapar vi aggressiva cancersvulster i jordklotsorganismen. Som att transplantera tarmceller till hjärnan!
Jordklotets inre och yttre kärna är organismens tätaste materia vilket indikerar att här är starka koncentrationer av tyngdenergi. För att hålla dessa i schack fordras motsvarande mängder känsloenergi. Här råder alltså starka spänningar.
Jonosfären och exosfären samt olika elektromagnetiska fält som exempelvis van Allen-bältena skulle man kanske våga påstå utgör grövre delar av jordklotets psykiska kroppar, närmast känslokroppen.
Gör man som människa mätningar på styrkan av jordklotets gravitation finner man i varje fall
från jordytan och utåt att gravitationen minskar. Det innebär att vi har en skillnad i gravitationsstyrkan mellan exempelvis två och tre meters höjd – visserligen liten men dock! Går man från jordytan och inåt finner man att jordklotets viljeenergier koncentrerar alltmer tyngd- och känsloenergi som resulterar i allt större spänning i vilken mineralmateria och längst in järn- och nickelatomer inkarnerar.
Ser vi det hela ur rent psykisk synvinkel finner vi tankeklimat i tankeklimat som orsakar energikombinatoner i energikombinationer. Tankarna kommer och går beroende på vederbörandes längtan, dagsmedveten eller som automatfunkton. Detta orsakar rubbningar i energibalansen vilket i sin tur ger nya inkarnationsmöjligheter för olika väsen.
Dessas önskningar och begär medför reaktioner mellan energikombinationerna och upplevelsen av livet. Energikombinationerna i sig är totalt livlösa, de upplevs som levande först när ett jag med sin skapar- och upplevelseförmåga påverkar energioceanen och registrerar rörelser i denna.
Hur skulle jag kunna utnyttja potentialskillnaden mellan gravitationskraften på två och tre meters höjd över marken? Skulle man finna ett energitillstånd i form av någon fysisk eller psykisk materia som ”ledde” det krafttillstånd (spänningen mellan tyngd- och känsloenergierna) som råder två meter över marken via en motor till tremetersnivån skulle vi kunna utnyttja potentialskillnaden. Kraften är visserligen liten men ur vår synvinkel nästan obegränsad!
Analys av tyngdkraften visar att denna som automatfunktion innehåller mycket instinktenergi, den lägst vibrerande energin. Av övriga viljeförande energier torde minnes- och intuitionsenergierna dominera – instinkten är i viss utsträckning en funktion av dessa. Intelligensenergins roll måste vara begränsad, jag kan ju inte med min intelligens viljemässigt upplösa min kropp, lika lite som jordklotet kan. Automatfunktioner är svåra att dagsmedvetet förändra. Gravitationen är en kraft och innehåller alltså tyngdenergi som med känsloenergien skapar ett spänningsfält, proportionerna tyngd- och känsloenergi bestäms av de viljeförande energierna. Skulle balansen förskjutas mot mera känsloenergi får vi den för fysisk upplevelse första formen av manifestationer i form av elden (se nedan under elektricitet).
Vilken typ av materia, psykisk eller fysisk , skulle kunna komma ifråga för kraftöverföringen?
Det tankeklimat hos jordklotet som alstrar den av oss upplevda gravitationen möjliggör fysisk inkarnation för väsen (vi skulle kunna kalla dem gravitoner) med frekvenser högre än fotonernas. De är alltså ur vår synvinkel elektricitetsmateria. Detta gäller i ännu högre grad för jordklotet. Livslängden för gravitonen, d.v.s. hastigheten på förloppet födelse till död blir i motsvarande grad högre än ljushastigheten, c. Vad betyder detta för våra försök att utvinna energi ur gravitationen?
Vi undersöker vad som egentligen, psykiskt sett, sker i ett vattenfall. Fysiskt upplever vi hur vatten störtar från en högre nivå till en lägre, snabbare ju högre fallhöjden är. Vi inser att vattenmolekylernas livslängd rör sig om bråkdelar av en sekund. Det är alltså inte samma vattenmolekyler som inkarnerar vid toppen av vattenfallet som vid basen. Det tankeklimat eller energitillstånd som råder där uppe skiljer sig från det där nere. Där uppe är jordklotets viljekoncentration lägre än där nere och de inkarnerande vattenmolekylernas möjligheter att  bilda fysiska kroppar lägre (koncentrationen av de materiebildande tyngd- och känsloenergierna är lägre). Under hela fallet ökar inkarnationsförutsättningarna, densiteten, d.v.s. mått på hur många molekyler som kan inkarnera pr volymenhet, ökar. Fysiskt sett tror vi oss iaktta hur samma vattenmängd där uppe får ökad hastighet under fallet, ökad rörelseenergi, orsakad av gravitationens inverkan. I själva verket upplever jag ett energitillstånd där uppe i vilket vattenmolekyler inkarnerar med en viss hastighet (allt upplevbart är ju ur en synvinkel hastighetsbegrepp). Där nere är betingelserna annorlunda, inkarnationerna går ”lättare”, sker hastigare. Hastighetsskillnaderna (mellanrummet mellan hastigheterna är ett psykiskt rum, vilket är liktydigt med tiden) ger mig intrycket av att vattnets rörelser där nere är snabbare än där uppe. Annorlunda uttryckt: hastigheten på vattnet i meter pr sekund, fysiskt sett, är snabbare där nere för att de enskilda vattenmolekylernas fysiska inkarnation i den observerandes medvetande synes gå snabbare. Jag tror ju hela tiden att det är samma vattenmassa när i själva verket det rör sig om att fler vattenmolekyler hinner inkarnera där nere än där uppe för att energitillståndet är gynnsammare. Alltså fås intrycket att det hela sker snabbare där nere än där uppe = kortare mellanrum mellan inkarnationerna = snabbare rörelse = tidupplevelsen ”kortare” därnere för fenomenet vattenrörelsen = högre hastighet. Alla materiella sinnesobjekt är en form av hastighetsbegrepp.
Detta verkar ju vara stick i stäv med gängse uppfattningar där man anser att den s.k. lägesenergin är högre för vattnet där uppe än där nere. Det anses vara potentialskillnaden i lägesenergin där uppe och nere som vi utnyttjar i exempelvis vattenkraftverk. Det fallande vattnet driver turbiner som bryter kraftlinjer i magneter i generatorer som ger elektrisk ström.
Vad är det som egentligen sker, rent psykiskt, som ger oss föreställningen om den elektriska strömmen?
Först måste vi då undersöka vad elektricitet egentligen är.

Elektricitet
All rörelse fordrar kraft. Kraften alstras i spänningsförhållandet mellan tyngd- och känsloenergierna i ett levande väsen. Dessa energier i sin tur regleras av väsendets intellektuella energiers agerande, antingen dagsmedvetet eller som automatfunktion.
Alla former av kraft är elektricitet, d.v.s. levande väsens laborerande med energioceanen. Elektriciteten kan vara mikro- mellan- eller makrokosmisk och den för vårt vidkommande intressanta är den makrokosmiska, d.v.s. jordklotets och solsystemsindividens spänningsförhållande mellan tyngd- och känsloenergierna som automatfunktioner.
Mineralriket består av levande väsen som kosmisk sett befinner sig på stort avstånd från oss. De är ännu inte dagsmedvetna på det fysiska planet men de längtar sig dit. Längtansenergierna (företrädesvis minnes- och intuitionsenergi) bildar under utvecklingens gång kombinationer med företrädesvis instinkt- och tyngdenergi som orsakar hela det komplex av krafter som alla är elektricitet i olika former (inklusive gravitation!). När elektriciteten på grund av väsendets agerande knyter mer känsloenergi till sig får vi de första formerna av upplevbar fysisk materia i form av ”eld”. Denna kan alltså ur en synvinkel betraktas som ”frusen elektricitet”. Hur kan då gravitation vara en form av elektricitet? När väsendet börjar sin inveckling i materien är den första formen av kraft som ovan antytts gravitationen som i detta skede domineras av minnes-, intuitions- och instinktenergiernas agerande med tyngd- och känsloenergierna. Under invecklingens gång kommer de viljeförande energierna att successivt få relativt mer inslag av instinkt och så småningom intelligens. Detta leder i sin tur till att den fysiska inkarnationen för väsendet ifråga i sitt spiralvarv går från en mera fulländad form där intuitions- och minnesenergierna dominerar balansen mellan tyngd- och känsloenergierna till mer och mer avvikelse från idealformen (i sitt spiralvarv) ända tills väsendet ifråga med sin intelligens förmår skapa sådan balans mellan känsla och intelligens att det får tillgång till intuitionsenergin i sådan utsträckning att det börjar utvecklas ur materien och därmed kunna börja återskapa idealformen.
Som ett exempel på detta kan anföras solen. Solen är i sitt spiralvarv på väg att invecklas i materien från ett eldtillstånd med dagsmedvetandet på det psykiska planet i minnesriket till att mer och mer anknyta till den fysiska världen. De i viljeföringen dominerande minnes- och intuitionsenergierna skapar då en fysisk manifestation som är fulländat klotformig. Efterhand som mera lågvibrerande energier får insteg i medvetandet blir i motsvarande grad den fysiska formen ”primitiviserad”, som exempelvis jordklotet. Dess form avviker från idealformen men i takt med att intuitionsenergin får ökat inflytande i medvetandet kommer dess form att mer och mer anta klotformen (en process som kommer att ta miljardtals år). Alla former av materialistiska begrepp som rotationsenergi, centrifugal- och centripetalkraft, stark och svag kärnkraft är ingenting annat än elektricitet i vidsträckt bemärkelse enligt ovan.
På grund av perspektivprincipen kommer väsen på olika utvecklingsnivåer och i olika spiralvarv att uppleva gränsen mellan fysisk och psykisk materia olika. För vårt vidkommande ligger gränsen vid fotoner och liknande elementarpartiklar. För en cell är en del av det vi upplever som ren elektricitet påtagligt fysiskt medan jordklotets gräns till det elektriska ligger vid cellplanet hos oss. Det vi kallar livskraft och som för vederbörande väsen är rent elektrisk kan för en mikroindivid inom denna upplevas som fysisk. Så t.ex. torde vatten för oss vara elektricitet (livskraft) för jordklotet.
Vad är det då som egentligen händer i ett vattenkraftverk?
Vi registrerar en energikombination som vi kallar vatten. Inom denna energikombination inkarnerar vattenmolekyler snabbare där nere än där uppe beroende på att jordklotets viljeenergiers påverkan på tyngd- och känsloenergierna ger bättre inkarnationsmöjligheter ”där nere”. Energitillståndet ifråga (vattnet) är alltså olika energimässigt sett och ger skilda hastighetsbegrepp i form av upplevda vattenmolekyler där nere och uppe. Där uppe är jordklotets viljeenergiers påverkan på de materiebildande tyngd- och köldenergierna mindre än där nere med ty åtföljande ”tunnare” koncentration av energier. Detta gäller de fysiskt upplevbara energikombinationerna. Tar vi hänsyn till de diskarnerade vattenmolekylernas energiinnehåll finner vi samma förhållanden Men vad skapar upplevelsen av där uppe och nere?
Jordklotet skapar vissa energikombinationer. I en del av dessa finns förutsättningar för mig att inkarnera. När jag utvecklat s.k. fysiska sinnesorgan och bundit min livsupplevelse via dessa är allt upplevbart underkastat perspektivprincipen. Min fokuseringspunkt i energioceanen, mitt ”här” och ”nu”, ger mig bäst möjligheter att analysera energikombinationerna omkring mig och deras reaktioner. Förändringshastigheterna på dessa ger mig uppfattningen i mitt (!) medvetande om begreppet tid och reaktionernas ”plats”, d.v.s. utrymmet i medvetandet från början till slutet av upplevelsen av reaktionen, kommer när det  placeras i nära anslutning till nuet upplevas som här. Reaktioner som skett blir i förhållande till detta här ett ”bakom” och reaktioner som sker och som kan beräknas fortsätta ytterligare ger upphov till ”framför”.
När jag vid fysisk upplevelse mäter min plats inom jordklotets energikombinationers omsättningar och de ”objektiviseringar” som vi människor kommit överens om får jag uppfattningen om ”här”, ”bakom”, ”framför”, ”uppe”, ”nere” och ”vid sidan om”. Psykiskt sett (primärt) är den fysiska upplevelsen av dessa samt ”nu”, ”då” och ”sedan” alltså mitt jags registrerande i medvetandet av omvärldsenergiernas reaktioner och dessas hastigheter.
När jag registrerar mitt här och nu i förhållande till jordklotets energiomsättningar via mina fysiska sinnen kan jag uppleva att jag står vid foten av vattenfallet eller ovanför beroende på hur jag upplever mitt medvetandes reaktioner med omvärldsenergiernas omsättningar.
Står jag vid foten av vattenfallet är mina sinnesorgans reaktioner med vattnet där som mest närliggande och mest analyserbara medan vattnet där uppe ger svagare upplevelse av detta. Tvärtom om jag står däruppe. Men upplevelsen av att stå där uppe eller nere är ju en funktion av sinnesorganens reaktioner med omvärldsenergierna. Jaget flyttar sig inte, det är ju stillheten, evigheten och oändligheten, det som ger intrycket av att jaget står här eller där är helt och hållet resultatet av medvetandets behandling av omvärldsenergiernas och sinnesorganens reaktioner. När min fokuseringspunkt i energioceanen (mitt här och nu) reagerar med energikombinationer som fysiskt sett upplevs som där nere blir reaktionerna med energikombinationerna där uppe svagare vilket ger föreställningen om ett visst avstånd. Ur en synvinkel sker alla reaktioner här och nu, d.v.s. evigheten och oändligheten finns tillgänglig ”inom” mig (jaget) men evigheten och oändligheten kan inte upplevas i sin helhet – det skulle inte finnas någon kontrast. Alltså måste dessa begrepp ”splittras upp” genom att olika jag med olika fokuseringspunkter skapar förutsättningar för kontraster och därigenom livsupplevelse. En konsekvens av detta blir att evigheten finns i varje tidsbegrepp och oändligheten i varje sträcka.
Sammanfattar vi upplevelsen av vattnets rörelse i vattenfallet på det rent psykiska planet finner vi följande:
Jordklotet skapar tankeklimat som möjliggör för mikroindivider att inkarnera. Ett tankeklimat resulterar i energikombinationer i vilka vattenmolekyler inkarnerar. När de energikombinationer som representerar mitt synorgan reagerar med ljuset från vattenmolekylerna sker upplevelsen av vattnet via medvetandet till jaget. Ljuset från vattenmolekylerna – var kommer det ifrån? Är det kolmörkt ser jag ju inte vattnet. Ljuset, d.v.s. ett energitillstånd i vilket fotoner kan inkarnera ständigt och jämt, skapas i allmänhet av solen. När detta ljustillstånd reagerar med de tillstånd i vilka vattenmolekylerna inkarnerar sker reaktioner som med mina ögons energikombinationer ger mig föreställningen om vattnet. Jag upplever alltså inte vattnet direkt utan reaktionerna mellan detta och ljustillståndet (tinget i sig är något annat än synen av detta ting!). Principiellt kan detta resonemang omfatta även våra övriga sinnen – inte med något upplever jag vattnet i sig, bara dess reaktioner med omvärldsenergierna inklusive våra sinnen.
Ljuset i sig är en kraft, alltså elektricitet i vidsträckt bemärkelse. Det består således av minnes-, intuitions-, instinkt- och tyngdenergi i dominerande grad (de övriga energierna ingår naturligtvis men i mindre omfattning). Inom detta energitillstånd finns förutsättningar för fotoner att inkarnera när dessa med sina längtansenergier förmår påverka tyngd- känsloenergierna inom elektricitetstillståndet så att för oss fysisk materia upplevs i form av dessa fotoner. Dessa inkarnerar och diskarnerar tusentals eller kanske miljontals gånger pr sekund – inte underligt att vetenskapen vid ljusförsök uppfattar dem som både korpuskulära och som elektromagnetiska.
Omvärldsenergiernas reaktioner med mina sinnesorgan kan ge mig föreställningen om olika avstånd till skeendena. Ligger dessa nära min fokuseringspunkt i energioceanen får jag intrycket av närhet i tid och rum.
Vad innebär det att gravitationen är riktad? Allt upplevbart är som nämnts underkastad perspektivprincipen. Jag kan då när jag registrerar via mina sinnesorgans energikombinationer finna att vissa omvärldsenergikombinationers reaktioner är närliggande och analyserbara medan andra befinner sig på större avstånd. Upplever jag energiomsättningarna som mer och mer föränderliga i riktning mot dem som finns vid mitt här och nu nalkas det upplevda mig. Tvärtom då energiomsättningarnas hastigheter (vibrationsnivåer eller frekvenser) fjärmar sig från mina. Vad betyder detta för min upplevelse på det fysiska planet att jordens gravitation är riktad mot centrum?  Jordens fokuseringspunkt i energioceanen på det rent psykiska planet är där viljeenergierna skapat de största spänningarna mellan tyngd- och känsloenergierna, d.v.s. jordens medelpunkt. Energikoncentrationen avtar med ökat avstånd från centrum,  möjligheterna för fysiska inkarnationer av mikroväsen minskar och därmed också de fysiskt upplevbara materiernas densitet. Gravitationen som är en funktion av viljeenergiernas agerande med tyngd- känsloenergierna och den därvid skapade spänningen minskar. Men jordens fokuseringspunkt (dess här och nu) är ju medelpunkten. När ett mikroväsen, exempelvis en människa, inkarnerar kommer hon att befinna sig i spänningsfältet, etablerat av de konträra tyngd- och känsloenergierna i jordklotet. Hon har kunnat inkarnera genom att lokalt med sina energier utnyttja av jordklotet tillhandahållna energikombinationer, i första hand genom att ”materialisera” det makrokosmiska energifältet genom tillförsel av känsloenergi. Där det mikrokosmiska väsendet inkarnerar skapas alltså en obalans i jordens spänningsfält, en obalans som jorden vill utjämna och som gör oss till ”fångna” inom vår makroindivid. Att detta upplevs som gravitation beror också på att det av jorden etablerade spänningsfältet är starkast i centrum vilket betyder att jorden vill ”samla” energier dit, ur fysisk synvinkel riktad verkan alltså.
I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att världsalltets energier kosmiskt (totalt) sett befinner sig i perfekt balans. Lokallogiskt (för att möjliggöra livsupplevelse) kan det tyckas att så inte är fallet, särskilt inte för väsen som är optimalt invecklade i materien.

Generatorprincipen
Generatorn eller dynamon omvandlar rörelseenergi till elektrisk energi. Man använder sig av induktionsprincipen som innebär att när en elektrisk ledning och ett magnetfält rör sig i förhållande till varandra alstras en ström.
I sin enklaste form har man en hästskoformad magnet med en sydpol och en nordpol i skänklarna. Mellan polerna finns då magnetiska flödeslinjer. När man för en elektrisk ledare, en järnstav exempelvis, upp och ner genom de magnetiska flödeslinjerna uppkommer en ström i ledaren som kan ledas till att utföra elektrisk arbete i olika motorer. Rörelseenergin (förandet av ledaren upp och ner) har omvandlats till elektricitet.
Vad är det som egentligen sker rent psykiskt, d.v.s. på tillståndsplanet (energikombinationer i energikombinationer under ständig förvandling)?
Magneten i sig utgör ett energitillstånd som jordens viljeförande energier skapat med en viss balans mellan känslo- och tyngdenergierna. Ur vår mänskliga synvinkel är denna energikombination mycket högvibrerande och de individer, huvudsakligen järnatomer, som kan inkarnera här befinner sig på så ”långt avstånd” från oss att de upplevs som järnmateria. Det vi ser är alltså inkarnerade järnatomers reaktioner med omvärldsenergierna inklusive mina sinnesorgan som ger mig upplevelsen av järnet. När järnatomerna är diskarnerade är deras psykiska kroppars energier osynliga för mig, är elektromagnetism. Men de finns där inom den av jordklotet skapade energikombinationen som kraft, kraft som vi kan uppleva som magnetiska flödeslinjer mellan polerna. Men varifrån kommer polerna? Varje skapat fysiskt upplevbart ting är en energikombination med spänning – spänning mellan de ingående konträra tyngd- och känsloenergierna som skapats av ett väsens intellektuella viljeenergier. Denna spänning kan vara mer eller mindre polariserad i det vi kallar en plus- och en negativ pol (nord och sydpol). Ser vi på jordklotet borde sydpolen ha överskott av känsloenergi i förhållande till nordpolen.
Hästskomagneten utgörs alltså av en energikombination med inbyggd spänning som är polariserad i en plus och en minus pol. Mellan dessa finns magnetiska flödeslinjer, kraftlinjer, som vad jag förstår huvudsakligen består av diskarnerade järnatomers psykiska kroppar men också av väsen i underliggande spiraler som även när de är inkarnerade fysiskt framstår som ”elektricitet” för oss.
Vad händer nu om jag i dessa elektromagnetiska (i vidsträckt bemärkelse) fält för en järnstav fram och tillbaka? En energikombination (järnstaven) med förhållandevis mycket känsloenergi reagerar med det ur min synvinkel rent elektromagnetiska fältet. Det sker reaktioner som vidmakthålls så länge jag tillför s.k. rörelseenergi i form av att jag rör staven upp och ner. Denna rörelse tillför energisystemen huvudsakligen tyngdenergi. Enligt gängse uppfattning är det denna energi som konverteras till elektricitet. Men vad sker egentligen?
Vi inser att det inte finns något reellt fysiskt – allt upplevbart är rörelse- eller energikombinationer under ständig omvandling. Hästskomagneten är alltså energimässigt rent elektromagnetisk, att den upplevs som fysisk är en illusion orsakad av sinnesorganens reaktioner med magneten. Inom hästskomagnetens område har vi fält som innehåller relativt mycket känsloenergi som möjliggör inkarnation fysiskt (upplevelsemässigt för mig) av järnatomer. De av jordens viljeenergier etablerade spänningsförhållandet mellan tyngd- och känsloenergierna varierar ständigt bl.a. på grund av järnatomernas ständiga inkarnering och diskarnering samt den polarisation som finns, som ger upphov till det högvibrerande ur vår synvinkel helt elektromagnetiska fält vi kallar flödeslinjer. Detta energitillstånd får nu ett energitillskott av dels staven med relativt sett mycket känsloenergi, dels stavens rörelse upp och ner genom fältet. Rörelsen i sig betyder att stavens totala energikombination får ett tillskott av främst tyngdenergi som ökar dess frekvens vilket upplevs som stamförflyttning. Denna sker i jordens gravitationsfält. Varje rörelse uppåt innebär förflyttning från högre gravitation till lägre, d.v.s. en viss kraftförlust. Motsatt vid rörelsen nedåt. Bortsett från dessa reaktioner kommer stavens rörelser att påverka kraftlinjerna mellan polerna, spänningen bryts när staven passerar, polarisationen minskar genom att stavens energikombinationer reagerar med fältet, får ett tillskott av elektricitet, som kan ledas bort. Detta sker varje gång staven passerar fältet. Tar det aldrig slut? Så snart staven inte påverkar magneten etableras dess energikombination. Energitillståndet som sådant är ju detsamma med samma möjligheter för inkarnation av järnatomer. Den energi i form av elektriciteten som leds bort är ju omvandlad rörelseenergi från stavens rörelse upp och ner. Vi är nu tillbaka till frågan om vad stamförflyttning egentligen är rent psykiskt. Den kraft jag använder när jag för staven upp och ner är ju min muskelkraft vilket innebär att min vilja (de intellektuella energierna) påverkar tyngd- känsloenergierna i musklerna så att frekvensen ökar eller minskar. Ändrad frekvens betyder upplevelse av rörelse i förhållande till ursprungstillståndet. Stavens förflyttning upp eller ner beror alltså på min viljas agerande med mina muskler. När jag för staven uppåt måste jorden gravitation övervinnas av muskelkraften; när den förs nedåt får jag ett visst krafttillskott (skillnaden i gravitationens styrka i övre läget jämfört med det undre).
Men vad är muskelkraften egentligen? Fysiskt kan den upplevas som att energirika kemiska föreningar bryts ner till enklare varvid energi frigörs (ATP till ADP, citronsyracykeln, den terminala vätetransporten etc.) men egentligen är det en fråga om elektricitetsomsättningar. Vissa av dessa kommer att vid reaktioner med sinnesorganen ge oss förställningen om ovannämnda fysiska materier som alltså är illusoriska.
Hur rimmar detta med påståendet att allt upplevbart är hastighetsbegrepp? När staven är ”vilande” upplevs dess energitillstånds reaktioner med mina sinnesorgan ge ”stillhet”. När staven bringas i rörelse får dess samlade energitillstånd ett tillskott av kraft som innehåller relativt sett mycket tyngdenergi. Resultat: ökad frekvens på energitillståndet. I förhållande till min fokuseringspunkt i energioceanen blir tid- och rumupplevelsen då förändrad Tiden är ju mellanrummet mellan olika förändringshastigheter på energikombinationernas reaktioner. Blir nu mellanrummet mellan min frekvens och stavens frekvens ändrad upplevs detta som att det psykiska mellanrummet mellan förändringshastigheterna (tiden) blir större eller mindre beroende på om frekvensen i förhållande till min frekvens i min fokuseringspunkt i energioceanen ökar eller minskar. Tiden är ju ett energibegrepp – en sekund påverkar sinnena mindre än en minut. I första fallet upplevs rörelsen ske från mig eftersom tiden upplevs gå långsammare (ett och samma fenomen, staven, påverkar sinnena vid ökad frekvens i förhållande till mina frekvenser som att tiden ökar d.v.s. inverkan pr tidsenhet blir mindre = svagare inverkan på sinnena = ökat avstånd). Men avstånd sker ju i rummet. Vad är rummet? Rummet upplevs som nämnts när ett jag med hjälp av sitt medvetande och sina fysiska sinnesorgan registrerar omvärldsenergiernas reaktioner och förändringshastigheter. Upplevelsen går från en punkt i medvetandet till en annan och skapar därigenom begreppet sträcka. Denna kan i förhållande till min tidupplevelse, mitt nu, vara här. En upplevelse kan också placeras (!) bakom mitt aktuella nu eller beräknas ske framför detta nu. Detta är   
orsaken till uppfattningen om rummet som alltså är en subjektiv företeelse.
Vad betyder detta för att finna metoder för energiutvinning som är till gagn för helheten? Vi skall som nämnts finna automatfunktioner hos jorden eller solen som vi kan utnyttja.

Jordens automatfunktioner
Vi utnyttjar redan vissa av jordens automatfunktioner, t.ex. vind och vattenkraft (gravitationsskillnader) men många fler är potentiella energigivare.

”Rotationsenergi” kallas inom den materialistiska vetenskapen den energi som får jorden att rotera kring sin egen axel. Vad innebär vår upplevelse av detta fenomen egentligen rent psykiskt? Från sin fokus i energioceanen skapar jorden olika energikombinationer som möjliggör för olika väsen att inkarnera där gynnsamma villkor ställs till förfogande. Genom att rytmiskt med viljeenergierna hjälp variera spänningsförhållandet mellan tyngd- och känsloenergierna inom jordens fysiskt upplevbara ”energisfär” ges föreställningen om jordens rotation. Ur jordklotets synvinkel torde ett dygn vara mindre än en tusendels sekund och inte förnimbar men för ett tänkande väsen på jordens yta upplevs de rytmiska förändringarna i energibalansen som rörelse som i förhållande till väsendets här och nu ger upplevelsen av rotationen.
Varför finns som automatfunktion denna energivariabilitet hos jordklotet som det inte självt är medveten om och till vad gagn är det för vår makroindivid? Vi kan jämföra med oss själva. Vi har elektriska processer inom oss som vi är helt omedvetna om för de är oåtkomliga för våra fysiska sinnen men för mikroväsen inom oss är de påtagligt fysiska skeenden och livsnödvändiga för helheten.
Skulle denna rytmik i energibalansen hos jorden upphöra skulle samspelet med solen leda till dramatiskt förändrade förhållanden på jorden och möjligheter för organiskt liv nästan upphöra.
Vad är det egentligen som sker på det elektromagnetiska  planet som ger oss upplevelsen av rotationen? Vi tänker oss att vi frigör vår fysiska organism från all påverkan av andra energier. Så placerar jag mig över ekvatorn och tittar ned på jorden. Jag finner då att jordytan under mig rusar fram med hastigheten 1700 km i timmen. Skulle jag samtidigt tänkas kunna befinna mig rakt över någon av polerna hade jordytan synts stå stilla. Det energitillstånd som ger mig uppfattningen om jordklotet är ju relativt homogent med tanke på vilka mikroindivider på atom- och molekylnivå som kan inkarnera på ytan. Impulsen som orsakar frekvensändringar i ”energiklumpen” jorden och som ger mig intrycket av rotationen är underställd perspektivprincipen men kan inte förklara fenomenet. Det måste bero på att impulsen är ”riktad” så att vissa delar av energitillståndet jorden får relativt mycket impulsenergi med mycket tyngdenergi (vid ekvatorn) som i förhållande till det observerande
mikrojaget ger sådana förändringar i tid- och rumupplevelsen att föreställningen om snabb rörelse upplevs. Man kan tänka sig det hela som en ljusstråle (impulsen) som från jordens medelpunkt rytmiskt strålar ut mot energitillståndets periferi och där strålens intensitet är högst i ekvatorialplanet och successivt försvagas mot polerna.
Hastighetsbegreppet jorden har i sig ”lokala” energiutlösningar som leder till upplevelser av ”lokala” hastighetsbegrepp, typ rotationen. Vi får alltid när vi skall analysera fysiska iakttagelser (sekundära) i förhållande till de elektromagnetiska (primära) ha klart för oss att synen av ett fenomen inte är fenomenet i sig.
Man kan tänka sig olika sätt att utnyttja potentialskillnaderna mellan vad vi kan kalla rörelseenergin i rotationen mellan olika breddgrader men utbytet torde inte täcka investeringskostnaderna såvida vi inte kan lära oss manipulera de energiflöden som ligger bakom det vi kallar centripetalkraften (gravitationen) och centrifugalkraften, en följd av rotationen. Här kan man ju naturligtvis invända att vi som mikroindivider (organismer) i en makroindivid och där steget mellan spiralkretsloppen är stort inte har stora chanser att kunna påverka. Men vi har ju med vårt uppbyggande av fysiska kroppar utnyttjat jordens energiomsättning på ett för oss ändamålsenligt sätt och bara genom att lyfta en sak lokalt övervunnit jordens gravitation.

Orbital rörelseenergi
Jorden rör sig i en bana runt solen som samtidigt rör sig i en bana runt vintergatan, ganska perifert. Vintergatan i sin tur rör sig med sin galaxhop inom det vi kallar vårt universum som enligt Martinus är en elementarpartikel i en högre kosmisk oktav. Det tar aldrig slut!
Solen som makroväsen för jorden ställer sådana energikombinationer till förfogande i vilka jorden kan inkarnera. Det är alltså solens viljeenergier som skapar det spänningsförhållande mellan de makrokosmiska tyngd- och känsloenergierna som vi upplever som solens gravitation. Inom detta har jorden inkarnerat och ”tillhör” således solens energitillstånd, är bunden till solen. Inom detta solens gravitationsfält rör sig jorden med svindlande hastighet, fysiskt sett. Som vid all upplevelse av hastigheter orsakas denna av energikombinationers tillståndsförändringar (frekvensändringar) i förhållande till omgivningens frekvenser. För att ändra frekvensen hos en energikombination fordras att ett levande väsen med sina intellektuella energier påverkar balanden mellan tyngd- känsloenergierna. Sker en impuls med dominerande tyngdenergi ökas frekvensen, tvärtom vid övervikt av känsloenergi. För ett observerande väsen med sin frekvens kommer detta att upplevas som rörelse i förhållande till väsendet. Blir frekvensändringen i riktning mot den iakttagandes egenfrekvens nalkas energikombinationen ifråga, annars sker rörelsen bort.
Vad betyder detta för mig som ett observerande jag, sittande på den snurrande jorden, upplevelsemässigt helt omedveten om att den snurrar och rusar fram i rymden. Det är ju endast genom observationer och beräkningar som jag ”vet” detta – inte genom direkt upplevelse. Ser vi det hela psykiskt eller elektromagnetiskt hittar vi inte en enda fast punkt i energioceanen – allt är rörelsekombinationer i rörelsekombinationer under ständig förvandling och fullständigt oåtkomligt för upplevelse om inte den fasta punkten, jaget, funnes. Men detta jag är oåtkomligt för direkt observation – det är ”något som är”. Vår fysiska kropp, liksom våra psykiska kroppar, är ingenting annat än energikombinationer under ständig förvandling i andra energikombinationer. Allt vi väger och mäter och iakttar är alltså relativt. Hur kan detta ge oss föreställningen om jordens och solens rörelser?
Solsystemsindividen befinner sig med sitt dagsmedvetande på det psykiska planet. Det är bara i början av sitt spiralvarv och dess fysiska manifestationer, solen och planeterna, är resultatet av extasupplevelser på det psykiska planet, upplevelser som från denna ”inre” värld, skickar energikombinationer ut i den ”yttre”, fysiska världen. Det är makrokosmisk elektricitet med dominerande inslag av minnes-, intuitions-, instinkt- och tyngdenergi. I denna energikombination har jorden som organ inom solsystemsindividen kunnat inkarnera trots att jorden i sitt spiralvarv hunnit mycket längre än solen – jorden står inför sin kosmiska födelse inom kort som med dess tidsskala betyder några minuter, vilket torde motsvara några tusen år för oss. Energimässigt har jorden skapat en kombination av dominerande tyngd-, känslo- och intelligensenergi med begynnande intuitionsenergi och vikande instinkt- och minnesenergi. Andra planeter använder sig av andra energier för att kunna fylla just den funktion de har inom solsystemsindividen.
Processen är analog med vad som sker när våra organ inkarnerar i oss, där olika organ använder sig av olika energier i olika utsträckning beroende på vilken funktion de har.
Det av solen etablerade energitillståndet varierar beroende på solens tankeverksamhet, vilket avspeglar sig i protuberanser, solstormar etc. precis som jordens tankeklimat varierar, vilket av oss upplevs som vulkanutbrott, jordbävningar, orkaner etc. omväxlande med lugnare perioder.
Jordens rörelse runt solen är en instinkt- eller automatfunktion och som sådan influerad av vikande minnes- och intuitionsenergi. Det kan i vissa delar av spiralkretsloppet betyda ändamålsenlighet som i fallet med jordens rörelse runt solen. Hade jorden inte snurrat runt solen hade konsekvenserna blivit oöverskådligt katastrofala. Det innebär att det sker instinktbetonade impulser från jorden som orsakar frekvensändringar i dess energikombinationer som i relation till solsystemsindividen ger ett observerande jag, antingen det är jordens eller människans, upplevelse av rörelse. I och med att frekvensskillnaderna mellan två energikombinationer (jorden och solen) ändras blir den subjektiva upplevelsen av tid och rum hos iakttagaren förändrad. I jämförelse med en objektiviserad (fast) tidsskala kommer detta att upplevas som rörelseförändringar hos objekten ifråga. När jorden rytmiskt tillför en instinktbetonad impuls och därigenom sänker sin frekvens medan solsystemsindividen bibehåller sin frekvens ändras frekvensskillnaderna. Hastighetsbegreppet jorden blir ”långsammare” än hastighetsbegreppet solen för en iakttagare vilket upplevs som en rörelseförändring mellan dessa. Vi undersöker ju hela tiden vad som sker på det elektromagnetiska planet, föreställningen om fysiska kroppar skapas inte förrän ett observerande jag med sina ”fysiska” sinnesorgan upplever dessa.
Ser vi det som en kamp mellan centrifugal- och centripetalkrafter så sker följande. Solens gravitation (centripetalkraft) drar jorden till sig. Att detta inte resulterar i att jorden försvinner in i solen beror på att jorden har en motkraft som upplevs som centrifugalkraft. Vad är orsaken till denna? Solen roterar kring sin egen axel och ”vill” ta alla planeter med i denna rotation. När jorden rytmiskt ändrar sin frekvens i förhållande till solen kommer en punkt på jordytan att variera i frekvens beroende på de rytmiska impulserna från jordklotets centrum. Men en ändrad skillnad till solens frekvens ger upplevelsen av rörelse som upplevs som jordens rotation.
För att förstå ovanstående skall vi ännu en gång undersöka begreppen tid, rum och hastighet. All upplevelse grundar sig på att ett jag med sina sinnesorgan, fysiska (som naturligtvis är av elektromagnetisk art) som psykiska, registrerar energikombinationers förändringshastigheter. Dessa kan gå snabbare eller långsammare, vilket betyder att det i medvetandet skapas ett psykiskt mellanrum mellan olika hastigheter, ett mellanrum som är liktydigt med tiden. Så länge vi håller oss till de rent elektromagnetiska fenomenen finns varken tid eller rum. Det är först när ett jag uppmäter rörelseförändringarnas olika hastigheter som förutsättning för tid- och rumupplevelse skapas. Man skulle kunna upprätta en ”rörelseförändringens skala” som motsvarar tiden. Inom denna upplever väsendet sin fokuseringspunkt i energioceanen som ett centrumområde, som också är dess nutid. Framtiden kommer framför och dåtiden bakom. Tiden ger alltså upphov till platsbeteckning eller rum. Men var kommer energioceanen ifrån?
Denna är en skapelse av jagens skaparförmåga. All rörelse, all energiomsättning, är en funktion av jagens anknytning till materien, psykisk som fysisk. Tack vare upplevelseförmågan kan jagens laborerande med materien upplevas och ge alla förutsättningarna för det vi kallar livets upplevelse.
Hastighetsbegreppet fordrar att rörelsen kan mätas. Men för det behövs en fast punkt. En sådan finns inte i hela rörelseoceanen, inklusive den fysiska kroppen. Det måste finnas något utanför rörelsernas värld, något som skapar och upplever rörelsen utan att själv delta i denna. Denna fasta punkt är jaget i vilket all upplevelse äger rum.
När vi nu har bakgrunden klar i stora drag för vad som ligger bakom vår fysiska upplevelse av fenomenet orbital rörelseenergi så kommer frågan: kan vi utnyttja denna för att utvinna lämplig energi?
Det måste ske genom att vi kan handskas med solens och jordens ur vår synvinkel makrokosmiska elektricitetsomsättningar. Tack och lov är dessa av så mångskiftande slag och omfattar ett brett spektrum av elektricitetsfenomen att vissa borde kunna utnyttjas.

Jordens andning och matspjälkning
Med olika beräkningsgrunder kan man anta att en sekund hos jordklotet motsvarar cirka fyra år hos oss. Finns det några processer på jorden med en rytmik om fyra år hos oss som skulle kunna tänkas vara jordens puls? De mest närliggande fenomenen är El Nino och La Nina. Dessa orsakar globala förändringar i atmosfären och havsströmmarna och kan mycket väl liknas vid de fenomen som pulsen innebär hos oss. Vid ett pulsslag förs livskraft, elektrifierat blod, ut i vår organism. El Nino och La Nina medför att regnmängderna över stora delar av jorden omfördelas. Som jag ser det är vattnet jordens livskraft, synonymt med blodets elektrifiering.
Jordens andning borde då ske cirka tre gånger långsammare än pulsen om man skulle hårddra homologierna med oss. Vi finner då att ungefär vart elfte år inträffar solfläcksmaxima. Vid dessa får jorden motta extra stora mängder solstoff av allehanda slag, liksom vi drar in mycket från omgivningen under andningen. Det ”inandades” ingår i jordens ämnesomsättning. Ser vi till matspjälkningen hos jorden äger denna företrädesvis rum i manteln med dess magmaströmmar. Jordens inre värme genereras huvudsakligen genom termonukleära processer där isotoper av kalium, uran och torium dominerar. Att flytta dessa processer till biosfären är som nämnts oöverskådligt vansinne.
Vad äter jorden? Detsamma som alla andra levande väsen, nämligen elektricitet. Analyserar vi vilken föda det vara månde är denna ju elektromagnetism i vidsträckt betydelse. Att den upplevs som fasta, flytande och gasformiga materier är ju en illusion, orsakad av de fysiska sinnesorganens reaktioner med ifrågavarande elektromagnetism.
Jordklotet är en energikombination, primärt elektromagnetism, som befinner sig i solsystemsindividens elektromagnetiska energikombination. På grund av energiimpulser från individernas fokuseringspunkter i energioceanen, orsakade av ändringar i tankeklimatet, sker förändringar i frekvenserna mellan olika delar. Solvinden är en funktion av dessa reaktioner. Denna kommer att påverka processerna i jorden i och med att en del blir infångad av jordens gravitation. Denna orsakas i sin tur av jordens intellektuella energiers laborerande med tyngd- och känsloenergierna. Solvinden innehåller energikombinationer med vitt skilda frekvenser, varav en del reagerar med biosfärens energikombinationer, andra åter med vad vi fysiskt upplever som djupare skikt i jorden. Resultatet blir den mångfald av reaktioner som vi kan iaktta i samspelet mellan väsendena. Bl. a. yttrar det sig som att inkarnationsmöjligheterna för olika mikroväsen förändras – man kan tänka sig att de ändrade förhållandena möjliggör för isotoper att inkarnera i en del av de energitillstånd som etableras. Isotoper är ju energikombinationer som i ringa grad avviker från respektive atomslag. När ett energitillstånd i vilket ”normala” atomer kan inkarnera ändras skapas också möjligheter för en utveckling av nya atomer, isotoper. Grundförutsättningen är att det finns en viss variabilitet hos atomen ifråga och att vissa varianter gynnas av de ändrade energitillstånden. Variabiliteten i sin tur är en följd av de enskilda atomernas individuella utveckling (förmåga att dra till sig de olika grundenergierna). När vi talar om halveringstid är det alltså inte de enskilda atomerna som under lång tid (K-40 1,5 miljarder år, seglivad atom!!) bryts ned, det är ett visst energitillstånd under förvandling i vilket föränderliga atomer inkarnerar. Men vem skapar de olika energitillstånden som för oss ter sig nästan eviga? Vi lever i makrokosmiska väsen som i sin tur lever inom andra makrokosmiska väsen i spiralkretslopp över varandra. Tidsupplevelsen kan då för ett mikrokosmiskt väsen te sig hisnande – en sekund för en universumindivid kan motsvara tusentals år för oss.
En indirekt följd av jordens matspjälkning är jordutstrålningsenergin. Denna är dock så svag pr ytenhet att den inte kan ge oss den energi vi behöver.
Vid samtliga energiprocesser inom jordklotsindividen bildas en spillprodukt som är vad jag förstår analog med det A-stoff som omger människor och som är en följd av vår ämnesomsättning. Detta A-stoff ingår i auran och är alltså ur vår synvinkel elektromagnetism som borde vara av det mer grovvibrerande slaget eftersom den kan användas när diskarnerade väsen materialiserar sig (ligger en bit in i framtiden). Motsvarande A-stoff hos jorden skulle
då tänkas kunna vara grovvibrerande eller av oss kunna uppfattas som fysiskt stoft i from av atomer och enklare molekyler i jordens aura eller exosfär/jonosfär. Verkar svåråtkomlig för oss att utvinna för energiändamål. Detta gäller vad jag förstår också de energiformer man kallar solens inre värmeenergi, den kosmiska bakgrundsstrålningen och kemisk reaktionsenergi. Solljuset är en oerhörd energikälla men vår förmåga att utnyttja det är f.n. inte tillräckligt för att täcka vårt energibehov, detsamma gäller vindkraft, osmoregulatoriska processer, utnyttjandet av tidvattenvågor m.m.

Andra tänkbara energikällor
Över hela världen pågår omfattande forskning som syftar till att få fram ”ren”, billig och obegränsad energi. De forskare som enligt mitt förmenande nått längst är Walter Russel och Viktor Schauberger, båda verksamma under förra seklet. Deras arbete visar likheter med Martinus tankegångar om energi men fick inte det genomslag man kunde förvänta, förmodligen beroende på att de alltför mycket skilde sig från den etablerade vetenskapens åsikter. Båda forskarna framhäver spiralrörelsernas betydelse. Russel menade att väte skulle kunna bli framtidens energikälla. Liknande tankegångar finner man hos de forskare som arbetar med s.k. supereffektiv elektrolys. Genom att vatten utsätts för vissa frekvenser kan detta leda till att vattnet spjälkas i syre och väte. Man kan också använda särskilda metallegeringar för att få denna effekt. Schauberger införde begreppet implosion, en inåtgående spiralrörelse, som är av avgörande betydelse för kraftutlösning i naturen. Det finns redan nu fungerande implosionsmotorer!
Nikola Tesla gjorde banbrytande upptäckter inom elektricitetens område och hade troligen lyckats få fram former av ”fri” energi men lyckades aldrig få genomslag för sina idéer på grund av hårdnackat motstånd från etablissemanget. Han tog energi direkt ut vakuumfältet som på den tiden ansågs just vara vakuum i detta ords egentliga betydelse. Liknande tankegångar finns hos Methernitha-kollektivet i Schweitz.
Lovande försök sker nu med permanenta magneter i energifält.
”Kall fusion” väckte uppmärksamhet för några decennier sedan. Upptäckten var revolutionerande men motarbetades med alla medel. Hela världsekonomin skulle komma i gungning om det fungerade! Just ekonomiska bedömningar tycks lägga hinder i vägen för en mer omfattande fri-energi forskning – ekonomiska ställningstagande som helt vilar på själviska principer.
Bland modernare försök att framställa lämplig energi kan nämnas försök med plasmaenergigeneratorer och motsatt roterande skivor av olika material som sägs kunna generera elektricitet. Mycket annat att förtiga.
Så har vi naturligtvis Bibelns beskrivning av hur Salomo alstrade elektricitet i samband med templets invigning – kanske något att fundera på!
Analyserar vi tänkbara förklaringsmodeller för dessa alternativa fri-energi källor i ljuset från Martinus energilära kan man enligt mitt förmenande skönja ett mönster där alla har sin plats – om inte annat som erfarenhetsberikande.

Teoretiska bedömningar
Allt upplevbart utgörs av energitillstånd i energitillstånd, samtliga med olika frekvenser. Dessa är under ständig förvandlig och ger därvid underlag för upplevelse av olika rörelseformer: stamförflyttning, tid, rum, förvandling och materia. Energikombinationerna kan interferera, komma i resonans eller förbli neutrala med varandra. De energislag som kan tänkas användbara för vårt ändamål är vad jag förstår ur vår synvinkel makrokosmiska energier, närmast jordklots- och solsystemindividens energiomsättningar.
Rent allmänt gäller att ju längre nedåt i spiralerna vi kommer desto mera högfrekventa energikombinationer; omvänt ju högre upp vi kommer, sett ur vår synvinkel. Våra för fysisk upplevelse utvecklade sinnesorgan har en ”frekvensräckvidd” inom vilken vi upplever fasta, flytande och gasformiga ämnen. Utanför denna är alla energiomsättningar av elektrisk natur. Gränsen mellan fysisk och psykisk (elektrisk) materia går för vårt vidkommande vid elementarpartiklarna nedåt och vid universumpartikeln uppåt. Denna är en elementarpartikel i närmast högre kosmiska oktav och denna i sin tur f.n. oåtkomlig för fysisk observation av oss även om energiomsättningar där påverkar vårt universum.
Vilka frekvensområden i jordens och solens energiomsättningar är det som kan komma ifråga för vår energiutvinning? När vi skall bedöma detta måste vi inse att varje energikombination i sig rymmer många olika frekvenser. Kosmiskt sett alla men tack vare i första hand perspektivprincipen får vi begränsningar så vi kan få uppleva.  
 Våra närmaste makroväsens tankeklimat, som av oss upplevs som vår yttre värld, är helt olika. Solsystemdindividens dagsmedvetande är fortfarande på det psykiska planet och dominerat av minnes-, intuitions- och instinktenergierna medan jorden befinner sig i övergångsstadiet mellan djur och människa med dagsmedvetande på det fysiska planet och med starka inslag av tyngd-, känslo- intelligensenergierna. Jordens och solens energiomsättningar ger alltså olika förutsättningar för vårt utvinnande av energi.
Martinus antyder att hjärtat vid temperaturen cirka 37 grader får möjligheter att utnyttja en kraftkälla som gör det mångdubbelt starkare än förväntat vid distribution av livskraft genom organismen (se artikel ”Hjärtats kraft”). Han nämner också att det i blandningen mellan is och vatten sker fenomen som kan ge oss den önskade energieffekten (se artikel ”4 grader Celsius”). Martinus talar också om att när vi väl löst problemet blir vi förvånade att vi inte tänkt på lösningen tidigare. Genom Tredje testamentets energilära får vi också klart för oss att vi formligen ”badar” i energier. Det gäller bara att utnyttja de rätta.
Varför sker det något i relationen organ (hjärta) och organism (vår kropp) vid 37 grader medan motsvarande temperatur organism och klot skulle ligga vid cirka noll grader? Temperatur är ju ett mått på atomers och molekylers rörelsehastigheter. Men som framgått av det föregående är de enskilda partiklarnas livslängder så korta att vi hinner inte registrera deras hastigheter. Ett visst ämne utgörs av ett energitillstånd i vilket molekyler och atomer kan inkarnera. När energitillståndet ändras förändras också inkarnationsmöjligheterna, de kan gå snabbare eller långsammare. Går de snabbare upplevs det som att partiklarna har högre hastighet – tiden, som är mellanrummet mellan energikombinationers förändringshastigheter, upplevs ge fler inkarnationer pr objektiviserad tidsenhet, som tolkas som högre hastighet.
Vad det då som händer i relationen hjärta – vår kropp vid 37 grader? På något sätt blir då organismens (makroindividens) energiomsättning fysiskt tillgänglig för organet (mikroorganismen). Kroppens livskraft, för den av elektromagnetisk karaktär, blir för organet tillgänglig som fysisk materia som kan distribueras runt i kroppen med blodomloppet. Vi upplever denna livskraft som psykisk, dess energitillstånd ligger på ur vår synvinkel nedanför elementarpartiklarna, men för organet är det påtaglig fysisk materia som vi skulle placera som galaxhopar i underliggande kosmiska oktav, alltså rent andlig för oss. Avviker temperaturen från omkring 37 grader ändras organismens energitillstånd i form av livskraft med inkarnationsmöjligheter för galaxhoparna i underliggande kosmiska oktav så mycket att organets makrokosmiska livskälla försvinner.
Motsvarande resonemang för relationen människa (mikroindivid) – jorden (makroindivid) visar följande. En form av jordens livskraft, speciellt för biosfären, är vatten som alltså för jorden upplevs som rent andligt. Vid 100 grader är alla vattenmolekyler fria från varandra och representerar då en form av livskraft som är förödande för ur vår synvinkel organiskt liv. Mellan 0 och 100 grader är livskraftillståndet sådant att inkarnerade vattenmolekyler representerar en viss flock, sammanhållen av en idé som ”håller ihop” dem i deras agerande även om de är solitära.  Vid 4 grader är alla vattenmolekyler fortfarande fria från varandra. Skulle detta vatten komma i kontakt med is där alla vattenmolekyler är bundna till varandra i kristaller, med enhetlig grundstruktur men oerhört varierande beroende på i vilka energitillstånd de inkarnerat, blir vattnet som livskraft i biosfären ringa. I kontaktzonen mellan is och vatten finner vi att vid 4 grader börjar kristallbildningen. Vid 4 grader är densiteten högst, d.v.s. flest inkarnationer pr objektiviserad tidsenhet äger rum. Inom intervallet 4 till 0 grader försvåras inkarnationsmöjligheterna efterhand som känsloenergin blir mer dominerande och fler och fler vattenmolekyler kristalliserar. Orsaken till kristallbildningen är levande väsens laborerande med de energitillstånd i vilka vattenmolekylerna inkarnerar. Dessa väsen tillför via sina längtansenergier relativt mycket känsloenergi till energitillståndet. Detta i sin tur innebär att en del ”elektricitetsmateria” blir fysiskt tillgänglig för oss. Jorden ändrar sitt energitillstånd i vilket vatten inkarnerar. Detta upplevs av oss som sjunkande temperatur. Vid denna process blir vattenmolekylerna som livskraft för oss försvagad. Orsaken till jordens förändrade energitillstånd med kristallbildning som följd är jordens förhållande till solen. När samspelet ändras (dag-natt, årstidsväxlingar etc.) förändras också jordens energitillstånd med ovannämnda följdverkningar. Dessa kan också orsakas av jorden lynnesförändringar.
 Hjärtats fysiskt upplevda galaxhopar i underliggande kosmiska oktav (dess elementarpartiklar) skulle i fallet människa- jordklot motsvaras av vad som sker i intervallet 4 till 0 grader. Inom detta blir fler och fler vattenmolekyler ”infångade” av kristallbildarna som därigenom skapar sina fysiska kroppar. Det vi kallar vattnets flytande tillstånd förvandlas till fast tillstånd. Vid 4 grader är inkarnationsmöjligheterna för vattenmolekyler optimala, vid 0 grader blir de genast infångade för att ingå i en vattenkristall. Man kan anta att inkarnationshastigheten för vattenmolekylerna blir fördröjd vi sjunkande temperatur. Det innebär att i det ursprungliga energitillståndet i vilket vattenmolekylerna inkarnerade blir fler och fler kvar på det diskarnerade planet. Diskarnerade väsen representerar högvibrerande energi av ur vår synvinkel elektrisk natur. Denna finns i gränsskiktet mellan is och vatten och skulle kunna användas för att dissociera vattenmolekylerna till väte och syre, vilket skulle ge oss obegränsade tillgångar till väte. Det gäller bara att kunna utnyttja de diskarnerade vattenmolekylernas energi.
På samma sätt som vattenkristallen kan betraktas som en organism där vattenmolekylerna är organ kan vi se vattenmolekylen som en organism i vilken vätet och syret utgör organ. Walter Russel hade kanske rätt när han sade att vätet skulle bli framtidens energikälla.

Vi tar relationen jordklot, människa och vatten från början. Jordens tankeklimat skapar energitillstånd som för oss kan upplevas som fysiska fenomen. Ett sådant är vattnet, som alltså är en form av jordklotets livskraft. I energitillståndet sker ständigt och jämt inkarnationer av vattenmolekyler. I de energitillstånd som vattenmolekylsindividen som automatfunktion ställer till förfogande har väteatomen med sina intellektuella energier skapat sådan tyngd- känsloenergikombination som fysiskt upplevs som atomen. Detsamma gäller för syreatomen. Dessa båda atomslag kan slås samman och bilda en vattenmolekyl.  Den sammanhållande kraften mellan väte- och syreatomerna är vattenmolekylens intellektuella energiers agerande med syre och vätemolekylerna, alltså en gravitationseffekt. Gravitationen, en form av elektricitet, representerar en kraft som utlöses när förbindelsen väte – syre bryts. När bryts denna? Genom att tillföra elektricitet kan vatten spjälkas i väte och syre men energiutbytet motsvarar inte den tillförda energin. Kunde man påverka energitillståndet i vilket vattenmolekylerna inkarnerar så att väte- och syreatomer inkarnerade direkt i tillståndet och inte via vattenmolekylerna skulle vi få den uppdelning i syre och väte vi eftersträvar. Detta kan tänkas ske när energitillståndet förändras i samband med att is och vatten blandas. Det kommer då att momentant skapas zoner där temperaturen varierar mellan 0 och 4 grader. Detta betyder att inkarnationsmöjligheterna för vattenmolekyler ändras inom det ursprungliga energitillståndet. Vid fyra grader inkarnerar fler vattenmolekyler än vid noll grader. Det skapas ett motstånd mot inkarnationer av vattenmolekyler vid sjunkande temperatur. Inom energitillståndet ifråga blir då proportionen inkarnerade och diskarnerade vattenmolekyler förskjuten mot fler diskarnerade. Dessa representerar högfrekvent elektricitet ur vår synvinkel. När vi undersöker vad som ske i intervallet 0 – 4 grader är det inte de enskilda atomerna och molekylerna vi studerar, deras livslängd är alltför kort. Det är energitillståndet i vilket partiklarna inkarnerar och diskarnerar tusentals eller miljontals gånger pr sekund. I detta tillstånd sker alltså förskjutningar i proportionerna mellan diskarnerade och inkarnerade atomer och molekyler beroende bl.a. på temperaturen. Molekyler och atomer som hastighetsbegrepp betraktade blir långsammare när känsloenergien ökar (när temperaturen sjunker). Varifrån kommer den ökade känsloenergin? Från jordens tankeklimat som skiftar mellan lugnare och hetsigare perioder samt från förändringar i samspelet mellan jorden och solen.
Men frågan kvarstår – varifrån skall vi få den nästan obegränsade energi vi söker i blandningen mellan is och vatten rent praktiskt? Det torde inte vara så att vi direkt kan utvinna elektricitet ur blandningen. Det är vad jag förstår i stället så att elektriska fenomen på molekyl- och atomnivå åstadkommer spjälkning av vattenmolekyler som ger oss tillgång till väte, som kan användas som energikälla.
Vi kan få inspiration genom att studera ett åskväder! Blixtarna – varifrån kommer de? Temperaturen i åskmolnet är ofta 0 till 4 grader och det bildas hagel (is) som i kontakt med vatten i spiralrörelser, både inåt- och utåtgående spiralrörelser ger upphov till de elektriska fenomenen.
Kan vi inte lära oss utnyttja de elektriska fenomen som uppträder inom temperaturintervallet 0 till 4 grader finns andra metoder. Man kan skapa en legering av olika metaller med olika frekvenser så att vi via interferensfenomen får en frekvens som vid kontakt med vatten vid en viss temperatur orsakar spjälkning av vattenmolekylen i syre och väte.
Man får inte utesluta möjligheten att vissa toner, ytterst högvibrerande sådan förmodligen skulle ha samma effekt. Det lär inte räcka med höga C.

Praktiska tillämpningar
Jag har efter bästa förmåga sökt tolka Martinus uttalande om energi för att skaffa underlag för metoder att utvinna energi som är till gagn för helheten. Energin skall kunna utnyttjas av vem som helst utan några större investeringar och absolut inte kunna patenteras eller monopoliseras. Ingen skall kunna bli rik på den - den skall bli ”var människas egendom” och helt i samspel med naturens kretslopp.
Jag har många uppslag för praktiska försök och är tacksam för idéer och förslag och påpekanden om brister i artikeln ovan. Välkomna med förslag!